Krönika: Skräcken inför att se idoler dö

Journalisten Kristian Svensson skriver idag gästkrönika i Bara Metal: Om metalmännens ålder, deras värdighet och sin egen ångest.

Kristian Snyggt porträtt

Jag älskar AC/DC. Bandets första plattor älskar jag förbehållslöst. Ändå – eller kanske just därför – känner jag mest skräck inför sommarens spelning i Roskilde.

När jag såg AC/DC sist, tror det var i samband med Stiff Upper Lip-turnen år 2000, var det en lite speciell känsla som dröjde sig kvar: ”Ja, det här var väl bra, men det räcker nu.”

Jag hade verkligen inte tänkt se bandet igen, men när svågern ville ha sällskap på denna (möjligen sista) spelning i Danmark var det så klart svårt att säga nej. En utomhuskonsert en ljummen sommarkväll? Självklart!

Sedan dess har ångest varit min arvedel.


Riktigt bra.
___

Faktum är att hårdrocken börjar komma upp i åldern då många inblandade riskerar dö rent kroppsligt. Alltså ta ner skylten. Trilla av pinnen. Kasta in den svettiga handduken en sista gång.

Jag tänker på folket som var med när det hela började, typ Lemmy, Ozzy – och grabbarna i AC/DC.

Alla som följt Australiens stolthet känner också till den sviktande hälsan hos musikaliska motorn Malcolm Young. Men det som verkligen skrämmer är inte den fysiska döden, utan döden som idoler.

Musikaliskt sett kan det i princip bara gå utför för band som AC/DC. Det har det också gjort. Senaste studioplattorna har varit skräp, och nu hänger alltså den sista värdigheten på en skör tråd när det som är kvar av originalgänget än en gång ska rullas ut i scenljuset.

Angus kommer försöka hålla skenet uppe. Men en skolpojke i 60-årsåldern? Brian har alltid kraxat, så röstmässigt finns inte mycket att förlora. Men den tidigare så kaxiga gubba-kepsen gör nu skäl för namnet.

Och visst ser Cliff Williams i sin kalufs mest ut som en silvergrånad Florida-pensionär?

 

Inte så bra.
___

Nej, våndan inför vad gänget kan lyckas åstadkomma (eller rent krasst åstadkomma i form av skada för sig själv) lämnar mig ingen ro. Bandet har blivit mer gimmick än rock ’n’ roll.

Inom metalscenen har vi redan tvingats ta fysiskt farväl av ikoner betydligt yngre än nämnda herrar. Det känns också som att liemannen kommer gå in och skörda rejält i leden närmaste åren, men tyvärr är det ändå den idolmässiga döden som löper störst risk att inträffa i närtid.

Kristian Svensson
Gästskribent

Vill du också skriva för Bara Metal – gör det då! Hör av dig via meddelanden på Facebook.

Etiketter: ,

Ett svar to “Krönika: Skräcken inför att se idoler dö”

  1. Spader Ess Says:

    Håller med. Det är inte för intet som dom som dör i förtid (innan deras karriärer rör sig mot ättestupan (27 club osv. )) tenderar att få en lite extra rosaskimrande plats i våra hjärtan, just för att dom försvann när dom var på topp.
    Som tur är så finns det undantag som fortsätter att utvecklas med viss värdighet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: