Anthrax nya album – smörigt och catchigt

Att såga ett album med smörkniv.

anthraxforallkingsfinalart_638

Det är tack vare Anthrax som jag började läsa Judge Dredd. Det är tack vare Anthrax som rap och hip hop kunde vara okej att lyssna på under åttiotalet utan att man förlorade sin heder. Och det är Anthrax som har gjort en av thrashvärldens bästa album: Among the Living.

När bandet spelade under The Big Four-turnén märktes det dock att det var ett band med lågt självfötroende och som inte riktigt passade in. Jag menar, samla ihop hela sin repertoar och inkludera en cover. Eh va?

Så det var med stor glädje jag tog emot ryktet om att Anthrax anno 2016 med albumet For All Kings nu var tillbaka med ett knippe låtar som var typ otroligt bra.

Tyvärr visar det sig vara en smaksak. För om du vill att Anthrax ska vara ett bra thrashband är inte detta ett album som visar det. Men vill du ha ett bra rockband i stil med Metallica eller (*gulp*) Nickleback, då är For All Kings ditt album.

Efter att ha gett albumet flera genomlyssningar kan jag bara konstatera att Anthrax har satsat allt de har på att skapa fina trallvänliga refränger, visserligen paketerade i distade gitarrer emellanåt, men ytterst sällan insvepta i thrash. En låt som Breathing Lightning skulle Desmond Child och Gene Simmons älska. Frågan är om det ens är Anthrax som har skrivit den? MTV skulle också älska den. Och Alice Cooper skulle hugga huvudet av sig själv för att få ha den på sin femtioelfte comebackskiva.

Breathing Lightning inget unikt undantag. Monster at the End – som är så trallvänlig att det till och med är svårt för en elitist som mig att värja sig – är i samma anda, med siktet inställt på radiotid, ny publik och kommersialisering.

Och radiotid är väl Anthrax värda. Bandet känns ganska forever green med en Scott Ian som aldrig åldras. Jag kan se klassens snygga kille som vanligtvis gillar pop börja klä sig i Anthrax-t-shirt.  Och jag kan se mängder av Sweden Rock-mammor och -pappor sjunga med i Suzerain medan de planerar nästa stadsfestivalresa för att pricka in Magnus Uggla eller Volbeat.

Detta är smörigt. Jag har egentligen svårt att sätta fingret på hur bandet egentligen låter. Men det är långt bort från thrash metal. Och det är satans svårt att värja sig mot catchigheten. Jag vet inte ens om jag ska arkivera albumet eller lyssna ytterligare en gång.

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: