Intervju – Exhumed: ”Vi gör poppiga låtar, men det får man väl inte säga i den här genren”

Hooky.

Exhumed_JehN.W.A._2

Burke och Hare-morden var en serie mord som skedde i Edinburgh 1828 under loppet av tio månader. 16 personer mördades. I år har händelserna blivit tonsatta, när dödsmetal-bandet Exhumed släpper ett helt temaalbum på något som var en skandal i 1800-talets England, eftersom kropparna såldes för att dissikeras av läkarstudenter. Jag intervjuade Matt Harvey för Close-Ups del när bandet släppte utmärkta albumet Death Revenge i slutet av oktober. Här är hela intervjun, fråga för fråga.

Okej. Ni har gjort en King Diamond och släppt en temaskiva. Hur kommer det sig? Varför just nu?

–  Jag satt vid datorn och surfade runt på internet för att hitta bra idéer till låttexter, när jag råkade snubbla över detta med Burke och Hare. Jag läste vidare om kriminalfallet på Wikipedia och upptäckte att det var riktigt intressant och ganska köttigt. När jag sedan började låna böcker om det så var det så många grejer i historien som stämmer överens med vad Exhumed sjunger om och vad Exhumed har handlat om sedan starten – det är gravplundrare, det är mord. Om vi någonsin skulle göra ett konceptalbum, så var det nu. Dessutom var det inte särskilt många death metal-band som har gjort låtar om det här fallet tidigare. Och det är ju ganska ovanligt, alla mördare och alla möjliga ämnen har annars redan tagits upp av de flesta, så när jag förstod att vi var ensamma om det var det bara att köra.

Kollade ni upp det, att ni var ensamma om Burke och Hare-morden?

– Vår basist Ross säger att Impaled har en låt som snuddat vid detta. Men fler känner vi inte till. Det måste så klart finnas en Macabre-sång om det, de har väl täckt upp alla mördare som finns. Men annars känner jag inte till några andra grupper som tagit upp fallet.

Så, var det från början tänkt att bli en enda liten låttext, men du upptäckte snabbt att det var ett för stort ämne för en enda låt?

– Jo, alltså, vi skriver alltid musiken först, och sedan texterna. Men när jag läste om det insåg jag att det alldeles för stort för bara en enda liten låt.

Ni verkar vara ett band med mycket humor…

– Definitivt.

…jag har sett er spela ihop med Supremes till exempel.

– Ja, ha ha ha!

Och jag har sett promobilden med katten.

– Ja, vi tar inte oss själva på dödligt allvar.

Är det viktigt? Att ha självdistans?

– Ja, det är viktigt inte bara inom musiken utan även i livet rent generellt. Det är bra att göra sitt bästa. Vi älskar den här musiken och är uppriktiga. Men att varje dag gå runt och vara gravallvarlig varje sekund. Det går inte. Jag avskyr att möta människor som är på det sättet, helt seriösa och allvarsamma hela tiden. Vi är varken morbida eller onda. Vi gillar att skratta. Och att spela den här typen av musik ger tillräckligt mycket utlopp för allvar. Resten av tiden kan vi skratta och slippa vara så djupt allvarliga.

– Jag tror att det finns mängder av band där ute som låtsas försöka framstå som skrämmande och skumma. Alltså, liksom, kom igen!

Och den där katten, vems katt är det?

– Det är vår basists katt. Han har två. En av dem heter Bon och en heter Angus. Jag minns inte vilken det är som syns på bilden. En av dem är jävligt lömsk och ondsint, men det är inte den som är på bilden. Det är den snälla på bilden.

Så, jag läste i en intervju med dig att förra albumet Necrocracy ”is full of socioeconomics comments” – är det likadant nu?

– Nej, det här albumet är helt och hållet åt ett annat håll. Visst, det finns kanske socioekonomiska trådar så som att de som mördades var migranter. Nyanlända människor utan familj och som inte kände någon. Burke och Hare var själva immigranter. Så, på det sättet rör det sig om fattiga människor. Folk var förresten livrädda för att få sina gravar plundrade på den tiden, att deras kroppar skulle dissekeras, så det fanns en hel industri kring att bygga säkra mausoleum och säkra kistor som var omöjliga att öppna och så vidare. Sådant som de fattiga i Edinburgh inte hade råd med det. Men jag hade inte plats för den typen av reflexioner. Historien i sig är så stor att jag inte fick plats med sånt.

Jag läste även din krönika på Decibel magazine, där du bland annat skriver så här: “In closing, one thing I love about metal is that it is apolitical. If we turn metal into yet another political thing to disagree about we lose something irreplaceable.” Vill du utveckla?

– En av de värsta sakerna med det politiska klimatet idag är att allt blir politiskt. Allt går att argumentera om. Och det är så tröttsamt. Jag har alltid hatat Donald Trump. Jag hatade honom när han var affärsman. Jag hatade honom när han var TV-snubbe. Han är bara en skitstövel och en narcissistisk idiot. Jag avskyr att han är president och det faktum att jag måste prata om honom och tänka på honom, för det är ju det han vill – att alla pratar om honom. Det är hemskt.

– Med Necrocracy så skrev vi om den negativa effekten av vad lobbyism har på politiken, övervakningsstaten och kapitalism som går ut på att tvinga andra företag från marknaden. Allt det som vi skrev om då har blivit ännu värre idag och kommer att bli värre innan det vänder. Det var skönt att inte skriva om sånt denna gång.

Kan man säga att ta ställning för att inte vara politisk, är också ett politiskt ställningstagande i somligas ögon?

– En av de saker som jag gillar med metal är att folk… alltså jag är en del åt vänster, jag har vänner som är mer vänster än mig, jag har vänner som definitivt är mer höger än mig, och vi kommer överens ändå för vi behöver inte prata politik. Vi snackar om UFO-teorier eller vad som helst, och att inte prata politik gör att vi inte begränsar oss. Jag har vänner från Europa, Sydamerika, Asien, och vi kan alla hålla ihop. Men all den andra skiten får oss bara att gräla med varandra. Och det är dötråkigt.

Okej, vi lämnar politiken. Ni har funnits sedan 1991, ni har en gång splittrats, åtminstone officiellt, och sedan kommit tillbaka och kört på sedan dess. Med så mycket erfarenhet. Vad skulle du säga är de mest riskabla perioderna i ett bands liv?

– När du kör en grej, och den fungerar, och den verkar vara populär eller hur man ska säga det. Och så vänder det. Det du gör blir helt kallt. Då kommer en av de största farorna med den här musiken, att överge sitt koncept. Att inte vara trogen sitt ursprung. Det hände till exempel alla Bay Area-thrashband. Du vet, jag kommer därifrån, och att plötsligt se dessa band börja spela Pantera och Machine Head… Det var ganska intressant. För det riskfyllt att fortsätta som försöka sig på något nytt. Och det hade varit definitivt ännu mer riskfyllt att fortsätta som vanligt. Men jag tror att det är värt risken att vara trogen sin stil hur impopulär den än blir. Thrash metal blev omodernt. Dödsmetal blev omodernt. Men allt kom tillbaka.

Så har ni någonsin lagt ned bandet, men inte talat om det för omvärlden?

– Vi har aldrig riktigt lagt ned bandet. Jag vet att 2005 så sa vi att vi tog ett avbrott, för det är så pinsamt att lägga ned och säga att vi aldrig mer ska spela, och sedan efter några år typ säga ”nu kör vi igen!” Men vi har aldrig efter det tagit något officiellt avbrott. Det har varit en del lugna perioder när vi har försvunnit nåt år eller två, vi har ägnat oss åt annat, för det är ju knappast en lukrativ bransch det här. Vi måste ibland koncentrera oss på att dra in pengar, plugga eller annat.

Night Work är en av de bästa låtarna på albumet. Är det meningen att vi ska upptäcka flörtarna till Metallica och Slayer i introriffet?

– Haha! Well, Metallica and Slayer är två av mina favoritband, och de är definitivt influenser. Fast det är inte avsiktligt. Vi var medvetna om att det lät som Metallica och Slayer. Men vi tänkte, visst, det är okej att det gör det.

Ja, men det är ju fortfarande ett unikt riff. Det är ditt riff, det är inte snott.

– Precis. För mig är det bara en komplimang. ”Det låter som Metallica och Slayer”. Wow. Coolt. Grymt!

Du har haft en hel del framgång med Gruesome.

– Ja, haha! Det har varit minst sagt ganska överraskande.

Har den framgången, har Gruesome old school-döds fått influera hur du skrev låtarna till detta album?

– Ja, Gruesome har definitivt påverkat Exhumed. Åtminstone lite grann. Gruesome har en väldigt nostalgisk ådra, och att skriva de låtarna… ta Dimensions of Horror till exempel, att skriva de låtarna tog mig tillbaka till inte bara min egen tid som ett ungt fan, utan till vad hela genren handlade om. De tidiga generationens band sjung om stansism eller skräck och gore. Så jag satte mig ned och såg om alla de där filmerna: Hallraiser, the Beyond, Suspiria, Evil Dead. Allt det där som hade inspirerat de tidigare bandens låtar fick inspirera Gruesome. Och med Necrocracy kände jag att vi hade kommit lite för långt bort från det där. Jag ville tillbaka till skräcken med Death Revenge, och det gjorde att vi förenklade många riffstrukturer. Det är så lätt hänt att man komplicerar saker och ting. Fyra toner räcker. Och det höll jag mig till nu.

Apropå det. Death Revenge? Var kommer titeln ifrån?

– Den titeln har hängt med ett par år nu. När vi gjorde första albumet, som vi döpte till All guts and gory, nämnde jag Death revenge som en albumtitel. Alla i bandet sa då att det hade varit en mycket bättre titel, visst, coolt, så då bestämde jag mig för att använda den nån gång. Och så fort vi började tänka på att skapa ett nytt album sa jag till alla att det kommande albumet skulle heta Death Revenge. Och när jag sedan kom på det här konceptet med Burke och Hares så kände jag att visst, det funkar som titel ändå. Hahaha! Det är lite Nietsche över det, att när vi ser ned i avgrunden, så tittar avgrunden tillbaka på oss. Karaktärerna i storyn är en del av att utnyttja andras död, vilket till slut leder till deras egen död: Death Revenge.

Jämför Exhumed idag med Exhumed på 90-talet.

– Jag tror att det vi försökte göra med Gore Metal [1998] och ännu tidigare, så försökte vi skriva låtar med hooks, med mer traditionell struktur som inom rock och pop, och vi försökte förstå hur man skulle bära sig åt för att lyckas med det inom vår stil. Sedan dess, idag, tycker jag att vi bemästrar det där. Om det sedan är bra låtar, det får lyssnaren avgöra. Vi lyckas göra poppiga låtar, vilket man så klart inte får säga inom death metal, men vi vill skapa så många tillgängliga hook-orienterade låtar som möjligt. För mig, som lyssnar på brutal death metal eller teknisk dödsmetall så är det ofta låtar fyllda med massa grejer, låtar packade med grejer, och det är ganska tråkigt. Då måste man vara väldigt väldigt bra låtskrivare om det ska hålla.

Snart kommer den där dagen då ert album släpps [släpptes i slutet av oktober]. Vad gör du just den dagen? Firar med extra fin middag? Klär dig i finkläderna? Sitter vid datorn och letar efter respons från fansen?

– Hehe! Nej, jag har en normal dag. Vi spelade ju in detta i april, och låtarna var färdigskrivna ett år innan vi spelade in dem, så för mig känns albumet ganska gammalt. Jag menar inte att jag inte bryr mig, jag är stolt över albumet, men den där releasedagen är bara en vanlig dag. Det är lite mer speciellt när vi turnerar och albumet kommer ut, men det här albumet släpps en fredag. Vi tar några öl som vanligt och sen åker jag hem till min fru.

Men varför är det så? Det är 2017, internet har kortat alla avstånd, men det tar fortfarande jättelång tid att ge ut ett album. Nästan ett och ett halvt år?

– En del av det beror på vinyl. Alla ska ge ut vinyl nu för tiden, och att få den pressad måste du räkna med en lång väntetid, för först ska vinylföretaget göra massa återutgivningar av Fleetwood Mac och annat som går före dig i kön. Alla oberoende skivbolag och små bolag hamnar långt ned på listan. Och Relapse tar dessutom ännu längre tid på sig än alla andra för långt tillbaka i tiden så har de haft problem med bokade pressningar som inte blivit av, så Relapse bokar inget förrän allt är inspelat och klart. Dessutom har två av oss gift sig, vi har förhandlat om kontraktet med skivbolaget, fått barn och bla bla bla. Gruseome-skivan, ja, du ser, det kommer så mycket skit i vägen hela tiden när man ska ge ut ett rockalbum. Fick jag bestämma skulle vi vara som Kiss en gång var, ge ut ett album var nionde månad och alltid vara ute på turné.

Torbjörn Hallgren

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: