Felched by the Goat om sina fem viktigaste inspirationer: ”…Quorthons inflytande är på Beatlesnivå”

Fem fina.

FBTG - NWOBBM framsida

Felched by The Goat är aktuella med dubbel-CDn New Wave Of Black Beastiality Metal, som följer 2016 års Goat Prophet. Bandet spelar pervers och eklektisk black metal, ibland med vissa noisejazzinslag.

Felched By the Goat har en lång förhistoria men startades i slutet av 2011 av frontmannen Felcher Goat. Bara Metal har bett honom lyfta fram bandets fem viktigaste inspirationskällor – i form av en låt från vardera fem.

1. VenomRip Ride

Snackar man black metal måste man givetvis börja med Venom. När min gamle vän, Slöphead-kollega och allmänne metalintroduktör Ryktner spelade upp Rip Ride för mig nån gång 1985 (vi hade ännu inte fyllt 12 år) tog de genast platsen som nytt favoritband. Det var ganska billigt att bygga upp sin samling via Ginza på den tiden, ett oerhört nöje. Skitigt och skorvigt, kanske därför jag föredrar Welcome To Hell och At War With Satan-plattorna framför den mer hitspäckade Black Metal, även om de fränaste höjdpunkterna hittades på maxisinglar och samlingar (Seven Gates of Hell och Senile Decay gör sig omedelbart påminda).

Galghumorn i Venom är också viktig, den där fanatiska utblicken som 90-talsbanden har är för befängd, jag fick tillräcklig JVVF-dos på Smålands Nation i Lund. Jag är oerhört sugen på att se Venom Inc. live nån gång, Cronos-ledda Venom såg jag på Fryshuset 2007. Tyckte det var fint att han verkade lite genuint tagen av hur publiken vägrade sluta skandera refrängen till In League With Satan.

2. BathorySacrifice

Med Bathory fick svartmetallen sitt karakteristiska sound, eller rättare sagt flera av dem, beroende på vilken platta man snöat in på. För black metal är Quorthons inflytande ungefär som på Beatlesnivå i övriga musikvärlden. Allra första gången jag hörde Bathory var när War spelades på radio, osäker på exakt när och i vilket program. kanske Hårdrock med Micke Rosengren? Eller tidig Rockbox? Jag skulle dock tippa på att det var 1985 eller kanske i samband med att Scandinavian Metal Attack II släpptes. Jag vet inte om jag hade hört Venom vid det laget, det var med bred marginal det mest extrema jag dittills hört, men refrängen och namnet satte sig och 28 maj 1986 köpte jag den underbart murkiga The Return…….

Rockboxintervjun 1987 gjorde stort intryck – ”det räcker med att skrika” om sångrösten, plus att Pär Fontander lät nästan kallsvettigt rädd! Notera även den hälsosamma distansen. Sen följde jag släppen fram till Quorthons paus efter Twilight Of The Gods, i samma veva tog jag också själv en paus vad gällde ny metal och lyssnade på annat i olika andra genrer. De sista Bathoryplattorna kompletteringsköpte jag efter hans död (de album som han wallraffar i Slayerland har jag svårt för). Jag valde LP-versionen av Sacrifice här på grund av det furiösa tempot, därtill en videolänk med vit get eftersom musiken är viktigast, inte armbrytning i vem som kan betala mest tusenlappar för en gul get.

3. Celtic FrostTotengott

UGH! Troligen var det en av Ryktners äldre kompisar, Pata, som lånade ut Emperor’s Return och Morbid Tales-mini-LP:na, och de föll i god jord såklart. Jag blev särskilt förtjust i Into The Pandemonium på högstadiet, jag tänkte nog inte på hur kreativ den var i sitt stilblandande, jag bara gillade det. Egentligen borde sånt inte vara så märkvärdigt, med tanke på standarden som sattes med första Velvet Underground eller Beatles vita album, men undergenrer har inte sällan sina konservativa, rigida förespråkare. Blotta tanken på ”ortodox” black metal är en bisarr oxymoron för en som vuxit upp med första BM-vågen och dess experimentlusta. Efteråt skrämdes jag bort av Cold Lake – i synnerhet det pudliga fotot på baksidan – som så många andra, och det var mycket intressant att långt senare läsa i Are You Morbid-boken hur det där snedsteget alls blev möjligt. Med tanke på lärdomen som drogs, får man ändå säga att det var värt det.

Min gamle DN/NoN-chef Niclas gav mig deras mästerliga comebackplatta Monotheist, den golvade mig totalt och förnyade mitt intresse för den svartare metallen, tillsammans med Blod Eld Död-boken. Monotheist är för Celtic Frost ungefär vad Trilogin är för Bruno K. Öijers författarskap, en fullständig renodling, en svart diamant som även förtydligar de tidigaste alstren. Först då hajade jag grejen med Hellhammer, när jag skaffade Apocalyptic Raids i slutet av 80-talet tyckte jag ärligt talat att det mest var ett B-Celtic Frost, och bytte bort den på en skivmässa runt 1994 i desperation att få ett ex av Lou Reeds Metal Machine Music (ett ex som inte ens var fold-out!). Jag fick plikta dyrt på eBay sen för den missen.

Triptykon är nästan lika bra, men jag saknar de udda låtarna som Totengott (Martin Ains största stund bakom micken, eventuellt inspirerad av Blixa Bargeld i någon mån? De lösa tyglarna i tidiga Neubauten är också en FBTG-influens av rang) och Winter (ska spelas på min begravning). Även 13 med Black Sabbath saknar sådana där udda spår som förhöjer så mycket, alltså fy fan för Rick Rubins skitnödiga inskränkta produktion där, tacka vet jag Never Say Die och Sabotage! Har ännu ej sett Tom G. Warrior & c:o live, mycket förtretligt. Order som förband hade varit optimalt!

4. BrainbombsNo Place

Min kompis Fredrik Jonsson (Det grymma svärdet/Lystring förlag, han som senare hittade en Gul Get för cirka 20 spänn på en loppis i Nyköping) var duktig på att göra reklam för Hudiksvallsbandet Brainbombs, som i många år kört Stooges-influerad garagerock med mer eller mindre atonal trumpet och råa texter ur seriemördarperspektiv, med norrländsk accent för att hålla det än mer gastkramande verkligt. Det dallrar mellan psykopati och buskis, lite som middagsscenen i Motorsågsmassakern. Där har vi ett stilideal för Felched By The Goat!

Det var mäktigt att se dem live på Fylkingen 2014 efter att ha varit ett fan sen 1994. No Place var B-sida på Burning Hell-singeln, och alla levererar på maximal topp här, en ofattbar inspelning. Minimalismen, monotonin, det industrimässiga riffet, crescendot som bara ökar och ökar. FBTG valde att covra den lite förbisedda enackordspärlan Queen Of Necrophiles, vars text passade bättre in i getmytologin än alla deras varianter på hormördare med sömnbrist.

5. BorbetomagusDC (från albumet Snuff Jazz)

1994 spelade samme Fredrik även upp noisejazztrion Borbetomagus för mig, B-sidan på Snuff Jazz-LP:n och singeln The Original Chirping Chicken. Omedelbar kärlek för en gammal saxofonblåsare! Fullständigt abstrakt ställ, samtidigt gutturalt och organiskt, inte så maskinellt som mycket japansk noise. Jag antar att den gamla hårdrock/synth-distinktionen spökar. Jag inspirerades att dra igång ett eget rörbitande konceptband, Sugar Daddy, enligt tanken att varje stad bör ha minst ett noisejazzband, även om det inte är i närheten av förebildernas kvalitet – det råder ju ingen brist på pubband som inspirerats av Beatles, om man säger så.

Jag såg Borbeto live på Nefertiti 2005, det bästa jag sett sen återförenade Kiss i Globen 1996. Sen lyfte jag in blåsnoiseinslagen i FBTG istället, till exempel John 6:66, eller ett nowave-skränigt klarinettsolo i låten Blind Date är ju mindre slitet än ännu ett shreddinggitarrsolo. Satyricon i all ära, men deras låt Dissonant var bara för timid och återhållen imho. Apropå shreddingvideor i parodisk mening, så lät FBTG-gitarristen The Burning Dog sig inspireras av Dave Hills stygga solo i slutet av Just A Little Bit från Slades gamla Winterland-konsert 1975 till solot i FBTG:s mest ”radiohittiga” låt Gettin’ Wood. Det måste ju låta jävligt nånstans, inte bli alltför slickt. Lura på folk mer missljud än de trodde att de stod ut med. Raise your hoof and felch!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: