Archive for the ‘Crossover’ Category

Vi måste snacka Eagles of death metal

16 november, 2015

Tio saker du måste veta om Eagles of Death metal.

Eagles_of_Death_Metal

Eagles of Death Metal hamnade i fredags i nyheterna på ett sätt inget band vill uppleva – genom en terroristattack. Bandet skapades av Jesse Hughes och Josh Homme i Kalifornien 1998. Och vill du höra hur bandet låter – gå till Spotify och lyssna på topplistan. Hyfsat mysig rock’n roll. Så alltså – här är en handfull saker du bör veta om bandet.

1. ”En hårdrockskonsert?”

Nej, Eagles of Death Metal spelar inte death metal. Bandet spelar inte ens hårdrock. När SVTs nyhetsankare spekulerar och försöker förstå vad som har hänt i Paris dyker frågan om bandet upp – en hårdrockskonsert, är det det som terroristerna vill markera mot? Men alltså, Eagles of Death Metal har lika mycket med metal att göra som Paul McCartney har med hårdrock.

2. Men death metal då?!

Enligt Wikipedia ska bandnamnet ha uppstått när Josh Homme blev introducerad till musikstilen death metal, det lär ha varit polska bandet Vader han fick lyssna på, och där och då kallat Vader för ”the eagles of death metal.” Ungefär som Elvis kallades the king of rock’n roll. Men lite mer fantasifullt.

3. Stuck in the Middle with You

Eagles of Death Metal gör på sitt första album en cover på Stealers Wheels låt Stuck in the Middle with You, men har döpt om den till Stuck in the Metal, vilket bättre passar bandets namn så klart.

Den här låten kan även höras på Netflixserien Grace and Frankie, men det är varken Eagles of Death Metals eller Stealers Wheels version.

4. Beef med Axl Rose

”Pigeons of shit metal.” Så kallade Axl Rose bandet när de spelade förband till hans version av Guns’n Roses. Axl utgick från att publiken inte gillade förbandet, och dissade dem på det sättet. Det var klurigt av honom, på många plan, eftersom duvor skiter, duvor är fåglar precis som örnar, och shit metal är ingen metalstil någon vill förknippas med. Han gav dem dessutom sparken från turnén.

5. Eagles of Death Metals svar till Axl Rose:

”At first the audience refused to welcome us to the jungle, but by the time we took our final bow, it had become paradise city. Although Axl tried to November rain on our parade, no sweet child o’ mine can derail the EODM night train. We say live and let die.”

6. Kyuss

Kyuss, skapat av Josh Homme, är ett legendariskt stoner metalband, vilket de flesta som läser Bara Metal känner till. Mustasch var till exempel sjukt inspirerade av Kyuss när bandet drog igång. Detta faktum gör att allt Josh Homme tar i får stor uppmärksamhet även från hårdrocksfans – vilket alltså bland annat syftar på Eagles of Death Metal, Them Crooked Vultures och Queens of the Stone Age.

7. Mastodon

Josh Homme har gästsjungit på Mastodons låt Colony of Birchmen. En otroligt bra låt!

8. Devil’s horn

Eagles of Death Metal har inte bara humoristiskt döpt sig efter en musikstil de inte har att göra med, utan har också adopterat ”hårdrockstecknet” eller ”devil’s horn” eller vad tecknet nu kallas: lillfinger och pekfinger upp i luften. Det har så klart att göra med samma ironi och samma humor som präglat bandet sedan dag ett.

Tecknet kan ses på omslaget till första albumet Peace, Love, Death Metal så väl som på andra och fjärde (senaste, släpptes i år) albumet. Det är humor, folks. Till en viss del en drift med metal-kulturen. Ungefär som när poprockarna Weezer döper sitt album till Death to False Metal.

9. ”They only have a wikipedia article because they were bombed in Paris.”

Så stod det på Wikipedias engelska webbsida om Eagles of Death Metal på måndag runt lunch, tre dagar efter terrorattentatet. Det är så klart fel, och något som Wikipedia snabbt åtgärdade. Bandet åker knappast till Europa och turnerar om de är okända och kassa. Tvärtom, det är bra rock’n roll. Låtar som är svåra att inte gilla är Miss Alissa, I Got a Feelin (Just Nineteen) och Speaking in Tongues.

10. Josh Homme var inte med i Paris

Eagles of Death Metal är visserligen ett duo-band officiellt, Jesse Hughes och Josh Homme, men den senare spelar egentligen sällan live med bandet. Och han var, om man ska tro Internets samlade kunskap, inte med bandet på den här Europaturnén.

Annonser

Jens Johansson i Ritchie Blackmores band

7 november, 2015

Sverigekopplingen.

800px-Jens_Johansson_-_Ilosaarirock_2009

Nu är det officiellt. Ritchie Blackmore, som nobbade Sweden Rock Festival i år men som kommer att spela på en del av Monsters of Rock, har paxat keyboardisten Jens Johansson till sitt liveband.

Hjortene hamrar fram ”dundrende” album

16 april, 2014

Mellanskiktet.

Danska Hjortene är ett sånt där band som inte hamnar i Metal Archives eftersom bandet är ett mellanting av metal och rock. Typ stoner alltså. Gillar ni Kyuss kan ni gilla detta också.”Dundrende” som dansken säger.

Förra veckan släppte bandet självbetitlade albumet Hjortene och ni kan lyssna på det genom deras bandcamp-sida, eller genom Youtube. Valet är ert.

 

Så gick det till senast Tommy Nilsson var ”black”

18 mars, 2013

Eftersom Tommy Nilsson Black refererar till sin tid innan han blev ballad-Tommy Nilsson – Ända sedan Easy Action har jag längtat tillbaka till att göra lite tuffare grejer” – så tycker jag vi minns dessa tuffa grejer genom den här fina videon:

Tommy Nilsson byter namn – gör en Joaquin Pheonix?

18 mars, 2013

Tommy Nilsson har antingen sett för många avsnitt av nåt skadligt program, eller så sysslar han med lite humoristisk marknadsföring för att boosta kommande skivan – ungefär som Joaquin Pheonix gjorde för några år sedan när han skulle bli rappare, och allt var en skojdokumentär.

Iallfall, detta lär bli den stora snackisen i veckan, så här ser hans uppdatering på Facebook ut:

Black

Omslag under vatten fick metal-blogg att tappa hakan

13 december, 2011

Mastodon hurrade precis till på sin facebooksida eftersom Kerrang rangar deras albumomslag som årets näst snyggaste. Så när jag glad i hågen surfade dit och glodde på 25 hyllade omslag var självklart det enda omslag som jag har (orkat) hyllat i år inte ens med. Så kan det vara, smaken är som baken.

Men en annan sak slog mig också. Eddie Vedders omslag är underbart. Så mycket cred faller kanske inte på honom, men han har haft tentaklerna ute och hittat en fantastisk konstnär (precis som Mastodon gjort – fast de beställde ett eget konstverk, och tog inte bara ett redan existerande): Jason deCaires Taylor – undervattenskonstnär.

Den som söker på namnet, och framförallt på konstverkets namn The Lost Correspondent, kommer hit. Och det är väl värt att klicka på länken, för där kan du se Eddie Vedders omslag från tjugoelva olika vinklar. Alla lika häftiga.

Länge leve Lou Reed – ställ honom bredvid någon eller något

2 december, 2011

Någonstans långt bak i huvudet har jag känt igen bilderna. De där dyra Anton Corbijn-bilderna som Lou Reed och Metallica har slagit till med för att de tror att Corbijn säljer album. På varenda bild är det någon som liksom stöttar upp Lou Reed. Kirk Hammett håller upp honom på en av bilderna, Kirk står väldigt nära Lou (se bildbevis 1), Lars Ulrich och Robert Trujillo på en annan – de liksom håller honom bakifrån med varsin arm så att han till synes verkar stå för egen maskin. Lou Reeds armar hänger slappa som två döda laxar längs sidorna.

På en bild, vid ett staket, har de klämt in Lou Reed mellan Ulrich och Trujillo, så att han står upprätt. Vid ett tillfälle har de satt honom längst bak vid ett bord, lutad mot en vägg. Ja, ni kan se alla bilder här så fattar ni bättre.

Dessutom – Lou Reed har alltid på sig solglasögon. Suspekta solglasögon.

Var har jag sett det förut? Då slog det mig. Lou Reed ser ut som den där snubben i den där filmen, han som var… aha! Poletten trillade ned, fallet är löst. Lou Reed är Bernie! Bernie Lomax (lägg också märke till kopplingen Lo-max och Lou). Han är kusligt lik, minus mustaschen, så lik att det måste nästan vara samma person. Eller samma typ av tillstånd.

Och vem är Bernie undrar hälften av er. Bernie var ett lik som spelade huvudrollen i en komedi från 1989. Jämför bilden (bildbevis 2) nedan med hur Metallica hela tiden stöttar upp Lou Reed, och kom sedan inte och säg att jag har fel.

Nanne Grönvall hänger på trenden att släppa usel hårdrock

24 november, 2011

Nanne tolkar AC/DC. Vågar du läsa vidare?

Glad i hågen loggade jag in på Facebook, och möttes av ett så underbart besked att dagen kändes klar redan klockan nio på morgonen. Nanne har släppt en skiva ihop med tuffa killar som Joacim Cans, Mikkey Dee och Zakk Tell. Bland annat tolkar hon Thunderstruck så fruktansvärt illa att jag trodde Lou Reed låg bakom hela idén. Eller rättare sagt – det är milsskillnad på mullret i rösten när man jämför Brian Johnson och Nanne Grönvall. Tala om avslöjande.

Hon tolkar också Stars version av Heaven’s on Fire – en låt som till och med ickehårdrockare tycker är för sönderspelad år 2011. Lägg märke till hennes knullstön vid 2:19 och framåt. En klassiker som gubbarna på alla företagskickoffer hon spelar på kommer att älska. Allt finns på Spotify att lyssna på, under kodordet ”Nanne” alternativt ”Kalkon”.

Missa inte heller när basrösten i reklamen lägger betoningen på pen som i penis, i namnet Lina Lampenius. En eloge för det!

Huruvida Nanne tänker plocka fram sina avundsjuka Spock-öron och tolka Mortiis återstår att se.

Svensk recensent chockar – ger Lulu toppenbetyg

2 november, 2011

Medan svensk media som väntat sågar Metallicas nya album i smådelar och slänger bitarna till grisarna, så megamaxchockar Smålandsposten med att ge Lulu betyget fyra av fem. Det är den enda tidningen i Sverige som går mot strömmen, och som tycker att ”det bränner till rejält när Reed skriksjunger på det desperata sätt han lade sig till med redan på Growing up in public.”

Måhända är det så att SMPs recensent ser på detta som ett Lou Reed-album. I till exempel Sydsvenskan, Svenska Dagbladet och Metro är det ideligen typiska hårdrocksskribenter som har recenserat albumet.

Och ärligt talat – som ett Lou Reed-album kanske Lulu är svinbra?! Vad vet jag, jag har aldrig velat lyssna på hans musik förr.

Hur som helst, här är lite goa citat från sågningarna att värma er med i novembernatten:

• ”Bandet vandrar över jorden likt en jättestjärt, Lou Reed dess ryttare.” Metro

• ”… en fullständigt obegriplig insats som kompband till ett lika obegripligt, 87 minuter långt spoken word. Det kallas för masochism.” SvD

• ”Den 87 minuter långa helheten är mer parodisk än de fejkade demoversioner som lades ut på nätet i förväg.” SDS

• ”Konstnärligt är det skönt med artister som inte bryr sig om andras åsikter. Men det är en klen tröst när resultatet knappt är lyssningsbart” BT

• ”1+1=0” DIW

Fler recensioner: HD, KB, MVT

PS Om SMP megamaxchockar, så måste väl även DN i rättvisans namn minimalchocka, som ger albumet godkänt: ”ge den här skivan en chans”.

Jag har, DN. Som komedi och spoofalbum är den underbar!

Tidigare inlägg om Lulu: Dekisfaktor störst anledning till pinsamheten Lulu, Gramptallica: texten till Dickety avslöjad, Metallouica – alternativt omslag

Duff McKagan: ”De måste ha trott att jag var svensk eller nåt”

31 oktober, 2011

Seattlefödde Michael ”Duff” McKagan har släppt en självbiografi, och från den ger jag er den här Sverigekopplingen. Tänk på att det är så här vi svenskar uppfattas i USA:

”Något jag redan hade insett: folk från Seattle såg helt enkelt annorlunda ut på den tiden . . . I Los Angeles bestämde jag mig för att använda den där speciella stilen för att övertyga barernas dörrvakter att jag inte var från USA och inte talade ett ord engelska. När de frågade mig om ID räckte jag fram solglasögonen och tittade förvirrat på dem. De måste ha trott att jag var svensk eller så, men jag lovar, flertalet av gångerna så funkade det.”

Ur It’s so easy (och andra lögner) utgiven på Ica Bokförlag, Forma Books.