Exklusiv intervju – Chronophobia: ”Jag tog ett ensamt beslut mitt i natten och det blev som det blev”

Dödsen dör aldrig.

a0975403920_10

 

Du vill stötta gravvårdens inspirationsmusik för att jobba vidare med mer lava, mer mossa och mer buxbom ute på arbetsfältet? Köp Chronophobias senaste demo End Eternal via deras bandcampsida. Du kommer inte blir besviken. Läs också den här intervjun med Tobbe Hellman, gitarr:

Enligt Metal Archives är ni uppdelade mellan Ängelholm, Göteborg och Malmö – hur får ni ihop den biten med att till exempel repa nya låtar?

– Stämmer att vi bor utspritt. En viktig del av bandet är att ha rätt medlemmar, därför har geografin inte prioriterats. Vi repar inte jätteofta, men lite extra inför till exempel gig. Vi försöker istället se till att öva så mycket vi behöver hemma och kunna grejerna när vi möts för att repa. Det funkar faktiskt bättre än man kan tro.

– Låtskisser kommer till hemma hos någon och spelas in enkelt på datorn med programmerade trummor. Sen skickas det till alla medlemmar via nätet så alla kan förbereda sig. Sen finslipar vi arrangemanget gemensamt i replokalen samt spelar in repningen så alla kan få en , typ, riktig version att öva till hemma.

Kan du berätta om Chronophobias tillkomst? Jag vet att bandet består av en del medlemmar med bakgrund i Nominon.

– Man ska inte dra för stora paralleller mellan Chronophobia och Nominon, bra att denna intervjun blev av så eventuella frågetecken kan rätas ut. Jag är vän med Juha Sulasalmi sen tidigt 90-tal då vi gick på massa döds-konserter ihop. Vi spelade ihop i en del olika band under första hälften av 90-talet och runt 1995 sattes Nominon ihop som ett fullt band av Juha och då lirade jag bas, jag var med fram till omkring 1997. Efter det sammanstrålade jag med Chronophobias vokalist Daniel Garptoft som då hade ett band som hette Insomnia, jag lirade bas även där och samarbetet mellan mig och Daniel som låtskrivare var väldigt bra. Insomnia upplöstes runt 2002 tror jag och efter det var Daniel vokalist i Nominon några år.

– Själv var jag helt passiv med musiken under en lång period, men i början av 2014 blev jag uppringd av Juha som jag haft ganska sparsam kontakt med efter Nominon. Han undrade om jag kunde hoppa in på bas under en liten Spanien-turne sommaren 2014. Självklart gjorde jag detta. Då blev gnistan tänd igen och jag var sugen på att spela i band igen. Jag hoppade med i ett Malmöbaserat band som jag inte vill nämna vid namn, där träffade jag Robin Nilsson, basist och vi kände genast att vi var som gjorda att spela med varann.

Och han spelar i Chronophobia idag, eller hur?

– Absolult. I alla fall. Det uppstod lite osämja i malmöbandet och jag hoppade av. Började skriva låtar hemma med programmerade trummor, hederlig dödsmetall såklart. Robin var sugen på att vara med och efter ett tag lämnade även han malmöbandet. Vi två letade efter en trummis så vi skulle kunna komma igång och repa.

– Efter ett tag dök det upp en kille vid namn Johnny Augustsson bakom trummorna, även han en mycket kompetent trummis. Tyvärr föll det i slutänden på en torftigt fungerande kommunikation och personkemi. Under tiden med Johnny på trummor hade jag även typ övertalat min gamle vapendragare Daniel Garptoft att ta hand om growlande och texter, vilket såklart fungerar klockrent.

Men idag har ni en annan trummis?

– Precis. Vi var precis i färd med att spela in första demon när det gick i stöpet med Johnny, påsken 2016. Panik uppstod och en av killarna som svarat på annons när vi sökte trummis stod redo att hoppa in, Johannes Eklund. Så skedde och efter inte allt för mycket repande så fångades trummorna upp på band live under en repning.

– Strax därefter var debutgiget i Åstorp på tapeten. Jag kände att metal ska spelas med två gitarrer, i synnerhet eftersom jag i princip alltid skriver låtar med två gitarrer i åtanke. Det letades efter en inhoppare som i vart fall kunde hoppa in på detta giget och kanske flera, i slutänden blev det Juha Sulasalmi från Nominon. Från början var det tänkt att Juha bara skulle hoppa in live, men han tog sitt förnuft till fånga och klev på tåget som fast medlem. Han la även sin del av gitarrpåläggen på demon.

– Trummisen Johannes Eklund är för övrigt ett energiknippe utan dess like, troligen den första trummis jag spelat med som inte sackar i tempo efter flera timmars repande.

De tre låtarna på demon End Eternal är högklassiska, och det lät också mycket bra live i Jönköping. Vem skriver musiken?

– De första två låtarna är jag själv skapare till, bortsett från text som är skriven av Daniel. Tredje låten har jag skrivit alla riffen i, men den arrangerades klart i replokalen ihop med vår förra trummis Johnny, samt att Daniel har skrivit text. Han skriver all text.

– Juha kommer väl sannolikt också att bidra med riff i framtiden. Dessa tre låtar på demon har alltså harvats på i evigheter, därför låter dom nog bra både live och på skiva.

Jag minns det som att ni spelade många fler än tre låtar live i Jönköping?

– Vi spelade sex egna låtar i Jönköping. Det finns alltså tre lite nyare låtar, dessa är det främst Daniel som skrivit. Dock blir det nog fler än tre låtar på nästa släpp, runt fem, sex tänker vi och formatet EP känns väl lämpligt.

Skivbolag?

– Nja, så länge ingen erbjuder guld och gröna skogar känns det lika bra att sköta sig själv tills vidare. Jag låter kanske självgod, men marknaden för dödsmetall är ju inte så stor att det känns lönt. Det går ganska bra att spotta fram lite släpp på egen hand, med den respons vi fått hittills känns det som att man har igen sina utlägg och det är gott nog åt oss. Jag kan dock avslöja att en riktig video troligen kommer före en EP.

Uttrycket ”chronophobia” innebär (väl?) att man har ständig ångest över att tiden går. Är det ett typiskt namn för fem rutinerade musiker som lämnat tonåren bakom sig, eller varför valde ni det?

– Chronophobia tycker vi är ett uttryck som kan tolkas lite olika. Vi syftar mest på en rädsla för vad som finns längre fram i tiden, hur ser världen ut i framtiden? Finns det ens någon? Detta är alltså bandets tema om någon missat det. Men det är klart, några tonåringar är vi inte även om medelåldern i bandet är relativt hög. Men faktum är att den yngsta är 25 och den äldsta snart 45.

Er film-sampling från Arnold Schwarzenegger – var det en improvisation, eller något som ni tänkt länge på? Hur diskuterade ni kring det?

– Faktum är att samplingen kom till som en liten nödlösning, dock är Terminator en personlig favorit och temat från filmerna finns ju i musiken. Jag satt och mixade klart demon kvällen innan spelningen och efter att ha städat tomrummet i det breaket från diverse missljud så blev det pinsamt tyst istället. Så jag tog ett ensamt beslut mitt i natten och det blev som det blev. Det är sånt som gör musik så roligt att syssla med, man vet aldrig vad som händer. Alla i bandet var väl inte helt nöjda, men jag tror det smälte in sen.

Är old school dödsmetall den ulitmata formen av metal?

– Nja, musik är väl upp till var och en. Själv gillar jag mycket av den metal som fanns före death metal kom till, alltså hederlig thrash. Grymma riff och ett jäkla tempo. När man sen blandade in tyngre partier, typ doom och det blev dödsmetall då fastnade jag för gott.

– Sen kan jag personligen tycka att uttrycket old school är lite speciellt. Nya band med yngre killar som lirar döds som den lät förr, det är old school. Spelar i så fall de gamla rävarna som fortfarande existerar old school-döds? Jag anser inte det. Vad är då vi? Nåt mellanting antar jag. Menar absolut inget ont om den yngre generationen som spelar old school, de flesta gör det mycket bra att självklart ska traditionen föras vidare.

Vad har ni för förväntningar egentligen, nu när ni börjar om från noll med Chronophobia?

– Vi har absolut inga förväntningar. Vi spelar för att det är kul och en musik vi brinner för. Spela live är höjdpunkten och att spela in saker och få positiv respons är också riktigt kul. Vi marknadsför oss lite lagom för att få ut demon, vi behöver ju främst ha igen våra utlägg. I övrigt sköter den här fina uppfinningen internet spridningen väldigt bra idag.

– Nån mindre turné hade varit kul, men vi är mestadels gamla gubbar med familjer, barn, hus, jobb och diverse krämpor så harva runt i nåt vrak och sova på stengolv får vi vänligt men bestämt tacka nej till. Jag kanske återigen låter självgod, men det är inte så jag menar. Jag menar att vi klarar oss ändå, så länge vi har kul och folk uppskattar det vi gör är vi mer än nöjda.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: