Bara Metal hos Andy La Rocque: ”Jag ställde in gitarrerna i ett förråd. Jag ville inte se dem.”

Det är den 30 november 2016. Andy La Rocque, inom musikbranschen kallar alla honom just Andy och inte Anders Allhage, passar på att bygga om sin studio Sonic Train Studios. Till sin hjälp har han Jakob Kramsjö, praktikant i studion och sångare i Stonegriff.

Här i Varberg har mängder av metalband spelat in, mixat eller mastrat album, bland andra King of Asgard och Tsjuder. Men under ombyggnaden har han tid för lång intervju och fika med kanelbullar i studions pentry.

20161130_120243

Andy pekar på en soffa bakom oss.

– Och trummisen sover på soffan, säger han, efter att ha förklarat sovmöjligheterna för banden som kommer till Sonic Train Studios i Varberg: Ett rum med två våningssängar.

– Av någon anledning brukar trummisarna bli fullast och hamna där i soffan!

Ta det lugnt, ingen behöver bli kränkt. Andy säger det med glimten i ögat.

* * *

20161130_120334

Andy La Rocque har varit en del av King Diamond sedan 1985. Under tiden har han alltså också hunnit skapa sin egen studio och spelat med i flera band under olika premisser – bland annat Death. Han har dessutom startat band som ännu inte lämnat studiolokalen, så som projektet med Tony Martin [ex-Black Sabbath] under namnet Black.

– Det var 2011 tror jag. Jag och Magnus Rosén gjorde låtar ihop. Vi hade ett band som hette X-World ihop med Bowies gitarrist faktisk, Reeve Gabrels. Nils K. Rue på sång också. Det var en kul grej, men blev inget. Magnus hade känt Tony Martin och undrade om jag var intresserad. Visst. King var sjuk, ryggen och hjärta.

– Så jag skrev en del låtar, Magnus var med på ett hörn. Tony la sång, och det blev jädrigt bra. Många bra riff kvar, svintunga. och både Magnus och Tony tyckte Black var ett coolt namn. Visst. Men när Diamond drog igång igen efter många års uppehåll – då har det tyvärr runnit ut i sanden.

Ligger bollen hos dig?

– Nej. Hos alla. Alla har mycket att göra just nu som känns viktigare. Vi tänkte att vi måste ha tio låtar, men bara tre låtar är färdiga. Men det är aldrig för sent. Och visst kan det bli något av det, inte kanske som Black, men konstellationen. Det var förresten Anders Johansson som spelade på de senaste två låtarna.

Varför tänker du tio låtar? Är du inte fast i det gamla LP-tänket då?

– Mmm. Visst. Det är nog det. Det var så vi tänkte då. Idag tänker man inte så. Idag räcker det att släppa två låtar.

Hur kommer det sig att du den ende som är kvar i King Diamond av alla medlemmar som kommit och gått? Är ni bra polare, du och King? Eller professionella arbetskamrater?

– Jag tror det är både och. Och det handlar om att kunna kompromissa, utan att förlora för mycket. För det måste man göra när man jobbar med någon som verkligen vet vad han vill, och det vet ju King oftast. Han vet hur det ska vara. Och ibland kommer man med förslag, och ibland är det ”ja, fan, det är bra” eller ”nä, nä, så vill jag inte ha det.” Okej, då får man ta det och svälja det och gå vidare.

Kan du ta det lättare idag än som ung? Om du skrivit ett riff som du tror på stenhårt, men King ratar det?

– Hm. Jag har kunnat släppa rätt lätt på min prestige. Det som är rätt för att ta ett steg vidare är viktigare. Ibland är det svårare, men det funkar oftast. Jag är ju inblandad så mycket i processen kring King Diamond, så som producentdelen och annat inom bandet. Då finns många fler saker att jobba med. Jag är inte prestigefull. Jag ser till helheten. Det är viktigare att gå vidare och göra en bra produkt än att hänga upp sig på smådetaljer.

När ni spelar in ett album, gör ni det från olika håll, med tanke på att du bor i Varberg och King i Dallas?

– Det kan vi göra. De senaste femton åren har vi spelat in trummor i Dallas eftersom vi har en trummis som bor i USA. Det är lättare för mig att åka dit, än att alla kommer exempelvis hit. Sedan har vi lagt kompgitarrer i Kings hemstudio, som sedan har re-ampats här i Sonic Train. Det funkar jättebra. King lägger sång i studion i Dallas, och till viss del har vi mixat hemma hos King. Men nu är det tio år sedan vi spelade in sist. Det kan bli annorlunda nästa gång.

Nästa gång? TBA – To Be Announced – står det på kommande album av King Diamond på Metal Archives, följt av årtalet 2017. Stämmer det? [Lustigt nog är denna uppgift borttagen från MA sedan intervjun]

– Vi har tänkt att vi ska börja skriva låtar efter årsskiftet 2017. Alltså, börja skriva låtar, det finns inget som säger hur lång tid det ska ta, beroende på vad som händer med spelningar. Men det känns inte lika viktigt att få ut en ny platta just nu. Vi kör ju fortfarande den här Abigail-showen på de få spelningar som vi undersöker under 2017. Vi kör först sex-sju blandade låtar, sedan Abigail-plattan från början till slut på andra halvan. Och just nu är det detta folk vill höra. De vill höra old school-stilen. Hade vi varit ett nytt band som stod inför sitt tredje släpp så hade det varit en helt annan grej.

Drabbas du eller bandet av skrivkramp? Att ni känner att ni var så mycket bättre förr, men inte får till det idag?

– Jo, det kan vi göra. Men vi har ingen press på oss att, typ, tredje januari, då ska vi sätta oss ned och skriva låtar. Vi har ett spann på flera månader och känner man att man inte har någon inspiration, då släpper man det. Sedan, nån vecka eller nån månad senare när man känner flowet, då skriver man fem-sex låtar på ett par dagar. Så kan det vara. Det gäller att passa på när man är inne i såna konstruktiva flöden.

Har du alltid älskat gitarren, och plockat upp den – eller har du längre stunder när du blir sjuk bara av att se den?

– Det senare, absolut. Nu har jag inte spelat gitarr på flera månader. Och det känns skitskönt. Men då har jag andra källor som jag samlar inspiration och kraft från. Sedan vet jag att när jag plockar upp gitarren tar det ett par dagar innan feelingen kommer. Men den kommer, det vet jag ju. Så det kan vara perioder när jag knappt pillar på gitarrer.

– Jag minns när vi kom hem från Abigail-turnén 2015. Då gick det flera månader utan att jag ville spela. Det tog dessutom flera månader för instrumenten att komma hit till Sverige, jag bara packade upp dem och ställde in dem i ett förråd. Jag ville inte se dem. Det hade varit så intensivt, tre långa USA turnéer på 1,5 år. Så det blir tufft. Då måste man få sitt break. Då gör man andra grejer, och jag hade fullt upp att producera band hela våren 2016. Det var packat. Och några dagar innan jag skulle iväg på en festival i somras satt jag och mixade ett band, det var ett par dagar kvar, och detta band hade mix-panik. Då är det inte roligt.

Var det mixen som inte var rolig?

– Nej, det var stressen. Jag borde egentligen repa låtar inför festivalen, och satt där och mixade istället. Det gick ju bra, men det hade varit skönt att ha två veckor där jag kan repa riktigt.

Och väl inför spelningen då? Behöver du värma upp?

– Nej. Jag kan gå upp utan att värma upp. Jag behöver ladda mer mentalt. Det är viktigare. Adrenalinet fixar resten.

Du och King – ni pratar flera gånger i veckan har han sagt.

– Ja, men det beror på. Har vi något på gång är det så. Annars kan det gå längre tid emellan, men sällan mer än två veckor.

Hur långt fram ligger King Diamond i planeringen? Du har ju en studio som du måste boka upp.

– Oftast ett år framåt skulle jag säga. Som alla värst ligger vi bara ett halvår framåt.

Och det sköts från Dallas, från King, vad som sker?

– Nej. Det är väl egentligen jag, King och vår manager som är firman så att säga. Men det styrs också av tillgången på spelningar. Får vi bra offers på festivalerna, då prioriterar vi det. Och bandet [King Diamond] har alltid varit min första prioritet.

Turné eller enstaka festivalspelningar – vad föredrar du?

– Enstaka festivalspelningar. Vi har turnerat i trettio år. Vi kan det och det är slitigt att vara på turné med fyra-fem eller mer gig i veckan plus resandet emellan, Det känns. Det är tufft mentalt. Många långa väntetider. Kan man göra, rent ekonomiskt, så… ofta är det mer givande att göra tio festivaler en sommar än att göra en turné på 25 gig. Även om festivaler också kan vara jobbigt under en längre tid. En turné är mer komprimerad. Men jag föredrar enstaka festivalspelningar.

Hur är det på en festival. Är ni kungarna? Alla gamla vänner ni känner, och alla yngre band som har dig som idol?

– Jag ser det inte så. Jag tycker fortfarande jag är den lilla killen som spelar gitarr i ett rockband. Jag blir förvånad när de kommer fram band och säger att de lyssnat på King Diamond sedan de var tio bast. ”Jaha” tänker jag. ”Är inte du lika gammal som jag?” Men det finns det ingen som är, ha ha! Men det är roligt när band kommer fram och säger att de är fans.

För att er musik är så annorlunda mot de banden?

– Njae. Det spelar ingen roll. Jag träffade Anthrax för första gången när de spelade på Ullevi, Big Four. Och vi har ju känt till varandra, men jag har aldrig träffat dem tidigare. Så snackade jag med Joey Belladonna: ”Åh, Andy, du ska veta att när vi körde runt här 86-87, vi hade ert album på full blast i vår turnébuss!” …eller camper eller vad de åkte omkring med. ”Va, vad säger du? Det hade vi mer ert album också!” …du vet det albumet? Spreading the disease.

När jag tittar på de band som du haft här i studion, bland annat under våren 2016, är det mängder av band jag inte har någon aning om. Hur känner du när du får en förfrågan från Thermotic Dwellers [påhittat bandnamn] eller vad det kan vara – vad gör du?

– Jag ber dem skicka lite grejer på vad de har gjort för att ha koll på musikstilen, de måste ju kunna spela först och främst, sedan ser jag det mer på ett tekniskt plan än på det musikaliska. För mig är det kul när det är välspelat och välgjort. Jag bryr mig inte om vilken genre de är inom. Jag ser till att ge dem ett bra sound och att de presterar så bra som möjligt. Om det sedan är bra låtar så är det en bonus.

Är din studio nischad? Och har den blivit det utan att du kan styra det?

– I början kände jag nog att den blev nischad utan att jag kunde styra det, för det var otroligt många black metal-band som bokade. De allra första banden jag jobbade var mer traditionell hårdrock. Sedan dök de upp, hur många black metal-band som helst upp. Så var det i sju-åtta år. Sedan började det plana ut med andra stilar. Nu är det väldigt blandat. Från doom via norsk skogsmetal till amerikansk punkmetal.

Vill de höra King Diamond-anekdoter när de sitter här?

– Absolut. De undrar hur det är att vara ute på långa turnéer, men framförallt vill de veta hur det var på åttiotalet. ”Hur var det på åttiotalet?!” Med alla brudar, alla partyn och vi bodde ju dessutom i Los Angeles ett par år. Det vill de höra om.

Hur var det då?

– Precis som man tror att det var. Man fick hålla i bromsen.

Okej, spara de berättelserna till banden. Minns du detaljer runt albumen ni spelade in?

– Många detaljer är borta. Men jag minns helheten och stämningen. Om vi tar Abigail, som jag var med på från början till slut – Fatal Portarit, då var jag ju inte med från början, då hade bandet hållit på i två veckor i studion innan jag kom in, då var trummor, kompgitarr och bas redan lagda. Så jag var inte lika delaktig då.

– Men Abigail, ja, det säger King och jag fortfarande att vi fångade något helt otroligt magiskt med den plattan. Atmosfären, tiden på året, låtarna, allt var bara wow. Det känner jag fortfarande när jag lyssnar på den, fast vi lirat den i två år live nu. Och jag ser det på publiken.

Kan du se, på de band som kommer hit, att de hamnar i det flytet som ni kände med Abigail? 

– Jag tror att de upplever det själva mer än vad jag gör. Jag är inte delaktig i låtskriveriet. Jag gör andra saker för att försöka få banden att få feeling och de känner säkert mer av det än jag gör. När Penetration spelade in här, alla är runt fyrtio, så var de lyriska. De kände något som jag inte var lika delaktig i.

Tillbaka till studiodetaljerna – det finns ett riff i Sleepless Nights [vid 02:24] precis efter solot. Det är så otroligt bra!!

– Okej. Wow, ja, jag vet vilket du menar. Kul att du gillar det så mycket. Det är inget jag har reflekterat över.

Frågan då. Har du sådana riff eller liknande som du är sjukt nöjd med?

– Jo, en grej som jag tycker glimmar till varje gång vi kommer dit, det är mitt solo på Welcome Home. Det var det första solot på den plattan som jag spelade in, och jag kände bara, ”shit, kommer det fortsätta så här så kommer det att bli grymma solon framöver”. Det är ett riktigt bra solo! Det är jag otroligt nöjd med. Och solot i Sleepless Nights, det är så där väldigt känslofyllt.

Men dina solon måste väl vara förberedda? Du improviserar väl inte när vi spelar in?

– Antingen här [hemma], eller så tar jag det bit för bit och bygger på. Sällan improviserar jag. Det gör jag bara i småsnuttar om jag har kört fast i något jag har planerat. Men oftast så skriver jag mina solon. Det gör jag faktiskt.

Tyckte ni det var tungt under nittiotalet, när dels grungen slog ut mycket hårdrock, och dels death och black metal kom underifrån?

– Ja, grejen var att vi inte hade något kontrakt där under några år, precis när grungen hade slått igenom. 1990 eller 1991 släppte vi en liveplatta det sista vi gjorde, och sedan gick det tre fyra år när vi inte hade kontrakt. Vi hade bara skrivit låtar. Då var vi lite så där, ”va fan händer nu, hårdrocken är ju helt väck?!” Vi hade å andra sidan aldrig varit ett glamband, så vi klarade oss. De banden, hair metal-banden, de försvann ju helt. Men vi hade en trogen stadig fanbase. Det märkte vi. Sedan körde jag med Death ett tag. Och det var kul, det var lite annat.

Medan ni var kontraktlösa?

– Precis. Jag var med på en platta, och de frågade om jag ville turnera. Då hade vi turnerat så jäkla mycket med King Diamond, och jag hade precis fått barn, så jag sa nä. ”Platta är okej, men ingen turné.” Och de accepterade de även om de tyckte det var synd. Men det var kul för det var annorlunda, och jag får fortfarande mycket credd för det. ”Bästa Death-plattan” kommer folk fram och säger. Skitkul, för det var ett annorlunda och kreativt projekt. Väldigt bra!

De visste att du var in between?

– Chuck har alltid varit ett King Diamond-fan, vi låg på samma bolag, Roadrunner, och vi hade gemensamma polare. Det var så vi kom i kontakt. Det var kul att vara i Florida två veckor och köra lite solo.

Megadeth har det också ryktats om, är det sant?

– Nej, det är inte sant. De frågade om jag ville göra en audition, -88 eller -89 tror jag det var. Men jag bara, ouff, tackade nej med en gång.

Det kanske var lika bra det?

– Ja, jag ångrar inga av mina val, det gör jag inte. Vi turnerade med Megadeth 1986, de var förband till oss på vår första USA-turné, och då fick man en insikt i hur det bandet fungerade, men jag kände att, äh, det är inte min grej. Och så var jag så trött på att turnera. Det var under en turné de frågade mig, via deras booking agent.

Nu har ni haft en stabil line up, men ett tag var det svajigt. Är du delaktig besluten om vilka som kommer in och vilka som går?

– Absolut. Både musikaliskt och på det personliga planet.

Har alla varit på er musikaliska nivå när de blir medlemmar? Inga misstag med deras kvalitet?

– De kan lira allihop, det kan man när man kommer upp i vår ålder.

Känner du att du har gjort din bästa musikskapelse, eller har du kvar den inom dig?

– Jag tycker själv vi har gjort mycket bra. Men det är ju inte slut än. Man hoppas ju hela tiden att nästa platta, den har några guldkorn den också, med fräcka prylar och… det är jag helt övertygad om. Hade man inte känt så, då kunde man lika gärna lägga av. Så absolut. Det kommer att komma fler grejer som är skitbra.

Hur känner man som bandmedlem när en sån här textrad dyker upp i ett tufft, ockult band ”Let me help you, out of the chair, grandma?” Var det klockrent, eller var det tveksamt?

– Då kanske man inte riktigt kände wow över texten. Det var lite för detaljerat. Lite för annorlunda. Men det var inga protester. Liksom, ”ja, det kanske funkar.”

Nu har ju den strofen blivit kultförklarad.

– Eller hur?! Och med tanke på att det är en story, det är inga kärlekstexter om bilar och brudar som många andra band skriver om utan ett horrorkoncept. Och idag, med facit i hand, så är det just klockrent. King har alltid vetat vilken väg han vill gå. Förr var det svårare att förstå den vägen men man har i efterhand förstått vilken klockren kompass King har haft. Med rätt booking agency och ett skivbolag som förstår hans grej, då funkar det klockrent.

Torbjörn Hallgren

 

 

Annonser

Ett svar to “Bara Metal hos Andy La Rocque: ”Jag ställde in gitarrerna i ett förråd. Jag ville inte se dem.””

  1. galacticmutilator Says:

    Trevlig intervju med en trevlig göbbe.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: