Archive for the ‘Åsikt’ Category

En newbies tankar efter en Swans-konsert

20 maj, 2015

Kapellmästaren.

20150512_221326

För första gången i mitt liv har jag sett Swans live. Det var förra veckan. I Malmö. På Babel. Jag visste att bandets musik är enormt uppskattad av många metalfans, de som gillar mer extrem form av ljudväggar, och tänkte att detta skulle vara ett snabbt och skoningslöst sätt för mig att att sätta mig in i musiken, eftersom jag inte har hunnit/prioriterat det tidigare.

Det var en konsert jag sent kommer att glömma. Inte för musiken, den var okej men inte min grej denna kväll, utan för vad jag såg. Stämningen i bandet.

Så här är sju snabba reflexioner under, och efter, Swans spelning i Malmö. Från en newbie som mig. Ta det för vad det är.

1. Basisten ser störtskön ut!

2. Men varför är han vänd mot sångaren/gitarristen hela tiden? Tittar på honom som en storögd hund som vill ha uppskattning. Ingen kontakt med publiken alls? Och gitarristen bakom honom tittar också mest ditåt? Och ju mer jag tänker på det, alla i bandet är vända mot sångaren/gitarristen, inklusive han som spelar lap steel guitar. Eh…?

3. Fick… fick percussionisten… fick han precis en reprimand av sångaren/gitarristen?! Han spelade fel på nåt järnrör (?) och fick sig klart och tydligt en tillsägelse. Inför öppen ridå bara så där?!

4. Aha. Sångaren/gitarristen [ja, nu har väl de flesta fattat att det är Michael Gira jag syftar på] är bandledare, gruppdiktator, kapellmästare och visionär i ett. Detta är hans livsverk vi ser. Och alla musiker spelar efter hans pipa.

5. Michael Giras blick är tom och iskall. Men hela hans uppenbarelse och hur han styr musiken med en järnhand är oerhört fascinerande.

6. Konserten är över, och basisten verkar be om ursäkt till Michael Gira över att han spelade fel i slutet, men verkar också skylla på förstärkaren som ryker eftersom han pekar på den flera gånger. Som om ”jag spelade fel, men jag hade ögonen på den där stärkaren som det ryker ur. Ser du? Den där framme? Det var därför. Okej? Det är väl ändå okej?”

7. Jag måste lyssna mer på Swans. Och fundera över vad jag egentligen har upplevt.

20150512_213710

Annonser

Krönika: Skräcken inför att se idoler dö

27 april, 2015

Journalisten Kristian Svensson skriver idag gästkrönika i Bara Metal: Om metalmännens ålder, deras värdighet och sin egen ångest.

Kristian Snyggt porträtt

Jag älskar AC/DC. Bandets första plattor älskar jag förbehållslöst. Ändå – eller kanske just därför – känner jag mest skräck inför sommarens spelning i Roskilde.

När jag såg AC/DC sist, tror det var i samband med Stiff Upper Lip-turnen år 2000, var det en lite speciell känsla som dröjde sig kvar: ”Ja, det här var väl bra, men det räcker nu.”

Jag hade verkligen inte tänkt se bandet igen, men när svågern ville ha sällskap på denna (möjligen sista) spelning i Danmark var det så klart svårt att säga nej. En utomhuskonsert en ljummen sommarkväll? Självklart!

Sedan dess har ångest varit min arvedel.


Riktigt bra.
___

Faktum är att hårdrocken börjar komma upp i åldern då många inblandade riskerar dö rent kroppsligt. Alltså ta ner skylten. Trilla av pinnen. Kasta in den svettiga handduken en sista gång.

Jag tänker på folket som var med när det hela började, typ Lemmy, Ozzy – och grabbarna i AC/DC.

Alla som följt Australiens stolthet känner också till den sviktande hälsan hos musikaliska motorn Malcolm Young. Men det som verkligen skrämmer är inte den fysiska döden, utan döden som idoler.

Musikaliskt sett kan det i princip bara gå utför för band som AC/DC. Det har det också gjort. Senaste studioplattorna har varit skräp, och nu hänger alltså den sista värdigheten på en skör tråd när det som är kvar av originalgänget än en gång ska rullas ut i scenljuset.

Angus kommer försöka hålla skenet uppe. Men en skolpojke i 60-årsåldern? Brian har alltid kraxat, så röstmässigt finns inte mycket att förlora. Men den tidigare så kaxiga gubba-kepsen gör nu skäl för namnet.

Och visst ser Cliff Williams i sin kalufs mest ut som en silvergrånad Florida-pensionär?

 

Inte så bra.
___

Nej, våndan inför vad gänget kan lyckas åstadkomma (eller rent krasst åstadkomma i form av skada för sig själv) lämnar mig ingen ro. Bandet har blivit mer gimmick än rock ’n’ roll.

Inom metalscenen har vi redan tvingats ta fysiskt farväl av ikoner betydligt yngre än nämnda herrar. Det känns också som att liemannen kommer gå in och skörda rejält i leden närmaste åren, men tyvärr är det ändå den idolmässiga döden som löper störst risk att inträffa i närtid.

Kristian Svensson
Gästskribent

Vill du också skriva för Bara Metal – gör det då! Hör av dig via meddelanden på Facebook.

Svartidaudi tar med sig träsköldar som merchandise

30 mars, 2015

Merchandise och image.

11071391_911710085527751_1438918173952254433_n-1

Jag vet inte vad jag ska tycka om detta. Som ungt fan på åttiotalet var det till exempel jättefräckt med Gene Simmons bas som såg ut som en yxa. Som småvuxen blev den ganska pinsam, och som ännu mer vuxen känns det som en rolig grej ändå.

Ett bättre exempel: U.D.O.s hammare i hårdplast som följde med om man beställde deluxe-kittet av ett album på nätet. Den känns pinsam rakt igenom. Men mina barn hade säkert gillat att leka med den.

Nu har jag köpt biljetter till Svartidaudi på söndag i Köpenhamn, och bandet meddelar att man har med sig fina träsköldar att hänga upp på väggen. Och jag fattar inte grejen. Är det en trend som jag har missat? Vill man ha en sån sköld? Jag vet inte. Nej, inte jag. Det känns som något som besitter andar vid köpet, men en månad senare mest samlar damm på väggen. Men av kommentarerna på Facebook att döma, förutom de som menar att skölden ser ut som något hämtat ur datorspelet Legend of Zelda, så verkar fansen vilja köpa trästycket. Beats me. Men kul för bandet. Och hundra gånger mer autentiskt och äkta än en plasthammare.

Mastodon har blivit kassa – och här är varför

22 juli, 2014

Bladet från munnen.

Mastodon_-_once_more_'round_the_sun

Jag älskar mig lite Mastodon till livs då och då. Bandet kan leverera. Faktum är att det är det metalband som spås ha största möjlighet att nå en bredare arenapublik och bli ett band som dyker upp på radio dagligen. Och med nya albumet verkar det vara fullt möjligt. Svenska dagstidningarna jublar. ”Hurra, det är ju så bra!” Visst. Produktionen är perfekt, det är en del spännande riff, inledningsspåret är otroligt bra. Vad kan vara fel på Mastodon 2014?

Jag må vara motvallskärring, men detta är på sin höjd ljummet. Och här är varför:

1. Tröttsamt catchiga sångmelodier. Det finns en otrolig catchighet i några av de nya låtarna, och det är omöjligt att inte höra refränger som ”you take the high road down” och ”this time, this time” eka i huvudet timmar efter att musiken dött ut. Men är det bra?
Alla som någonsin har hört gitarrslingan i Black or White med Michael Jackson vet att catchighet inte alls måste vara lika med bra. [frustar]

2. Brann Dailor på sång. Någon måste säga det som många av oss tänker: Brann Dailors sångröst är lika spännande som en pelargonia. Som en sångstund på äldreboendet. Bryan Adams. Tommy Nilsson. Johan Becker. Det är okej som pendang till Brett Hinds och Troy Sanders, och fungerade jättebra på Oblivion. Men i längden blir nyttjandet av Brann Dailor på sång – vars trumspel är bland det bästa denna värld kan uppbringa – urvattnat. Sorry.

3. Sämre låtar over all. Jag tillhör den skara som tycker Crack the Skye är det bästa Mastodon har gjort. Redan på The Hunter kom en stor dipp, och med Once Again ’Round the Sun fortsätter tyvärr kräftgången. Mycket av det bästa på senaste albumet brädas av Crack the Skye och Blood Mountain. Eller Leviathan för er som är hardcore bättre-förr. Albumets bästa låt är Tread Lightly. Sedan är det kletigt fram tills Chimes at Midnight, som också är en ”höjdpunkt”. [ryser]

4. För många döda stunder. Den typ av låtar som lyssnaren hoppar över kallar LG Petrov för skip-låtar, om jag minns rätt från senaste Close-Up-intervjun med honom. Mötley Crües God Save the Children of the Beast är förmodligen ärkelåten för skip-låtarna, där lyssnaren snabbt hoppar vidare till nästa. På Mastodons senaste finns det tyvärr en del sådana nästa låt-låtar: Asleep in the Deep, Diamond in the Witch House, Ember City, Halloween och Aunt Lisa är tydliga exempel. Nästa låt, tack! [hoppa till nästa punkt]

5. Fokus på att stötta melodiösa refränger, på bekostnad av tuffa riff. Många sångmelodier är bara kompade rakt av. Utan finess. Mastodon tog redan med dansanta Curl of the Burl medvetet ett stort karriärsteg mot radion och mot en mycket större publik. Bandet vill bli älskat av fler på bekostnad av att några hardcore bättre-förr-fans försvinner. Band som In Flames och framförallt Metallica har också gjort det. Och finns det något hyfsat ungt metalband som kan komma i närheten av Metallicas storhet så kanske det är just Mastodon. Utan ballader, men på bekostnad av tuffa riff och tyngd som har fått stå tillbaka. [se punkt 1 och 3]

6. Det är inte Mastodon det är fel på. Det är mig. Jag brukar inte alltid skriva listor som är negativa mot mitt favoritband, men när jag gör det, då är det för att det är fel på mig. Så klart. Jag menar, jag lyssnar ju på band som Black Anvil, Goatwhore, Origin, Mayhem, Miasmal, Sectu och Vanhelgd just nu. Så var kommer Mastodon in där? [se punkt 7 för positivt svar, och punkt 1, 2, 3, 4 och 5 för nakna sanningen]

7. Bombus och Ghost gör alla rätt. Är du elitist och jämför allting med Bathory så var Mastodon (och SOAD) en gång ett band att namndroppa om du ville visa att du även kunde gilla rensång. Ett band du kunde tipsa gamla hårdrockspolare om när de generade frågade vad som gällde nu för tiden (och du inte ville vara för mesig och tipsa om typ Melodifestivalens band). Nu har band som Bombus och Ghost tagit den roll som Mastodon en gång hade – det alternativa bandet. Utan att styra om musiken mot radion och de stora arenorna.