De absolut bästa albumen 2022 (plats 1-10) Bara Metals årslista

Vi vet. Bara Metal har varit som en ganska kass vän, en sån som bara dyker upp då och då när det passar just vännen, men vare sig punktligt eller tillräckligt ofta. Det får bli ändring på det inför nästa år. Men tipsen på bra släpp har ändå ideligen kommit, och hundratals timmars lyssning kan som vanligt brytas ned till någon form av gradering.

Så här är den – Bara Metals årslista, de absolut bästa albumen 2022, men långa och underbyggda motiveringar. Missa inte plats 21-30, plats 11-20, och missa inte Spotifylistan som du hittar på Bara Metals facebooksida.

10. Downcross – Hexapoda Triumph

Skiftesrik och då och då svängig black metal från Belarus från ett band som har hunnit ge ut fyra album sedan 2019. Hexapoda är Downcross bästa alster, mycket att lyssna på och fyllt med idéer och varierade riff istället för image och groggar. Sedan oktober går det även att lyssna på Downcross via Spotify, så det finns all anledning att upptäcka bandet.

9. Saidan – Onryo II: Her Spirit Eternal

Tennessee-baserade Saidan lär vara inspirerade av japansk skräck, och samma kommersiella flörter som du hittar i den typen av animeserie-album känns igen i musiken. Det är poppigt, det är mysigt och det är tufft på en och samma gång. Det är svårt att inte gilla detta. Saidan känns unikt, ett band som går sin egen väg inom black metal där marken inte är lika nedtrampad.

8. Aara – Triade II: Hemera 

Googlar man på bandnamnet Aara kan ordet förklaras med ”kommer med ljuset” och det kanske passar i ett naturinspirerat band som Aara, där huvudpersonerna heter Berg och Fluss. I bandet är det Berg som komponerar allt, till och med hur trummorna ska spelas. Låtarna drar fram lika överraskande som en flod rinner en hit en dit, med stort fokus på gitarrer som svänger åt olika håll. Hade Fluss låtit lite minder som häxan i pepparkakshuset kunde jag gilla detta ännu mer, men jag förstår att den frasiga distsången är en del av den ljudbild vi ska få.

7. Vehemence – Ordalies

Vad består Vehemence av? Ett gäng fotbollsfans som gillar black metal lika mycket som folkmusik, klassisk musik och att sjunga i dryckeskör ihop? Huvudet på spiken. Tror vi, för någonstans i skärpunkten mellan dessa ting måste Vehemence ha uppstått. Bandet hamnade på Bara Metals årsbästalista redan vid förra släppet, och detta är inte på något vis sämre, åtminstone inte om du gillar tremolo-riff.

6. Sumerlands – Dreamkiller

Det finns några band jag går till när det blir för mycket av death och black metal; Megaton Sword, franska Herzel (läs intervjun med bandet här) och Eternal Champions samt dess systerband Sumerlands. Albumet Dreamkiller kom från ingenstans. För Arthur Rizk, John Powers och Bras Raub verkar Eternal Champion vara en tryggare biljett in i kärnan av musikkarusellen, men de tyckte väl annorlunda själva och satsade på Sumerlands i år. Resultatet är ett heavy metal-album med sköna riff så som de lät på Ozzys storhetstid (1980-talet alltså). Phil Swanson var en mer spännande sångare än vad nyrekryterade Brendan Radigan är, men det är också solens enda mörka fläckar.

5. Misthyrming – Með hamri

Misthyrming står när de andra faller. När Svartidaudi slänger in handduken gör Misthyrming tvärtom, lämnar ut ett bevis på vitalitet och liv i form av ett album som bara damp ned i december – inga singlar, ingen marknadsföring, inga förvarningar. Sist vi hörde från dem var en hel pandemi sedan. Detta är isländsk black metal när den rasar som mest. Makalösa trummisen M.S. slår till höger och vänster på ett häpnadsväckande sätt. Með Hamri utgörs av en kaskad av lika arga som ibland tillrättalagda och snygga låtar. Min favorit är Engin Vorkunn som släpper in en dungeon synth i musiken, lika insvept i dunkel som framtiden för isländsk black metal.

4. Hath – All that was Promised

Ett band med fötterna stadigt i death metal-matjorden och som därifrån pulserar ut progressiva inslag i sin musik, som då och då kulminerar i något så publikfriande som grandiositet och överdådighet – särskilt genom sånginsatserna från Greg Nottis och Frank Albanese. Där har du Hath på en fjärilsnål, med utbredda breda vingar. Bandet kommer från New Jersey och kretsar kring trummisen och ljudteknikern AJ Viana, men är allt annat än ett enmansband. All that was Promised är Haths andra album och definitivt det album som har lett till att Hath har ögonen på sig.

3. Ripped to Shreds – Jubian

Inom konst och kulturvärlden, inte minst inom prosa och poesi, försöker upphovsmännen hävda att deras verk gör upp med något, gärna realismen. Ripped to Shreds gör upp med den allvarstyngda death metal-musiken. Inte för att det på något vis är kul, utan för att bandet verkar ha kul och skojar med varandra. Till detta kommer också titlar på, tror jag, kinesiska på alla album. Ripped to Shreds vilar helt och hållet på den mycket produktiva Anrew Lee som väl har runt tio band/projekt igång samtidigt. Ripped to Shreds är hans amiralsfartyg, med stormfyllda låtar som aldrig tråkar ut lyssnaren.

2. White Ward – False Light

Kontraster där lyssnaren slängs från tremolo black metal till jazzinspirerade saxofon-fåtöljer. Kan det bli mer invecklat och utvecklat? Det tar sin tid att falla för White Ward, men väl där är det resan och mödan värt. Bara Metal intervjuade nyligen ukrainarna, vars album False Light släpptes i juni, några månader in i kriget och terrorn som Ryssland startade. Svaren från Yurii Kazaryan täcker både livet i Ukraina just nu, och musikens härkomst. Så här säger han och det senare:

”Contrast is one of the good ways to make music more diverse and interesting. I often look at music from a cinematic point of view, where we have the intro part, culminating action scenes, final scenes, etc. So, I think this contrast created by dark jazz of ambient parts with samples, for example, helps to make such a cinematic atmosphere.”

1. Undeath – It’s time… To Rise from the Grave

Kan vi slippa ängslighet? Det är väl så Undeath har tänkt, när bandet slutar ängsla sig över vad som är tummen upp inom death metal och istället ser till att lyssnaren blir underhållen och har kul. För så roligt det är att följa den berg och dalbana av riff som Undeath har skapat på It’s time… To Rise from the Grave var länge sedan jag hade. För spretigt? Ingen fara, allt filtreras genom ett raster av tydlig och kvalitetsmärkt death metal. När andra band tar av sig glasögonen inför bandfotot behåller Undeath dem på. För varför ängslas över sådana detaljer som tuffa bandbilder?

Undeaths metal är en mörk monlit över kroppens förgänglighet och dödens beständighet. Titelspåret är kanske bästa exemplet på vad Undeath har lyckats skapa i replokalen i nordliga Rochester, men min absoluta favoritlåt (just nu!) är Human Chandelier med text som hämtad från Bernie Wrightson och ett refrängriff så underligt vackert och oortodoxt att man faller pladask. Undeaths death metal är inte en smältdegel av trettio års dödsmetal, som många vill påstå, utan snarare en välkomponerad sallad där delarna tydligt fungerar tillsammans.

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: