Sex riktigt usla låtar av Judas Priest

En spade är en spade.

Det finns en hel del kulturskatter i Judas Priests historia efter debuten Rocka Rolla (vars låtar inte ingår i kommande lista – och som dessutom är ett album Judas Priest själva brukar undvika att prata om). Men handen på hjärtat. Innan Judas Priest cementerade sig själva som heavy metals förfäder fanns det också en hel del sämre låtar där de testade sig fram i en tid när deras heavy metal fortfarande osade blues och rock med inslag av Queen, Led Zeppelin och Cream. Här är några riktiga rötägg till låtar i Judas Priests repertoar:

Island of Domination

Efter ett tydligt Queen-intro kommer en vers med lite rock’n rollplickeplock från gitarristerna. Att sedan höra Rob Halford härma Louis Armstrong är som att… ja, jag häpnar varje gång. Han låter som en komiker som låter som Rob Halford som låter som Louis Armstrong. Dooominatiööööön! Tillsammans med den oerhört irriterande Led Zeppelin-versen på Victim of Changes och meningslösa Epitaph är det tydligt att Judas Priest famlar efter en identitet på Sad Wings of Destiny (1976).

Diamonds of Rust

Visst, det är en cover, och Judas Priest får låten att låta Judas Priest. Men det är ingen bra låt, oavsett vad den betydde för Judas Priest just då. Det guppiga disco-soundet är bara irriterande.

Raw Deal

Detta är en tydlig rest från Judas Priests vurm för Cream. Versriffet är så mycket Cream att det är mer Cream än vad Cream själva creamade. Men vi får ta det goda med det onda, utan den här typen av inspiration och influeneser hade det gigantiska albumet Defenders of the Faith kanske aldrig skapats?

Exciter

Det finns tyvärr en hel del tafatta låtar på Stained Class (1978), inklusive kommatecknet-låtarna Better by you, better than me och White Heat, red heat. Kanske var det inte så bra att släppa nytt album år efter år? Albumet har dock i efterhand fått mycket beröm för att stötta Judas Priest i rättegången kring rock’n roll-covern Better by you, better than me. Den låt som med liten marginal ändå är tradigast är den fartfyllda Exciter som aldrig lyfter hur mycket upptempo gitarrerna än plingar fram i sitt dataspelsplickeplock. Rob Halfords insast räddar detta album från bottennapp.

Evening Star

Varje gång jag hör refrängen till tredje spåret på Killing Machine (1978) vill jag marschera käckt med min höga hatt på svaj, snurra med min käpp, vifta med min chapeau-claque och gå med höga knän längst fram i paraden av sämre Judas-låtar.

Take on the World

Better Låten är en kopia på Queens anthem We will Rock you, som kom 1977. Det är sån där sing along song som hela idrottsvärlden älskar, där publiken kan vifta med händerna och sjunga med i refrängen. Det är långt ifrån en Judas Priest-låt redan då, och det var också därför bandet fick spela den på BBCs Top of the Pops.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: