Archive for the ‘Krönika’ Category

Krönika: Skräcken inför att se idoler dö

27 april, 2015

Journalisten Kristian Svensson skriver idag gästkrönika i Bara Metal: Om metalmännens ålder, deras värdighet och sin egen ångest.

Kristian Snyggt porträtt

Jag älskar AC/DC. Bandets första plattor älskar jag förbehållslöst. Ändå – eller kanske just därför – känner jag mest skräck inför sommarens spelning i Roskilde.

När jag såg AC/DC sist, tror det var i samband med Stiff Upper Lip-turnen år 2000, var det en lite speciell känsla som dröjde sig kvar: ”Ja, det här var väl bra, men det räcker nu.”

Jag hade verkligen inte tänkt se bandet igen, men när svågern ville ha sällskap på denna (möjligen sista) spelning i Danmark var det så klart svårt att säga nej. En utomhuskonsert en ljummen sommarkväll? Självklart!

Sedan dess har ångest varit min arvedel.


Riktigt bra.
___

Faktum är att hårdrocken börjar komma upp i åldern då många inblandade riskerar dö rent kroppsligt. Alltså ta ner skylten. Trilla av pinnen. Kasta in den svettiga handduken en sista gång.

Jag tänker på folket som var med när det hela började, typ Lemmy, Ozzy – och grabbarna i AC/DC.

Alla som följt Australiens stolthet känner också till den sviktande hälsan hos musikaliska motorn Malcolm Young. Men det som verkligen skrämmer är inte den fysiska döden, utan döden som idoler.

Musikaliskt sett kan det i princip bara gå utför för band som AC/DC. Det har det också gjort. Senaste studioplattorna har varit skräp, och nu hänger alltså den sista värdigheten på en skör tråd när det som är kvar av originalgänget än en gång ska rullas ut i scenljuset.

Angus kommer försöka hålla skenet uppe. Men en skolpojke i 60-årsåldern? Brian har alltid kraxat, så röstmässigt finns inte mycket att förlora. Men den tidigare så kaxiga gubba-kepsen gör nu skäl för namnet.

Och visst ser Cliff Williams i sin kalufs mest ut som en silvergrånad Florida-pensionär?

 

Inte så bra.
___

Nej, våndan inför vad gänget kan lyckas åstadkomma (eller rent krasst åstadkomma i form av skada för sig själv) lämnar mig ingen ro. Bandet har blivit mer gimmick än rock ’n’ roll.

Inom metalscenen har vi redan tvingats ta fysiskt farväl av ikoner betydligt yngre än nämnda herrar. Det känns också som att liemannen kommer gå in och skörda rejält i leden närmaste åren, men tyvärr är det ändå den idolmässiga döden som löper störst risk att inträffa i närtid.

Kristian Svensson
Gästskribent

Vill du också skriva för Bara Metal – gör det då! Hör av dig via meddelanden på Facebook.

Till minne av In Solitude – och en topplista

15 april, 2015

Att In Solitude skulle lägga ned fanns inte på min karta. Men i början av april meddelade In Solitude just det. Det är över. Finito. 

Att döma av den motivering bandet ger, med största sannolikhet skriven av sångaren Pelle Åhman, verkar medlemmarna dra åt olika håll just nu. En del vill si, andra vill så. Deras senaste och tredje (!) album, Sister, var ett tydligt steg bort från Mercyful Fate och heavy metal som präglade både första och andra albumet, mot en mix av The Cult, Sisters of Mercy och kanske även The Cure. Pelle Åhman kunde dessutom gräva fram det mest optimala sättet att sjunga på. Mycket imponerande. Ett album jag inte kan tröttna på.

Men trots stora framgångar med just Sister, Bara Metal hade med albumet på topp tio år 2013, så är inte framgång detsamma som pengar inom metal. In Solitude åkte på en skattesmäll i USA i samband med turnén ihop med Watain hösten 2013.

We knew that things would be in the red but didn’t expect for it to be virtually impossible to apply for the CWA.  This document must be applied for 45 days before the tour or you lose 30% of your income to the government.  Mind you, this is on top of having to pay thousands of dollars for working visas, obtaining social security numbers for each member and other burning hoops non US bands must now jump through. 

På amerikanska ambassaden hämtade Niklas Lindström [gitarr] sitt arbetsvisum bara några dagar innan turnén i USA tog vid. Var det dålig planering eller is i magen? Eller som citatet ovan antyder (hämtat från deras kampanj på IndieGoGo) – strul från myndigheternas sida? Att In Solitude skulle splittras på grund av pengar finns så klart inte heller på den berömda kartan. Det här handlar gissningsvis – givetvis? – om konstnärliga åsikter som inte längre kan förenas.

Det var onekligen ett av Sveriges bästa band, och en del av bandet kommer så klart röna många större framgångar, alla är väldigt unga, och kultstatusen är given. Återförening om tio år och Sverige-turné?

Allt som In Solitue gjorde är inte guld, men här är bandets sju bästa låtar – inga överraskningar:

7. Poisoned, Blessed and Burned

6. Serpents are Rising

5. He comes

4. Pallid Hands

3. Lavender

2. Sister

1. To Her Darkness

Bara Metal intervjuade Pelle Åhman för att få veta mer om To Her Darkness, och svaren ger mer en insyn i hur sångaren ser på musik, än hur låtarna tekniskt växer fram:

– För oss så är de emotionella strömmarna viktigast under låtskrivandets process, och musiken är vårt sätt att spegla och översätta det som sker inom oss under dess påverkan.

– Var, hur, när och varför specifika riff eller harmonier är där dom är, är svårt att förklara, och jag vet inte om det skulle vara så kul att läsa om ifall vi försökte beskriva det, he he. Och i ärlighetens namn så har nog ingen av oss den blekaste aning om hur låtarna kommer till, det enda vi vet är vad de betyder för oss.

 

 

Mastodon har blivit kassa – och här är varför

22 juli, 2014

Bladet från munnen.

Mastodon_-_once_more_'round_the_sun

Jag älskar mig lite Mastodon till livs då och då. Bandet kan leverera. Faktum är att det är det metalband som spås ha största möjlighet att nå en bredare arenapublik och bli ett band som dyker upp på radio dagligen. Och med nya albumet verkar det vara fullt möjligt. Svenska dagstidningarna jublar. ”Hurra, det är ju så bra!” Visst. Produktionen är perfekt, det är en del spännande riff, inledningsspåret är otroligt bra. Vad kan vara fel på Mastodon 2014?

Jag må vara motvallskärring, men detta är på sin höjd ljummet. Och här är varför:

1. Tröttsamt catchiga sångmelodier. Det finns en otrolig catchighet i några av de nya låtarna, och det är omöjligt att inte höra refränger som ”you take the high road down” och ”this time, this time” eka i huvudet timmar efter att musiken dött ut. Men är det bra?
Alla som någonsin har hört gitarrslingan i Black or White med Michael Jackson vet att catchighet inte alls måste vara lika med bra. [frustar]

2. Brann Dailor på sång. Någon måste säga det som många av oss tänker: Brann Dailors sångröst är lika spännande som en pelargonia. Som en sångstund på äldreboendet. Bryan Adams. Tommy Nilsson. Johan Becker. Det är okej som pendang till Brett Hinds och Troy Sanders, och fungerade jättebra på Oblivion. Men i längden blir nyttjandet av Brann Dailor på sång – vars trumspel är bland det bästa denna värld kan uppbringa – urvattnat. Sorry.

3. Sämre låtar over all. Jag tillhör den skara som tycker Crack the Skye är det bästa Mastodon har gjort. Redan på The Hunter kom en stor dipp, och med Once Again ’Round the Sun fortsätter tyvärr kräftgången. Mycket av det bästa på senaste albumet brädas av Crack the Skye och Blood Mountain. Eller Leviathan för er som är hardcore bättre-förr. Albumets bästa låt är Tread Lightly. Sedan är det kletigt fram tills Chimes at Midnight, som också är en ”höjdpunkt”. [ryser]

4. För många döda stunder. Den typ av låtar som lyssnaren hoppar över kallar LG Petrov för skip-låtar, om jag minns rätt från senaste Close-Up-intervjun med honom. Mötley Crües God Save the Children of the Beast är förmodligen ärkelåten för skip-låtarna, där lyssnaren snabbt hoppar vidare till nästa. På Mastodons senaste finns det tyvärr en del sådana nästa låt-låtar: Asleep in the Deep, Diamond in the Witch House, Ember City, Halloween och Aunt Lisa är tydliga exempel. Nästa låt, tack! [hoppa till nästa punkt]

5. Fokus på att stötta melodiösa refränger, på bekostnad av tuffa riff. Många sångmelodier är bara kompade rakt av. Utan finess. Mastodon tog redan med dansanta Curl of the Burl medvetet ett stort karriärsteg mot radion och mot en mycket större publik. Bandet vill bli älskat av fler på bekostnad av att några hardcore bättre-förr-fans försvinner. Band som In Flames och framförallt Metallica har också gjort det. Och finns det något hyfsat ungt metalband som kan komma i närheten av Metallicas storhet så kanske det är just Mastodon. Utan ballader, men på bekostnad av tuffa riff och tyngd som har fått stå tillbaka. [se punkt 1 och 3]

6. Det är inte Mastodon det är fel på. Det är mig. Jag brukar inte alltid skriva listor som är negativa mot mitt favoritband, men när jag gör det, då är det för att det är fel på mig. Så klart. Jag menar, jag lyssnar ju på band som Black Anvil, Goatwhore, Origin, Mayhem, Miasmal, Sectu och Vanhelgd just nu. Så var kommer Mastodon in där? [se punkt 7 för positivt svar, och punkt 1, 2, 3, 4 och 5 för nakna sanningen]

7. Bombus och Ghost gör alla rätt. Är du elitist och jämför allting med Bathory så var Mastodon (och SOAD) en gång ett band att namndroppa om du ville visa att du även kunde gilla rensång. Ett band du kunde tipsa gamla hårdrockspolare om när de generade frågade vad som gällde nu för tiden (och du inte ville vara för mesig och tipsa om typ Melodifestivalens band). Nu har band som Bombus och Ghost tagit den roll som Mastodon en gång hade – det alternativa bandet. Utan att styra om musiken mot radion och de stora arenorna.

Ett litet försvar för Carcass Swansong

27 augusti, 2013

Swansong. Vattenspridaren. Älska eller hata. Och om du älskar, så gör dig alltid beredd på att förklara varför. Jag ska göra det just nu. carcass-swansong

Nej, Swansong är inget dåligt album. Det är inte så dåligt som de flesta vill ha det till. Eller som de flesta tycker att det ska vara jämfört med tidigare Carcass-album.

Albumet består av (oftast) riktigt bra låtar, bra riff, fast en ljudbild som är så tunn som ett halmstrå. Suset från en felinställd ventil innehåller mer djup och kräm än Swansong vilket många blandar ihop med dåligt album.

Men så är det där med låtarna. De är för bra metal för att avfärdas. Och det finns två låtar som jag verkligen tycker sticker ut på ett bra sätt, som jag vill pusha för extra mycket:

Black Star: En midtempolåt med ett intro/versriff som ger visionen av en armviftande kung fu-uppvisning följt av en refräng där markeringar och tystnad utgör riffstukturen på ett spännande sätt. Och som grädde på moset – ett levande genomtänkt gitarrsolo.

Polarized: Lite högre tempo, men fortfarande midtempo. Samma uppbyggnad som Black Star med intro/versriff följt av refräng. Versen har ett sånt där sågande dämpat riff som är svårt att motstå. Polarized distiga riff bryts av med ett akustiskt hål som låter som hämtat från Testament.

Child’s Play måste ju förresten också nämnas som en höjdare, med sin slutna, intorverta vers. Svagaste låten på hela albumet är Firm Hand som bandet borde ha spolat – i den låten hörs det hur tunn ljudbilden är, särskilt i det thrashiga Slayerrifftet efter firm hand-partiet.

På det hela taget är albumet en homage till riffet som metalens hörnsten. Riff som ofta har svetsats samman perfekt. Kanske den största kritiken kommer från att det är mer thrashigt och melodiöst än ösigt och dödsigt. Om några år fyller albumet tjugo år. Och hade det inte varit ett Carcass-album så kanske det hade fått bättre status inför jubileet. Men det där är på gott och ont – hade det inte varit ett Carcass-album kanske Swansong inte hade diskuterats så här långt efteråt.

Om det svåra i att bli besviken – en ballad? Från Watain?

22 augusti, 2013

Watain-The-Wild-Hunt-All-That-May-Bleed-604x604Efter grundliga genomlyssningar på Watains nya album The Wild Hunt känner jag att en låt sticker ut, men inte på ett bra sätt. Det gör lite ont att lyssna på den eftersom jag hela tiden måste värja mig fysiskt med kroppen.

Jag syftar på They Rode On. En vanlig gammel hårdrocksballad. En låt som inte tillför någonting, med en titel som påminner om Bathorys One Rode To Asa Bay, och med ett akustiskt gitarrljud som påminner om Metallicas Nothing Else Matters.

En ballad. Men varför? På ett album som håller relativt hög klass på helheten, så dyker plötsligt en bastard upp. En öppen spis-låt. En låt att tända tändaren till och vagga. En låt där mannen står bakom kvinnan och håller om henne ömt (den värsta festivalpublikställningen av dem alla).

Lika självklart som amen i kyrkan följs den av en snabb rökare som för att sopa igen spåren. Och på det följer tunga The Wild Hunt som också är nedskruvad, men som trots rensången bättre behåller oron i musiken, något som är Watains signum vanligtvis.

They rode on? I clicked on, to the next song.

Mötley, mormor, mamma och dotter bakom boomen av rockbiografier

7 november, 2012

Jag blev varnad innan. När man är med i radio går det så snabbt att man inte hinner säga hälften av vad man vill få sagt. Och så var det. Så jag kanske får frångå bloggens motto och skriva en recension på Neil Youngs biografi trots att han inte är särskilt metal musikaliskt.

Igår medverkade jag i radioprogrammet Nya Vågen, länk till podden hittar ni här, och talade om rockbiografier ihop med Isabelle Ståhl. Vad vi bland annat inte hann prata är orsaken till varför rockbiografier är så populära just nu.

För det är de. Bara inom metal finns till exempel Kalla Kulors översättningar av Alice Cooper och Tony Iommi. Det har senaste månaderna kommit biografier om Yngwie, Kreator, Randy Rhoads, Machine Head och det kommer snart en om Behemoth och om Dan Lilker. Ni fattar. Det är många. Jag har inte ens nämnt alla.

Vi hann alltså aldrig snacka om anledningen till att det har blivit så här i radioprogrammet. Jag hann aldrig säga att allting är The Dirts fel.

The Dirt säger sanningen rakt upp och ned. Alla bråk. Alla misslyckanden. Inget skryt. Ingen feghet. Inga försköningar. Boken blev en bestseller världen över. Inte över en natt, men den slog. Den översattes till bland annat svenska, det tog visserligen flera år (2008), men den översattes.

När The Dirt slog insåg musiker, journalister och bokförlag att en bra rockbiogafi – oavsett om bandet är på topp eller ligger på botten – ger pengar. Eller för att vara mindre krass: en bra rockbiografi fångar många läsare. Det är anledningen till att en himla massa musiker – oavsett musikgenre – blir föremål för bokutgivning. Vissa musiker slåss förlagen om (så som skivbolagen slogs om dem en gång), andra tar chansen att själva hitta förlag, medan ytterligare andra blir biografier vare sig de vill eller inte.

The Dirt handlar om ett band som just då är på dekis. Jag tror inte ens Tommy Lee är med i bandet när boken ges ut. De har släppt tre album under senare nittiotalet som har gått riktigt dåligt (Mötley Crüe (1994), Generation Swine (1997), New Tattoo (2000)). Så träffar de Neil Strauss av någon anledning. Och idag, tack vare en rockbiografi, har de blivit världsstjärnor igen. Och lustigt nog själva passat på att ge ut egna självbiografier för att rida på vågen som de själva skapat, ihop med Neil Strauss.

Ska man gräva ännu djupare i detta, så bygger hela boomen av biografier på det faktum att någon i Mötley Crüe, vet ej vem,  berättar för Neil Strauss lite så där vid sidan av, att bandet under någon turné försökte ha tre-generationer-sex: Mormor, mamma och dotter. Vuxen dotter förstås. Mötley Crüe och tre generationer kvinnor. ”Detta måste världen få höra,” tänkte Neil Strauss när han förbluffad lyssnade till storyn om när de lyckades med sitt mål, nånstans i USA så klart, och idén till The Dirt såddes.

Och det är också det som i förlängningen gör att jag skriver den här krönikan. Underliga äro litteraturens vägar.

De bästa fade in-låtarna i metal – topplistan

5 september, 2012

Ända sedan Slayer gjorde fade in på introt till Hell Awaits har jag gillat stilgreppet. Det är som om ett monster dyker upp i horisonten, och bara växer sig större och större. Visst, lite segt är det när det får mig att höja volymen eftersom jag tror att något är fel, och höjer för mycket så att jag tvingas sänka (sånt händer) när väl volymen stabiliserat sig. Men ändå. Jag gillar’t.

Slayer hade redan testat det på låten Black Magic, men det metalband som tog fade in till sitt signum (på gränsen till dålig fantasi) var Metallica, som på Hit the Lights testade det som Beatles en gång lär ha startat. Metallicas fade in-grepp dök sedan upp på bland annat Blackened – där de gjorde det skitsnyggt, och på King Nothing och The Unforgiven.

Så här är en lista med metalvärldens bästa fade in-låtar:

7. Bandet som tog Sverige med storm. Det bästa med Obey är dock inte introt, utan de grymma solopartiet runt 04:00. Perfekt avslut på bra album.

6. Bolt Thrower med The Killchain. Stiger fram som ett svart moln, bryter tvärt och slänger plötsligt in ett skönt punggungriff. Svårt att inte gilla. Fejdar dessutom ut, vilket knyter ihop säcken snyggt.

5. Kyuss med Mondo Generator. När black metal-skriket sätter in sätter hela världen två tummar upp.

4. Kvelertak med Ordsmedar av Rang. En typisk låt där man höjer och höjer och sedan sänker för att inte väcka barnen och grannarna. Sången kommer dessutom in genom fade in-eko. Me like!

3. Metallica med Eye of the Beholder. Ruggigt. Headbangandet liksom stiger i våldsamhet tills huvudet lossar.

2. Mastodon med Divinations. Perfekt början på en låt där riffen sitter så sammanvävda att hela låten känns som gjuten i en enda form. Lägg märke till att solot vid 2:22 också är en fade in. Genialt!

1. Metallica med Orion. Det blir inte bättre än så här. Måste ha varit Cliff Burtons idé.

Kom gärna med egna förslag i kommentarsfältet.

Gästskribent: ”Trots töntstämpeln – det var kärlek från första tonen”

12 juni, 2012

Bara Metal har funnits i två år – på den tiden har Lulu chockat oss, Gojira skjutit upp sin Sea Shepherd-platta 12 månader, Big 4 spelat i Sverige och massa fantastisk musik sett dagens ljus. Bloggen firar genom att låta andra komma till tals. Inläggets gästskribent: Frilansjournalist Vibeke Specht, som berättar om ett band som hon inte kan sluta lyssna på – trots tönstämpeln.

– Men är det långt härifrån alltså, låtsades jag fråga. Det var mest ett konstaterande. Vi hade gått upp mitt i natten för att åka billighetsflyg till södra Tyskland och landat några timmars bussresa från målet. Det ingen inte hade haft i huvudet fick nu alla plocka fram ur plånboken och ge till biluthyraren.

Det var den allra första dagen i juni. Sommaren 2007 var officiell, regnet hängde i luften och vi var på autobahn mot kempefestivalen – Rock im park. En tredagarshistoria i Nürnberg (och Nürnburgring) med en så stor, hård och mäktig line-up att alla 150 000 biljetter var slutsålda i förväg.

Fint folk kan inte köra tillräckligt fort på autobahn och kommer därför sent och får tälta på gräsremsa utanför inhägnaden med cykel- och bilväg som sällskap. Att sätta upp tält är för övrigt ingen sport om det inte genomförs i ösregn.

Lagom blöta, halvt sura och pissetrötta promenerade vi slutligen in till kalaset – med hyfsat bestämda steg mot inomhusscenen Clubstage. Namnet till trots ett givet val. Chimaira skulle strax gå på och två band senare tänkte vi titta på Dave Mustaine och hans underläpp. Megadeth hade släppt ny skiva i maj men med lite tur hoppades vi få höra legendariskt material från fornstora dagar.

Chimaira gjorde skäl för sitt namn. Monstruöst tunga med en osannolik basist, Jim Lemarca, som spottade (!) på publiken. Till skillnad från annat metalcore är detta ett band jag hellre lyssnar på hemma i soffhörnet än ”cirkelpitar” till med andra metal heads …

– Dom här kommer du att gilla, sa en av mina vänner till mig medan vi satt vid kravallstaketet och väntade på bandet mellan banden.

Föga anade jag hur rätt min vän skulle få, att det här skulle bli kvällens “krämet mellan kexen”, än mindre en livslång kärlek.

Dragonforce.

Power metal är inte kreddit och allt annat än “bara metal”, men jesus christus när de gjorde entré – vilken tryckvåg.

Som ett fyrverkeri av endorfiner och dopaminer i regnbågens alla färger. Det var kärlek från första tonen. En explosion av ljuvlig musikaliskt uppåttjack.

När den stumma beundran släppte kändes inget mer naturligt än att lyfta händerna till hjärtformation. Det här var musik bortom alla metalhorn. Det här var toner som skulle få mig att halvera tiden i löparspåret. Eufori i samklang med min livspuls när den mår som bäst.

Allting med powermetalbandet Dragonforce imponerade. Från Herma Lis knälånga hår och omänskligt snabba riff till ZP Thearts klockrena röst eller hur hans krulliga hårman blåste i den Carola-inspirerade stormvinden.

Dragonforces extrema form av power metal kallas ibland nedlåtande för nintendometal eller Manowar på speed och jag förstår töntstämpeln. Detta är en syndig förälskelse.

Men jag är inte intresserad av avgiftning.

Gästskribent: ”Mörkret från Aston ritade om rockkartan för alltid”

1 juni, 2012

Bara Metal har funnits i två år – på den tiden har Lulu chockat oss, Gojira skjutit upp sin Sea Shepherd-platta 12 månader, Big 4 spelat i Sverige och massa fantastisk musik sett dagens ljus. Bloggen firar genom att låta andra komma till tals. Inläggets gästskribent: Frilansjournalist Rickard Jakbo, som berättar om mörkret från Aston som för alltid ritade om rockkartan – en hyllning till de som ska hyllas:

En döende knarkare.  En deprimerad paranoid person. En man utan talförmåga som försöker varna för en annalkande katastrof. Persongalleriet i låtarna på Black Sabbaths andra album Paranoid gick rakt in i dåtidens manliga tonårshjärtan. Bandet ritade om den kommersiella rockkartan för alltid genom att locka en stor och ung publik, oftast från arbetarklassen. Det var en reaktion som hämtade näring ur bandmedlemmarnas liv och bakgrund, inte minst Ozzys.

Den blivande rockstjärnan hade 1966 dömts för inbrott och hamnat i fängelse eftersom hans pappa hade vägrat att betala böterna. Ett kort tag efter att Ozzy muckat upptäckte han till sin stora besvikelse att både radion och pubarna i Birmingham hade börjat spela hippielåtar. Överallt kvittrade idioter om blommor i håret överallt, muttrade 18-åringen, som inte alls kände sig som en del av The Summer of Love. Under skolåren hade han tvingats kryssa mellan mobbare och ungdomsgäng i ökända stadsdelen Aston, där han växt upp med de andra gruppmedlemmarna. Han hade ofta somnat till de bråkande föräldrarnas skrik och avskydde skolan eftersom han hade dyslexi och det som senare döptes till ADHD. Framtiden innebar att ”jobba i fabrik och sakta ta livet av sig med nattskiften vid ett löpande band”, som Ozzy säger i sin självbiografi.

Med den bakgrunden var det alltså inte konstigt att han ett par år senare nappade på gitarristen Tony Iommis idé: att sjunga läskiga texter i stället för att fortsätta med de jazziga bluescovers de brukade spela. Iommi hade ända sedan tiden i den ”eländiga skola” han och Ozzy gick i varit en typisk ledare. Då lutade han sig på kunskaper i boxning och kampsport, nu kom hans auktoritet av målmedvetenhet och disciplin. Även den idogt läsande basisten Geezer Butler och den genomsnälle trummisen Bill Ward tog till sig idén.

Till saken hör att bandet hade upptäckt att köerna till de lokala biograferna ringlade långa då skräckfilmer stod på repertoaren. En mörkare inriktning skulle också passa deras andra ambition: att bli tyngre och spela ännu mer distat än de hårt rockande Birminghamkollegerna Led Zeppelin.

Av böckerna om Black Sabbath att döma verkade de fyra medlemmarna komplettera varandra på ett utmärkt sätt.  Ibland växte låtarna fram kollektivt genom att Ozzy improviserade fram en vokal melodi till Iommis riff. Teman och ord som ”Iron Man” och ”Black Sabbath” från den brainstormande Ozzy fångades upp och knådades till en story av basisten Butler. Texterna var eskapistiska eller beskrivningar av verklighetens olidliga dysterhet. Flertalet låtar handlade om yttre och inre konflikter. ”Det är bara en observation av samhället. Jag predikar inte och försöker inte komma med några svar”, sa Butler till en början. (En linje som dock bröts i till exempel antikrigssången War Pigs).

Det var oftast inga muntra observationer: världsliga och metafysiska helveten, djävulen, krig, apokalyps, droger och väldigt ofta psykisk ohälsa, ämnen som i varierande grad präglar metalscenen än i dag. Men trots svärtan har det alltid funnits en känsla av styrka och revansch i såväl bandets musik som den musikstil de format, mycket tack vare den kraftfulla sången. Ozzy låter sina bästa stunder lika okuvad och upprorisk som plågad och Geezer Butler skrev in rader av hopp i flera av låtarna. Bra terapi för bandet och lyssnarna, konstaterade den unge Ozzy. En teater- och filmvetare skulle nog kalla upplevelsen katharsisk. Geezer Butler var inne på den linjen i en tidig intervju: ”Vi försöker att lindra spänningen i de människor som lyssnar på oss. Att få allt ur deras kroppar – det onda och allt”.

I cirka tio år höll grunduppsättningen innan den föll ihop under trycket av alkohol, depressioner och personliga konflikter 1978.

Nu har samtliga Aston-killar utom Bill Ward återförenats igen. Cancer och åldrande (och kanske pengar) gör att bandets framtid är oviss. Men oavsett om det är Black Sabbaths sista dödssuck som ljuder över Donington Park i juni kommer det i alla fall att bli en kraftfull och vida bejublad suck. För till skillnad från 1970 är metal större och starkare än någonsin. Fanbasen har breddats klass- ålders- och könsmässigt över så gott som hela världen. Motståndet från den etablerade kritikerkåren har nästan helt dött ut. Dödsmetallare, blackmetalfans, åldrande hårdrockare och pudelfriserade glammetalrockare tar alla av sig jeansjackorna (eller kavajerna) i respekt för gudfäderna. Det spelar mindre roll att det var länge sedan Ozzy sjöng lika demoniskt som hoppfullt på en scen. Drygt 40 år efter reaktionen mot hippieoptimismen vill många ändå höra originalet, som mer eller mindre omedvetet slog an en renande sträng i den moderna världens tonårssjäl.

För när livet är svårförståeligt och under förändring, vilket det oftast är, står den goda konsten högt i kurs.

Rickard Jakbo

Texten bygger på bland annat följande böcker om Black Sabbath:

Iron Man, Tony Iommi (självbiografi 2011)
Jag är Ozzy, Ozzy Osbourne (självbiografi 2009)
Black Sabbath –Doom let Loose, Martin Popoff (2006)
Into the void: Ozzy Osbourne and Black Sabbath – artiklar i urval 1970 – 2002, red: Barney Hoskyns (2004)
How black was our Sabbath?, David Tangye and Graham Wright, (2004)

Rock’n Roll Hall of Fame är en enda stor bluff

12 april, 2012

Rock’n Roll Hall of Fame är världens bästa bluff. Det är ett vanligt jävla museum, som ställer ut lite rockattiraljer, men som marknadsför sig med att ”godkänna” en liten handfull band/artister som värdiga att ”installeras”. Och just denna lilla bit blir det en himla massa media om. När ska Kiss väljas in? Vilka ska nomineras i år?

Det är smart marknadsföring. För en skitsak. Vad som är än mer intressant är att de stora, stora musikerna känner sig så oerhört smickrade när de nomineras, eller känner sig förbisedda när de inte nomineras host*Gene Simmons*host. För ett hittepåpris som inte alls stärker deras förtroende hos fansen.

Vem som helst kan starta ett museum – vi leker med tanken att vi startar ett Swedish Heavy Metal Museum – ställa ut lite attiraljer (jag lånade en gång ut mitt bas-case till Jesper Strömblad, där har vi en unik liten talking piece) och utser varje år två stycken band, eller personer, som blir ”godkända” att vara en del av Swedish Heavy Metal Museum. Får vi bara lite tidningar med oss som skriver om hur sura Europe är som inte väljs in, eller till och med får ett hatbrev från The Project Hate MCMXCIX, så är marknadsföringen klar.

Därför tänker jag idag hylla Axl Rose. Bra Axl, du behöver inget museum som rättfärdigar din roll i rock’n rollens historia. Den är lika stor med eller utan ett museums hjälp. Låt de rika ägarna bakom museet, en gång startat av ”leaders in the music industry”, klara sig utan dig. Jag menar, de drar ju ändå in 107 miljoner dollar årligen – bland annat på att ställa ut Kiss-prylar.

Rock’n Roll Hall of Fame är världens bästa bluff. Det är som att köpa sig en doktorstitel och sätta på sitt CV – noll värde. Rock skapas i replokaler, på spelklubbar eller i pojk- och flickrum med en gitarr i knät och en plansch på unga Guns’N Roses på väggen. Inte genom att ”installeras” och få en skenutmärkelse.

Så på museet Rock’n Roll Hall of Fame gör alla idag high five – så mycket uppmärksamhet de får av Axls brev motsvarar flera miljoner dollars i intäkter framöver från turister som åker till Cleveland. Det är smart marknadsföring.

MER OM DETTA: SDS, SvDDN,