Åtta svinbra låtar av Judas Priest

Pendangen.

Eftersom jag har rivit ned tapeter, bredspacklat och målat och snickrat och finlirat ett rum har jag också lyssnat på musik. Och det blev en grundlig genomgång av ett par album som jag sällan lyssnar på: Judas Priests sjuttiotal.

Samtidigt läser jag Neil Daniels bok Defenders of the Faith – The Story of Judas Priset, för det gäller ju att gå all in. Det hela har resulterat i två listor, varav den ena publicerades förra veckan: Sex usla Judas Priest-låtar. Läs och begrunda den listan här.

Men en del av låtarna från sjuttiotalet sticker också ut åt andra hållen, och del av dem är idag klassiker. Så här är är en ny lista: Judas Priest bästa låtar från sjuttiotalet. Den här listan är så klart inte lika spännande, clickbaitig och hädisk som listan över sex usla låtar. Men även bra låtar ska med listor berömmas.

Victim of Changes

Så fort den första halvan av låten är över, den som mest påminner om generisk dåtida rock’n roll, då börjar det hända saker. Förklaringen är att det helt enkelt är två olika låtar och två olika texter som har fogats samman. Den första delen hette från början Whiskey Woman och skrevs av Judas Priests grundare Al Atkins. Den andra delen skrevs av bland andra Rob Halford. På slutet kommer dessutom ett mycket kort fantastiskt thrash metal-riff (ja, visst är det spooky) och Rob Halfords fasett-avslutning låter som något King Diamond lärt sig av.

Tyrant

Den klart bästa låten på Sad Wings of Destiny, en låt som tydligt visade vad bandet hade inom sig. Snygg refräng där Rob Halford svarar sig själv. Till skillnad från Rocka Rolla så har dessutom Sad Wings of Destiny ett omslag som kom att betyda något för hela genren heavy metal.

Starbreaker

Vilket satans riff! Inte så konstigt att Cornos i Venom kallade detta album förRiff after Riff. Handklappningarna borde bandet ha avstått från, men detta versriff alltså! Vem kan sitta still när det drar igång? Headbanging moment. Låten är stå stark att den hamnade sist på livealbumet Unleashed in the East, för att lämna lyssnaren med en känsla av att önska sig mer.

Last Rose of the Summer

Nej, jag är ingen balladkille, men den här låten är svår att inte falla för, och den tydliga inspirationen från Elton John är liksom inte fel. Text om olycklig kärlek (hög igenkänningsfaktor för alla lyssnare) och lika bra nu som då.

Dissident Agressor

Herregud vilken låt! Så heavy metal att det sprutar om det, och väldigt Judas Priest. Skulle hur lätt som helst platsat på Screaming for Vengence, Defenders of the Faith eller Painkiller.

Better by You, Better than Me

Ja, jag har lite svårt för bluesandet i den här låten, men refrängen är ju så tuff att det låter som om den gigantiska undergången landar på två kloförsedda fötter.

Beyond the Realms of Death

Ett mästerverk. Bygger upp och bryter ned. Bygger upp och bryter ned. Förresten, det var under den här tiden som Judas Priest dessutom etablerade läderkläder.

Hell Bent for Leather

För min egen del tycker jag Killing Machine är ett tillfälligt avbrott av flow under Judas Priest senare del av 70-talet, rent musikaliskt. Karriärmässigt flöt det dock på bra för bandet. Tempohöjaren och sammanbitna Hell Bent for Leather är tillsammans med refrängen i Killing Machine den musik/de låtar som håller uppe detta album under armhålorna. Covern på Fleetwood Mac-låten The Green Manalishi (With the Two Prong Crown)är en okej låt, men det låter inte Judas Priest – det låter ärligt talat mer Kiss – och känns som ett felbeslut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: