Exklusiv intervju – Necrophobic: ”Vi är inte några vanliga hårdrockkillar. Vi är av otroligt seriös karaktär.”

”Vi har sällan med låtar på någon av våra skivor som vi upplever som fillers.”

necrophobic_3_2018_webb

29 år och åtta album in i karriären bevisar Necrophobic att de fortfarande håller fortet, och nu kanske starkare än någonsin. Albumet Mark of the Necrogram är bland det bästa som har släppts i år, och bland det bästa Necrophobic någonsin har gjort.

Titelspåret ger inte bara mig gåshud, utan även bandets trummis och grundare Joakim Sterner känner likadant. Öppet för en längre intervju helt enkelt.

Åtta album in i karriären tycker jag ni har gjort ert bästa album någonsin. Tycker du likadant?

– Jag håller med om att vårt senaste album är jävligt bra. Ljudet blev något vi behövde få till och något vi tappat bort under en tid, när vi prioriterat ett annat ljudlandskap.

Kan du förklara varför det blev så bra?

– Låtarna har bra variation och djup och representerar verkligen hur det här bandet ska låta, samt att det finns så mycket erfarenhet och kunskap om metal som bidrar till resultatet. Vi är inte några vanliga hårdrockkillar som kan spela. Vi är av otroligt seriös karaktär som hela tiden drivs av att komma framåt och förbättra alla sorters detaljer som bidrar till det.

Har du något bollplank utanför Necrophobic när det kommer till beslut och skapa låtar och annat?  

– Nej, jag har inget sådant bollplank. Nu är det ju inte så att jag står för låtskrivandet i bandet i och med att jag är trummis, men jag har skrivit ett antal låtar under vår karriär. Det är till stor del Sebastian som skriver låtarna och idag, när han har varit medlem i det här bandet i snart 17 år, så behöver han inte bolla låtidéer med mig. Han vet hur han ska skriva.

– Jag startade det här bandet med mina dåvarande bästa vänner under skoltiden, som nu gör annat eller inte längre finns i detta jordeliv, så rätt tidigt i bandets karriär axlade jag rollen som bandchef, om man ska uttrycka det på nåt vis. Det finns ett sätt som bandet ska låta som och på det sättet låter vi.

Men trots ett så pass bra album – med flera bandmedlemmar som tycker och tänker och jobbar olika brukar det alltid finnas en låt som är svårare för att gilla, eller mindre given att över huvud taget spela in. Håller du med?

– På detta album finns ingen låt som någon av oss tycker mindre om, eller som någon av oss inte tycker platsar på skivan. Vi har sällan, faktiskt, med låtar på någon av våra skivor, som vi upplever som fillers. Alla kritiker och fans kanske inte håller med, men om vi skriver låtar och sedan inte tycker att en viss låt inte håller måttet, så slängs den låten. Något riff kanske sparas för att få en ny plats i någon framtida låt. Så jobbar vi.

Ursäkta min okunskap, men vad är ett necrogram?

– Necrogrammet är en symbol som först sågs på vår andra demo, Unholy Prophecies (1991), och den har varit vår symbol sedan dess och finns med på alla släpp sedan dess. Symbolen skapades av Urban Skytt, som gjorde omslaget till den nämnda demon och jag tror även att han döpte symbolen till just Necrogram. Jag är inte helt säker på det, men jag tror det var han som kom på namnet också. Det är ju ett pentagram i grund och botten, men lite omgjort.

– Jag gillade den symbolen och namnet direkt och bestämde där och då att den alltid skulle vara med på våra släpp. Det har med Iron Maiden att göra. Derek Riggs, som gjort många målningar och omslag till Iron Maiden, hade alltid med sitt signum, en liten symbol, som fanns någonstans på målningen eller omslaget och det där fascinerade mig så mycket, så det ville jag typ härma med att ha Necrogrammet med på allt vi gör på ett eller annat sätt.

– Necrogrammet är som sagt vår symbol och fungerar som ett igenkännighetstecken, likt en sekundär logo, men även för kraft och styrka för oss inom bandet. Det här har jag pratat mycket om sedan begynnelsen och jag har också sett att fler band tagit efter.

Lamashtu är en av mina favoritlåtar. Berätta hur ni kom fram till den släpande väsande sången i den låten!

– Den texten är skriven av Alex och jag var inte med i studion den dagen då sången spelades in. Vi jobbade väldigt snabbt, fokuserat och effektivt på den här inspelningen. Att det blev som det blev, det som du syftar på, vet jag inte som sagt hur det kom sig, men erfarenheten låter mig säga att det kom spontant för att riffet det ligger på, frambringar det. Vi visionerar, likt film, tänker i bilder, då vi skriver och spelar in. Vi lever oss in i det som har skrivits.*

Genom åren har ni ändrat ljudbild radikalt ibland. Hur tänker man inför nya saker som fansen måste ta ställning till? Det måste trots allt finnas farhågor, eller förhoppningar, att det nya ska hatas/accepteras?

– Radikalt? Nä, där håller jag inte med. Du får ju såklart tycka vad du vill, men från mitt håll tycker jag inte att vi låtit så mycket annorlunda, ljudmässigt, från platta till platta. Däremot vill jag påstå att de olika albumen har olika karaktärer. Vi är ett death metal-band i grunden, men har haft black metal som inslag i vår musik. Ibland har albumen varit lite mer death än black och har väl då fått en lite dödsigare ljudbild och när albumen har varit lite mer black, så har ljudbilden anpassats lite mer åt det hållet. Ett atmosfäriskt ljudlandskap har alltid funnits med i ljudbilden. Vi vill låta storslaget och grandiost. Det är ett litet signum för bandet. Detta är också ett extremt viktigt moment i vårt sätt att skriva och spela in låtar. Det är medvetet och inget som bara hände.

– Vi gör musiken i första hand för att tillfredsställa oss själva. Hur vi tycker att det ska låta. Vi har inga utomstående i tankarna när vi skapar. Att det sedan uppskattas av våra fans är mycket glädjande, men inget som vi som sagt har haft i åtanke när vi skapat det.
Vi vill självklart förnya oss hela tiden. Med det sagt, så vill jag på samma gång säga att det gör vi med ett visst förhållandesätt. Vi är inget Entombed, så att säga, som först släpper Left Hand Path, men några skivor senare rockar loss och blir ett dödsrockband. Där är vi olika. Vi vill utveckla oss, men inom vissa ramar och regler vi har, för att just inte ändra oss radikalt.

Okej. Jag förstår. En annan sak jag har tänkt på att ni sedan några album bakåt har flera låtar som börjar med fade in. Är det också ett signum för er? Eller bara en enkel lösning på ett intro? Jag gillar det verkligen, för det är snyggt som sjutton.

– Det är ingen ”enkel lösning”, vill jag påstå, att sådant sker på vissa låtar. Det är medvetet och det används för att bringa fram känslor av vad som komma skall och i viss mån för att få hela albumet lite mer varierat för lyssnaren. Vi är inte ensamma om att göra så och det är inget signum för oss. Som jag sagt tidigare, så är hela upplevelsen av ett album viktigt för oss och vår ljudbild är också en inre film, eller hur man nu ska förklara det. Vi berättar i ljud och text, men upplevelsen av våra låtar ska uppfattas som djupare än så och för vissa gör det just det. Det finns ytterligare en dimension i vår musik.

Apropå Lamashtu. Ni har en del låtar om demoner genom karriären. Det är en outsinlig källa till bra texter antar jag. Var läser ni om dem för att ta reda på fakta, så som Lilith eller Marquis Phenex? 

– Sant. Ja, det finns mycket att läsa om som ger uppslag till nya texter och tolkningar, och det finns många demoner och väsen med många olika karaktärer. Det finns många böcker som kan ligga till grund för en textidé, men nu, ja…, nu finns ju även internet, där man kan söka information, läsa och skriva nya texter om det man finner passande och intressant.

Här är en  fråga jag undrat över. 1997 släppte ni låten Nema. Tjugo år senare släppte maskeradbandet Ghost en låt där Tobias Forge sjunger ”Nema”. Är den typen av antikristna inslag passé idag? Är det mer effektsökeri än kyrkligt motstånd? Berätta hur du ser på det.

– Varför Ghost gjort det nyligen får du fråga honom om. Får vår del har det med andra saker att göra. När vi växte upp, så fanns det bara kassetter och vinyler att köpa musik på, så hade några av våra tidiga idoler ibland meddelanden som hade spelats in baklänges. Det var otroligt fascinerande, coolt och lite läskigt, eller hur jag nu ska uttrycka det.

– Alla skivspelare hade inte den möjligheten att kunna lyssna på dessa typer av meddelanden. Alltså att skivspelaren hade ett läge där nålen låg på vinylen och att man manuellt kunde, med handen, kunde röra vinylen i motsatt riktning och samtidigt även få ljuden från vinylen att låta i högtalarna.

– Så när vi skulle spela in Darkside, så hade vi detta i åtanke. Att spela in ett så kallat hemligt spår med ett budskap. Att likt några av våra idoler gjort spela in baklänges. Men när vi frågade Tomas på Sunlight Studio om hur detta skulle gå tillväga, så sa han att han inte visste hur det skulle göras, men han var tänd på idén. Det resulterade i att vår gitarrist Martin (1993-2000) lärde sig att prata baklänges. Han är otroligt begåvad på språk och sådant, så han lärde sig att prata detta stycke baklänges, på det sätt hur ord låter baklänges med det tryck och andningar som uppstår. Det spelades in två gånger och ligger inte helt i takt med varandra för att skapa rätt känsla och det är inte helt perfekt, såklart, men tänk dig själv… han lärde sig att prata baklänges, för att vi skulle kunna ha med ett baklängesbudskap, utan möjligheten att spela in baklänges. Det som läses där är ”Fader vår”. Och i och med att det är baklänges, så heter inte det hemliga budskapet ”råv redaF”. Det heter ”nemA”, eftersom det kommer först när det är baklänges.

– Så hur ser jag på det? Jävligt eget och speciellt, nu när du även fått berättelsen som ligger bakom.

Fantastiskt. Till sist – så många band med Necro-nånting. Utan att ha gjort min research undrar jag: Var det ni som var först med ”necro-” i namnet?

– Vi var absolut inte först och vi sa även då det begav sig, att vi absolut inte skulle heta något med Necro då det redan vid den tiden fanns många gruppnamn med ordet Necro i namnet. Det bästa var Necrodeath. Det var det ultimata, enligt vår åsikt på den tiden. Black Angel var på tapeten också, vilket jag föreslog, men det röstades ned. När och var namnet Necrophobic dök upp och kom på tal, vet jag inte, men det var David som bestämde det. Jag tyckte att det fungerade, just eftersom det var en låt av Slayer.

Och skulle du idag döpa ett band efter en Slayerlåt – eller var det en ungdomsgrej?

– Jag vet inte hur jag hade gått tillväga idag om jag startade ett nytt band. Men jag kom på Firespawn åt dem när de behövde byta från Fireborn, för att det tydligen fanns ett band redan som hette så. Ett upplyft, enligt mig, så jag kan nog hitta på bra namn idag.

Torbjörn Hallgren

* Efter intervjun med Joakim Sterner kollade Bara Metal med sångaren Anders Strokirk om hur sången till Lamashtu kom till. Han minns inte heller detaljerna runt det.

– Det bara blev så, mest passande för den låten helt enkelt. Sebastian skrev låten och Alex texten, sen blev det som det blev i studion, inget förutbestämt, en lyckoträff helt enkel, säger han.

Annonser

Ett svar to “Exklusiv intervju – Necrophobic: ”Vi är inte några vanliga hårdrockkillar. Vi är av otroligt seriös karaktär.””

  1. Sebastian Ramstedt Says:

    Ang . Lamashtu så kan jag berätta. Hemligheten är att Anders och Alex börjat jobba med sången innan jag kom ned i studion. Men dom hade kastat om vers och refräng. När vi flyttade sången som egentligen låg över Blastbeatsen i mitten till “baspartierna” så framträdde väsandet. Atte laddade helt enkel annorlunda beroende på tempot.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: