Intervju – Sweven: ”Det är väl så nära galenskap jag någonsin har kommit”

Turerna bakom nya albumet, avslutet med Morbus Chron och jakten på perfektion.

sweven_2

I slutet av februari 2014 såg allting ut att vara frid och fröjd. Morbus Chron släppte sitt andra album, döpt till Sweven, och en efter en hyllade recensenterna musiken. Drygt ett och ett halvt år senare var det slut. Bandet la ned. Allt var över.

Men så plötsligt i år, från ingenstans, dök fortsättningen upp. Bandet Morbus Chron hade blivit bandet Sweven, döpt efter albumet, med bandmedlemmen Robert Andersson som minsta gemensamma nämnare.

Jag har lyssnat på Swevens debutalbum The Eternal Resonance ända sedan det släpptes i mars, och har ännu inte tröttnat. Det är utan tvekan ett av årets bästa släpp. Robert Andersson tog sig tid att svara på Bara Metals frågor.

Så, när bestämde du dig för att avsluta Morbus Chron?

– Först och främst så var det ett beslut som Edvin och jag tog tillsammans. Vi hängde en kväll någon gång 2015 och kom helt oplanerat in på bandets framtid. Hans missnöje med vår musikaliska riktning hade bubblat under ytan ett tag och vi insåg där och då att det inte gick att förena våra viljor längre.

– Från Splendour of Disease till Sweven hade mycket hänt. Det fanns ganska få spår kvar av den musik som ursprungligen fört oss samman. När vi snackade började jag själv också inse det absurda i att släppa den här musiken under ett namn vi valde eftersom man fick blodig avföring. Det om något blev väl en tydlig signal på att det var dags att börja på ny kula.

…och när bestämde du dig för att fortsätta med Sweven? 

– Samma sekund som vi la ner. Tankarna om den här skivan har funnits länge. Jag hade redan under den sista tiden med Morbus börjat jobba på det som skulle bli The Eternal Resonance. Då tänkte jag att jag skrev på vår tredje skiva. Det var fortfarande väldigt tidigt i processen och vi repade aldrig något, men visionen började sakta ta form. 

Var det aldrig aktuellt att fortsätta med någon Morbus Chron-tiden? 

– Nej, det var ett avslutat kapitel. Men Isak, som jag spelar med nu, spelade ju dock live-gitarr med Morbus Chron på slutet.

 Så varför och hur blev det de musiker du jobbar ihop med idag?

– Att Isak skulle vara med kändes självklart. Isaks gitarrspel kompletterar mitt på ett bra sätt. Jag är en bedrövlig lead-gitarrist, och det är trevligt att kunna överlåta allt sånt till någon som verkligen kan sin grej. I och med att vi hade spelat tillsammans tidigare har han också utvecklat ett bra öra för vad jag försöker förmedla. Det finns en grundläggande förståelse där som har varit viktig. Jesper har jag känt en längre tid också. Jag drogs med på trash-gig i slutet av tonåren och han lirade trummor i ett av banden. Vi sprang på varandra lite under årens lopp och jag uttryckte flera gånger, ofta under total berusning, en önskan om att få lira ihop. 2016 började vi repa tillsammans som en trio och kort därefter började dom spela med varandra i Speglas också. 

Varför valde du Sweven som bandnamn? För att visa på fortsättningen från Morbus Chron? Jag antar att en förklaring är att du är förtjust i ordet. 

– Ja, huvudet på spiken. Skivan Sweven kom att betyda jävligt mycket personligen. Hela den processen formade mig rejält. Det var som att hitta hem. När vi ett år efter släppet var färdiga som band, var jag långt ifrån färdig med vår musik. Så samtidigt som jag ville göra det tydligt att det här var ett nytt projekt, ville jag också belysa släktskapet med det jag gjort tidigare, att The Eternal Resonance var att betrakta som en andlig uppföljare. 

När började du, och hur länge har du jobbat, med låtarna på The Eternal Resonance?

– Den största delen av arbetet skedde under 2015-2017, även om du kan hitta de första fröna tidigare än så. Jag vill minnas att jag i samma veva som Sweven släpptes åtminstone hade börjat jobba på en första demo-version av låten By Virtue of a Promise.

– Ofta åkte jag bort och jobbade mer intensivt någon vecka. Annars tog jag min goda tid hemma och la pusslet där. Vi hade dessutom ett kontinuerligt repande parallellt med att jag färdigställde låtarna och det gav många värdefulla perspektiv. 

The Eternal Resonance är ett av de mest kompletta album jag har hört på senare år. Det är som en enda våg av samma musik, knappt uppdelad i det vi kallar ”låtar”. En fantastikt flyt. Håller du med om det, och var det detta du siktade mot?

– Jag tänker mycket på hur allt kommer fungera som en helhet. Det är inte bara en samling låtar. Jag är nog lite The Dark Side of the Moon-skadad. Det är absolut en utmaning när man skriver friare musik att inte tappa samhörigheten i materialet. Men jag skulle säga att jag har en väldigt klar bild av vad jag vill känna av musiken, och den känslan blir liksom limmet som håller ihop allting. Det är svårt att beskriva exakt vad jag är ute efter. Det liknar väl någon slags hoppfull melankoli, hur motsägelsefullt det än låter. För mig är det denna underliggande stämning som binder ihop alla delarna, som vid första anblick kan verka svåra att foga samman.

Vad hade du för riktmärke för att acceptera, eller förkasta, det du komponerade?Eller jag kanske ska fråga så här – hur mycket musik har du slängt bort?

– Man hör om band som skriver en massa låtar till en skiva och sen bantar ner det till de tio bästa. Jag fungerar inte så. Vad jag minns så finns det inga låtar eller ens större delar som skrotats. Materialet som jag la ner tid på är det som i slutändan hamnade på skivan. Givetvis skriver man mer eller mindre skit också. Det är en biprodukt av allt skapande. Men det sållas ofta bort i ett första skede, redan när jag plinkar på gitarren. Har jag väl bestämt mig för att något är värt att spela in och spara så är det ganska sällan jag kommer tillbaka och ändrar åsikt. Det är klart, vissa idéer är svårare än andra att få till i ett större sammanhang och blir liggande i väntan på den matchande pusselbiten. Och ibland passar något inte in överhuvudtaget. Då hamnar det i sidoprojektsfoldern, som börjar bli lite väl tung nu.

Varför gick det fem år mellan albumet albumet Sweven och Swevens egna debutalbum?

– Vi började spela in 2017. Det mesta gick relativt bra fram till det att man kunde se mållinjen. Slutetappen blev extremt utdragen. Jag greppade efter perfektion och det satte käppar i hjulet för mig. Jag tog flera längre pauser och distanserade mig från allt arbete på skivan, varpå jag försökte igen med liknande resultat. Ett steg fram, två steg tillbaka. Det är väl så nära galenskap jag kommit. Plötsligt har två år passerat och man är måttligt klokare. När jag väl avslutade lidandet så kändes det inte riktigt som en seger. Det kändes mest som att jag accepterade förlust. Jag förlikar mig fortfarande med vissa aspekter av skivan och hur allt förlöpte. Men läxorna är lärda. Nästa gång blir kanske en behagligare resa.

Albumet släpptes mitt i corona-pandemin. Hur har det påverkat lanseringen för er? Har ni lagt ned idéer om att spela live et c?

– Med tanke på hur kaotiskt mycket kring skivan var, så var det väl inte mer än lämpligt att den fick födas in i en kaotisk värld. Vi hade inga stora planer som gick i kras. Den enda prion var bara att få klart skivan. Allt det andra runt omkring fick åsidosättas. Vi är fortfarande en trio, och det blir lite för mycket multitasking på scen. Vi får se hur det blir lite längre fram.

Vad fick dig att till slut inse att du inte kunde göra så mycket mer?

– Det var inget speciellt som hände. Jag var bara så förbannat trött och utarbetad att jag inte klarade av att kritiskt lyssna på skivan längre. Det var dags att gå vidare. Antingen skrotade jag allting, vilket såklart kändes galet och aldrig något jag seriöst övervägde, eller så fick jag tumma på perfektionen och finna mig i att jag i alla fall kom nära målet.

– När allt kommer omkring så är det nog så bra det blir för mig ändå. Jag har väldigt svårt att föreställa mig ett scenario där något blir på pricken som jag vill. Missnöje och självtvivel är en naturlig del av skapandet för mig. Och det är nog inte helt lätt att hitta en kreativ person som inte till viss del känner igen sig.

Är du fortfarande en del av Temisto som det står på Metal Archives? Vad händer där, och vad var din roll?

– Jag har aldrig varit en del av Temisto. Av någon outgrundlig anledning fick någon för sig att det är jag som sjunger. Du är inte den första som frågar. Jag producerade skivan och fanns där som ett bollplank om det skulle jobbas på något. Men jag varken sjunger eller spelar en enda ton. Det är Leo och Sebastian som ska ha all cred. Temisto ligger på is för tillfället. Däremot vet jag att något annat brygger i huvudstaden. Håll ögonen öppna!

Det låter spännande! Till slut, ditt bästa minne från Morbus Chron? Och visste ni förresten att ”Beyond The Gates” i Bergen skulle bli er sista spelning?

– Ja, beslutet togs innan. Det var inget vi skyltade med dock. Vi gjorde det giget och så var det Party San innan. Vi var alla ganska till freds med Bergen-spelningen. Det blev ett värdigt avslut. 

– Mitt bästa minne? Det är nog långt tillbaka när vi precis hade börjat. Dom första repen då allt var nytt och spännande. Tre ynglingar i en replokal i Kungsängen som hoppar fram och tillbaka mellan instrumenten och Nintendo 64. 

Ett svar to “Intervju – Sweven: ”Det är väl så nära galenskap jag någonsin har kommit””

  1. TBOJ Says:

    Mycket trevlig intervju. Känner mig väldigt sugen på att lyssna mycket mer på skivan nu. Skulle behöva dra till skogs i några veckor för att lyckas med det dock. 😊

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: