Bara Metal hos Jocke Svensson i Skogen: ”Jag slängde fingertoppen i soporna och körde vidare”

Kaffet är färdigt och Jocke Svensson, sångare och basist i Skogen, tar fram en mugg. På muggen syns loggan till ett av Sveriges största black metal-band.

– Ja, jag vet, det är en Marduk-mugg, väldigt fjortis-merch, men ändå. Det är finmuggen!

* * *

20170514_141414

 

Black metalbandet Skogen har släppt fyra album sedan 2009, det senaste 2014. För varje album har karriären gått uppåt, och det fjärde albumet I Döden renderade dem mängder av fina recensioner. Sedan dess har album nummer fem suttit överst på alla fans önskelistor inför varje år när spekulationerna drar igång om vilka band som ska släppa nya album.

Jocke Svensson sitter hemma i sin lägenhet på Hisingen i Göteborg med en öl i handen, omgiven av dödskalle, basar på väggarna och en skivsamling som är sjukt imponerande. I hallen hänger ett konstverk, originalet till ett Aosoth-omslag. Övriga medlemmar Mathias Nilsson [sång, gitarr], Linus Larsson [trummor] och nytillskottet Jonathan Larsson [gitarr] bor utspridda lite varstans i södra Sverige.

Jag trodde inte i min vildaste fantasi att någon från småländska bandet Skogen skulle bo i Göteborg?!

– Jag har alltid gillat Göteborg, jag har haft nån slags barnkärlek till Göteborg när jag växte upp. Det var på den tiden man tyckte Nordstan var lite kul och fräckt, men det är det ju inte alls, det är som disco för efterblivna. Nä, men jag gillar Göteborg, det är som en storstad fast litet. Man kan gå genom hela stan om man vill. Hemtrevligt. Och så fick jag ju jobb här, på The Abyss, en metalpub. Jag skulle ha flyttat hit ändå. Men de ringde mig och så fick jag åka upp hit två dagar senare. Jag bodde på en madrass hos en kompis i fem, sex veckor.

Tycker du att du är närmre den så kallade scenen när du bor i Göteborg? Betyder det något för Skogen att du bor här?

– Njae, när jag flyttade hit kände jag att ”fan va skönt, nu kan jag gå på spelning varannan vecka.” Men jag har bott här sedan juni 2016, och detta var första konserten. Varje gång det har varit bra band här har jag jobbat. Eller jo, jag såg Wolves in the throne room, men då såg jag bara halva giget för jag jobbade den dagen också.

Var bor övriga i Skogen?

– Två av dem bor i Småland, utanför Ingelstad och Hovmantorp. Och en utanför Lund. Att få till rep är inte världens smidigaste. Och alla andra utom jag har småbarn.

Vad känner du för det? Hämmar barn bandet?

– Nej, inte alls. Det är mer det att jag bor här. Vi hinner inte göra det vi vill göra.

20170514_140616

Träffas ni och repar?

– Ja, men det var ett tag sedan sist. Vi repar sällan inför spelningar eftersom vi har så få spelningar. Mer inför skivinspelningar. Sedan har jag precis huggit av mig fingertoppen så vi har inte kunnat repa på några veckor. Det var helt avskalat. Jag skar mig på en mandolin, alltså inte instrumentet, det hade varit mäktigt! Nej, det är en skärbräda med en diagonal kniv. Man brukar ha en grej på för att inte skära sig, men jag satte inte på den. Så jag skar av mig fingertoppen. Men det har läkt nu!

Det är ju som Tony Iommi! Vad tänkte du då?

– Jag blev så trött på mig själv att jag är så jäääävla klantig. Jag har en bild på fingret om du vill se sen, fast det kanske inte är så kul att titta på. Jag tänkte väl att nu kan jag inte spela på ett år. Men det har läkt på bara tre veckor. Jag bara klistrade ihop det och jobbade. Inget sjukhus, jag bara slängde fingertoppen i soporna och körde vidare.

Okej. Fingret funkar igen. Och ni har spelningar på gång, i Oslo. Hur syr ni ihop det?

– Vi brukar ses i Växjö. Där har vi basen. Skogen är ett Växjö-band oavsett om vi är utspridda. Ingen av oss bor i Växjö, he he, men vi är baserade där. På tal om livespelningar så tycker jag vår musik passar bättre i norr än i söder. Det har jag alltid tyckt.

Ni heter Skogen – är ni ett miljömedvetet band?

– Nej, det vill jag väl inte påstå. Det låter så jävla pretentiöst om det skulle vara uttalat. Men… Nej, det känns påklistrat att vi skulle vara det bara för att vi heter Skogen. Sista spiken i kistan skulle väl vara om vi var veganer också.

– Nä, det här låter ju som om jag är en bonne och rackar ned på… men just att det skulle vara så typiskt, att ”nu ska vi vara detta.” Det finns band med urringade bomullströjor, kotlettfrisyrer och Wiehe-glasögon som bor på någon ranch i USA och ska ha något medvetet pk-tema. Det är mer sådant jag menar att vi inte är. Alls.

Men ni har väl en väldigt tydlig naturkoppling?

– Ja, jo, det har vi väl. Det var väl lite av grundidén till bandet. Att vi satte Skogen som bandnamn, det var Mattias, gitarristen, som tyckte vi skulle ha något översjälvklart som folk skulle irritera sig på. Och så föreslog jag Skogen. Och han tyckte det var briljant.

– Vår första idé var att döpa bandet till Drapa, men det låter ju också, jag vet inte. Det låter som om Opeth möter Björn Ranelid.

Du säger att folk skulle irritera sig på Skogen som bandnamn – har det hänt?

– Ja, det har hänt. Och jag gillar det. Det var ju poängen. Vanligt folk skiter i vad vi heter, vanliga ord har blivit vanligt, det är väl de som ska vara mest trve som stör sig på det. Men det ger bra PR. Ingen glömmer bandnamnet Skogen.

– Det lär finnas nåt polskt band som heter Skogen. Jag kollade upp det, men vi körde på det ändå.

På era första album skildrar ni natur och skog på omslagen. På album tre och fyra har ni skiftat till att skildra människor eller väsen på omslaget. Och textmässigt är ni mer inne på historia än natur numer.

– Ja… hmmm. I början var det nog mer natur. Vittra är bara natur. Men redan på andra plattan börjar vi föra in historia. Vi hade ju inget klart grundtema när vi startade, vi var ju bara två, eller, temat var väl skog, men någonstans tog ju det slut. Men det var inte så att vi hade det temat utstakat och skulle följa det, punkt. Vi kan fortfarande köra det, men det kan ju bli uttjatat. Vi skriver om det vi vill skriva om. Men vi har ramar. Vi skulle inte skriva om politik. Det är naturen, döden, klassiska teman. Det finns oskrivna ramar.

Spelar ni atmosfärisk black metal? Ni kategoriseras som det ibland.

– Atmosfären är det viktigaste, men jag gillar inte benämningen, för visst finns det de som kallar oss atmosfärisk black metal som vi tydligen kategoriseras som. Jag gillar det inte, men där hamnar vi. Enligt andra.

– Men atmosfären är viktig. Ibland har vi synthmattor, men det är knappast Dimmu Borgir-virtuoser, det blir något extra, som när vi håller en enda ton under en helt låt. Vi har ju en låt som heter Begraven som är akustisk och med rensång. Och när vi spelade in den, det är en kompis från Växjö som sjunger, Peter Lindström, men det blev så sjukt avskalat när vi spelade in den, så det kändes som att det inte passade in alls. Det blev som att slänga in en singer song-writerlåt mitt i allting. Så då la vi till två toner som inte passade ihop, E och F, och så skapade vi någon obehaglig Twin Peaks-stämning, och det fyllde sitt syfte. Det är det vi sysslar med, få till lite obehaglig stämning. Det är det vi är ute efter.

Lustigt att det var just den låten du nämnde. Jag tycker den låten är fantastisk. Jag gillar också att det hörs dialekt.

– Ja, ofta glider det över till skånska, för det är ingen som sjunger på småländska. Grejen är ju den att han inte kan sjunga på rikssvenska. Det låter påklistrat, även om vi kanske skriker med rullande R mellan låtarna, men det blir ju perfekt att han sjunger så eftersom vi är ett småländskt band, och det är lite tanken bakom. Folk har kommenterat det, men varför skulle vi köra rikssvenska, det är ju inte vi.

I den låten tycker jag det också framkommer att ni är fantastiska musiker och kompositörer.

– I den låten? Jaha? Tack tack. Men vi är inget musikerband. Man kan höra att vissa är musiker som spelar hårdrock. Och vi är hårdrockare som spelar musik. Det är en väsentlig skillnad. För musiker som spelar hårdrock har inte riktigt känslan, än vissa andra. Den känslan är a och o. Jag har hellre ett kantslag för mycket än överproducerad musik. Hellre Burzum än Dream Theater. Jag vill ha en punkig attityd, ibland, inte alltid. Vi är ganska taktfasta, men det ska finnas en rå känsla i det.

Jag tycker i alla fall att riffet i Begraven visar hur bra kompositörer ni är. Men vill du lyfta fram andra låtar?

– Ja, Solavore på nya platta. Det är Mathias som har gjort den. Första gången jag hörde den undrar jag, ”va fan händer här?”. Han lyssnade mycket på Genesis just då, och jag tycker det är kul att ta en hel annan genre och sätta in i den genre man själv sysslar med. Det är svårt att ta Genesis och sätta in i den typen av black metal som vi spelar. Det blir skevt, men på ett positivt sätt. Och det uppskattar jag, så att inte alla spelar två-ackordsBurzum.

– Det är förresten roligt när folk upptäcker att en hårdrockslåt har inspiration från annan musik, och så vill de inte erkänna att de har hört den här andra musiken för att de är trve, så som när Ghost hade nåt från jag tror det var Peter Le Marc, och så frågade man hur dom visste det, och då hamnade de i nån slags rävsax som de inte kunde ta sig ur. Ha ha ha! Nu gillar vi ju Genesis allihopa. Sedan måste Red med King Crimson vara världens första black metalskiva, rent musikaliskt. Vilken stämning!

Men du lyssnar aktivt på metal?

– Ja. Det är min hobby, typ. Jag har stött på såna som berättar att de köpte Back in Black när det begav sig, ”men sen fick jag ju barn”. Jaha? Vaddå? Jag förstår inte. Går det inte att kombinera? Typ ”nu har jag köpt hus såatteh…” Jaha? Måste man börja lyssna på I afton dans då? Jag förstår inte det där. ”Jag var hårdrockare förr.” Okej, men du, du kanske inte var hårdrockare, för det är ingenting man lämnar om man verkligen lyssnar på det. Den mest inbitna hittar du inom musikgenren hårdrocken. Och Back in black, alltså, hur kul är den skivan? Det här får jag säkert skit för, men det är en skiva som var rolig när man fyllde tolv år. Det är en grundskiva.

– Jag älskar att lyssna på nya band och köpa nya album från band jag vill supporta. Fast jag kan ju vara lite old school själv, det finns inte mycket som slår ut första Deicide.

Ni har spelat in fyra album i fyra olika studior. Hur kommer det sig?

– Det har inte varit en plan. Det har bara blivit så. Vi kanske inte har varit nöjda. Senaste albumet tycker jag blev bäst. Han är trummis han vi spelade in hos, Jakob Lindahl, han mickade upp det så sjukt snabbt. Vi förklarade att vi ville ha naturligt sound, inte sånt där överproducerat Abyss Peter Tägtgren, det funkar inte för oss. Vi vill ha genuint ljud. När Jakob satte första ljudbilden frågade han oss: ”Är det så här ni vill ha det?” Och ja, det var precis så. Vi ändrade ingenting. Han gjorde det på en minut. Vi lär spela in trummorna där igen. Han är trevlig, det ligger smidigt utanför Växjö och han är duktig på det han gör. Och har resonliga priser. Det ligger i Räppe, bredvid en fabrik i ett industriområde. Nån skitfabrik i Småland och nåt skogsparti. Han har till och med en egen göl. Jag tror inte ens han har ett officiellt studionamn, han kallar det House by the lake.

Häxsabbat. Tre fjärdedelar in kommer det en gitarrpålägg – är såna detaljer sistaminuten-grejer ni improviserar fram i studion?

– Hmm. Nja, med just den grejen ville vi ha något kaosmässigt, vi slutade på två toner som inte passar ihop, så där King Diamond-aktigt, och det blir så där fel på ett bra sätt. Det är obehagligt på ett behagligt sätt.

– Just det pålägget var klart innan vi gick in i studion, men många sånggrejer och synthgrejer kommer till i studion. Fast vi brukar testa det i Mathias studio. Det är mycket spontanitet. Många idéer vi har i huvudet blir inte alltid lika bra i studion tyvärr. Ofta låter det inte lika bra i studion som det låter i huvudet. Ibland blir det fruktansvärt fel. Fast ibland blir det tvärtom. Jag la till en grej som Emperor har, ingen i hela världen skulle fatta att det kom därifrån, men jag fastnade för nåt som lät som några spöktoner, och jag la på det på Svitjod. När jag presentade den idén för Mathias tyckte han det lät som en usel idé. Men det blev ju bra!

Kan ni vara så raka – säga att en annans idé är usel?

– Ja, det kan vi nog. Smålänningar… alla småländska band jag har spelat i har överlag varit ganska brutalt ärliga. Sedan kanske vi inte alltid trampar varandra på foten, men vi kan säga om det är skit.

Ni har gått från två medlemmar till tre och nu till fyra. Ni har växt medan andra band kanske mest har bytt ut medlemmar och kämpar med att hålla bandet intakt. Känns ni stabila?

– Ja, det tycker jag. Jag skulle inte kunna byta ut någon. Vi är alla på samma nivå. I vissa band har det varit att man spelar i samma band, men man har inte samma mål. I skogen har vi inget uttryckt mål, alla tänker på olika sätt, men vi har samma mål. Det tycker jag är viktigt. Och vi är sammansvetsade. Vi umgås inte mycket privat, det blir ju så, men vi är sammansvetsade.

Håller ni er till målet?

– Ja, vi har hela tiden tagit de steg framåt som vi har tänkt att vi ska göra. Vi är långt ifrån stora, vi kommer inte bli det, det är en ganska anal genre vi är inom. Men vi har uppnått de steg vi ville. Vi har släppt på LP, CD, kassett, vi har gjort bättre låtar hela tiden. Men planen…. Från början var vi inte ett band, vi var ett projekt. När vi skulle spela in skiva vände vi oss till Linus, alla hade ju spelat med alla i Växjö. Så vi tog in Linus.*

Vad har dessa fyra låtar gemensamt: I Skogens djup, Svitjod, Monolit och Sleep.

– Oj. Eh… Alla går i E?

Det är möjligt. Jag tänkte mer att de är slutlåtar, outrolåtar, på era fyra album.

– Oj, fan vad dum jag är, det tänkte jag inte på. Självklart.

Är det där viktigt?

– Ja. Det är skitviktigt. Första låten och sista låten är hedersplatser kan man säga. Sedan gillar jag att ha en joker, och den har vi alltid lagt på spår nummer tre. Jag gillar spår nummer tre. Altars of Madness och Reign in Blood har fantastiska tredjelåtar. Och slutlåten är ju viktig. Den avslutar skivan och vi kan inte sluta med en halvtaskig låt, det är ju den som folk sedan minns när musiken är slut.

Nu avslutar ni senaste skivan med ett piano som slår igen. Då kommer den käcka frågan: Har ni öppnat pianot? Alltså, har ni börjat på album nummer fem?

– Det har vi. Det är så gott som klart. Vi har inte haft tid att repa in det än, men tanken är att spela in det snart. Låtarna i sig har varit klara i ett år.

Oj. Kan ett album vara klart i ett år utan att man ändrar låtar eller lägger till nya låtar?

– Njae, inte lägger till nya låtar, men man ändrar om struktur och kanske känner att man ska ta bort en brygga eller lägga till en.

Är det inte frustrerande?

– Jo. Nu har det ju dragit ut ett tag, vi brukar vara snabba, det har tagit ett år mellan albumen tidigare. Nu har det hunnit gå tre år, och då känner jag att förväntningarna stiger. Och det är faktiskt inte en särskilt rolig känsla. Men, ja, det är svårare att få ihop det när vi bor på olika ställen Jag vill att trummisen får ta sin tid på sig att känna sig bekväm med låtarna.

Så… när?

– Inom skälig tid. Jag lärde mig det uttrycket när jag jobbade på Glocalnet. Det kunde betyda allt från en timme till fjorton år. Jag brukar köra på den. Nä men okej, tanken var att vi skulle spela in till sommaren och släppa till hösten. Låtarna är klara, det är bara att skynda på utan att påskynda.

20170514_141539

20170514_141543

20170514_141529

* I ett tillägg från Jocke efter intervjun försöker han förklara ingående ”en liten del av incesten bland banden i Växjö”:

– Alla vi fyra i Skogen spelade tidigare i ett annat band vid namn Litania, dock inte samtidigt. I Litania spelade även Adde Mitroulis från Birdflesh ett tag, där jag också spelar. Vi två spelade tidigare med Entrails, där även Mathias från Skogen var med. I Birdflesh tog jag över basen från Hampus Klang som spelar i Bullet. Jag har repat med Bullet några gånger förr, när Lenny Blade inte kunde.

– I Bullet finns och fanns Gustav Hjortsjö och Erik Almström som jag hade ett band ihop med som hette Talion. Talion hade en låt byggt på ett riff från Tobbe Ander, som är från samma avkrokar som Erik Almström. Tobbe Ander har spelat live med Birdflesh, men även i Jigsore Terror, där Adde Mitroulis och Hampus Klang spelar. I alla fall, det där riffet som vi använde i Talion kom från grunden från Jimmy Lundqvist i Entrails, där det också användes.

– Mathias var tidigare med i Mindcollapse, där jag var med mot slutet, fast under annat bandnamn. Där spelade Magnus Roos tidigare bas, som var originalbasist i Birdflesh. I Mindcollapse hittar vi även Eddie Partos, som var med i ett thrashband jag, Mathias och Linus från Skogen, hade. Där var även Tobbe Ander med ett tag. Jag kan hålla på i en evighet, men detta var en liten del av hur det är.

– Alla band repar eller repade i samma källare. Den inhyser runt 10-12 replokaler, men längan till höger, där har i princip alla band utom Hypnosia repat. Det började med Carnage och Astray, sedan Birdflesh, Antichrist, Skogen, Scams, Bullet, Danger, Eviscerated, Mindcollapse, Talion, Litania, Jigsore Terror och så vidare. Alla känner alla, och som Adde Mitroulis sa en gång: ”Vi är ju smålänningar, och vi lånar inte bara instrument ibland, utan även medlemmar.”

Torbjörn Hallgren

Annonser

3 svar to “Bara Metal hos Jocke Svensson i Skogen: ”Jag slängde fingertoppen i soporna och körde vidare””

  1. galacticmutilator Says:

    Bra intervju, tack för den. Om det är något jag önskar mig så är det en ny skiva med Skogen. Ett fantastiskt bra band!

  2. OlaEvil Says:

    Mycket intressant och rolig hemma-hos-läsning!
    Gärna mer av det här med våra Svenska storheter.
    Kanske vore på plats med ett Mörkaste Småland reportage oxå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: