Wiegedood ser blod i slutet av tunneln

Bjäfs bjäfs.

Belgiska black metal Wiegedood är klar med sin trilogi om hur bra de döda har det, och har i år gett ut sin fjärde fullängdare döpt till There’s Always Blood at the End of the Road. Bandet känns igen, men jag får säga att det kanske är the end of the road för egen del – de monotona riffen är okej och inte mer, men den bjäfsande superarga överdistade sången drar ned detta istället för upp.

Vi måste dock tala om fillern Wade. Jag skrattar högt när jag hör den, och utgår från att det är ett skämt. Det låter som om en ung James Hetfield försöker hitta det akustiska paritet i Sanatarium (Welcome Home) på sin mormors ostämda stålsträngade. Jag antar att jag missar poängen.

Albumet har släppts av Century Media.