Recension: Ghost live, Baltiska hallen, Malmö

25 februari 2016.

Ska man tänka på sin tolvåring och hans kamp med skola, läxor och betyg under en Ghost-konsert? Det är i alla fall vad som händer mig när Papa Emeritus III med gråtmild stämma sjunger “I can feel the thunder that’s breaking in your heart.” Men det kanske är meningen? Att Ghost inkluderar allt, precis som Papa sjunger i kvällens enda cover, “If you have Ghosts, you have everything” – Ghost är så mycket mer än bakvänd katolicism och bra rock. Ett tydligt tecken på det är att bandet på ett fantastiskt sätt sammanfattar min förra konsertupplevelse (Inquisition, Entombed AD, Abbath och Behemoth) i ett enda band. Det är lika gravallvarligt som Inquisition. Lika spjuveraktigt som Abbath, lika röjigt som Entombed AD och lika energiskt som Behemoth. Och så smink, masker och genomtänkta scenkläder på det. Allt i ett. If you have ghosts.

Bandet har utvecklat sig med enorma steg sedan jag såg dem för fyra-fem år sedan. Då var konserten mer samma av samma. Och även om jag innan kvällens konsert påstår att Papa är som bäst när han har påvedräkten på sig, tar jag snabbt tillbaka det efteråt. Med en mer casual Fred Astaire-look kan han röra sig bättre och förmedla energin längre ut i lokalen. Till detta verkar ghoulsen upprymda av självförtroende. Det är som om musikerna först nu fattar hur otroligt stort och omtyckt bandet är, och kan inte hålla tillbaka glädjen på scenen. Särskilt basisten verkar gå på moln.

Låtskatten som Ghost har skapat på bara tre album är exceptionell. Det är ett stort underbetyg att svensk radio inte tidigare fattade bandets riffbaserade catchighet, men det var det flera som inte gjorde, vilket visar sig i Papas egen lilla gall-up-undersökning: ”How many of you see us for the first time?” Ganska många räcker upp handen. Och jo, han pratar engelska 98 % av konserten. Papa håller karaktären.

Ghost har till och med råd i att strunta i min favoritlåt Elizabeth, vilket jag surar över någon minut, men beslutar mig för att släppa lika snabbt som jag släppte betygsångest eller min åsikt om att Papa alltid måste vara skruden som en påve.

Men det finns ytterligare en sak som snurrar i huvudet denna kväll. Det slår mig som en blixt från ovan. Jag får gå tillbaka till Metallicas glansdagar för att minnas när jag senast nynnade med i gitarrsolon. Men när ghoulen Omega solar på He is så nynnar jag förvånad med i varenda ton. Ghosts låtmaterial har hängt med i samma utveckling som deras karaktärer och bandets nya framtoning – spikrakt uppåt.

Annons