Unik intervju med Messiah Marcolin – Tillfrågad som sångare i Ghost

Best. Answers. Ever.

3665_artist

För bakgrunden till hur denna intervju blev till, klicka här och läs. Eller inte. Huvudsaken är, det började med en fråga om munkkläder och slutade i unika Messiah- och Ghost-anekdoter, båtrep, Gud, alkohol och nötcreme. Och en viktig yxa.

Det är en otrolig intervju, den första han gjort på nästan ett decennium, eftersom Messiah bjuder på sig själv: ”Jag brukar inte ställa upp på intervjuer, men jag gör ett undantag.” Se till att du har ett gott ryggstöd, och hugg in:

Hur kom du på idén till att bära munkkåpa på scenen?

– Det började med namnet, Messiah. Jag är döpt till Bror Jan Alfredo Marcolin egentligen. Jag kände att jag behövde ett bra artistnamn. Och kan Madonna heta Madonna, då kan jag heta Messiah tänkte jag. Då spelade jag i ett band som hette Mercy.

– Vi spelade en musikstil som kallades doom metal. Trouble från Chicago var mitt stora favoritband då och är det fortfarande. Det är världens bästa band. De spelade kristen hårdrock, från Chicago, och gav ut albumen Psalm 9 och The Skull. Psalm 9 är mitt absoluta favoritalbum, och Victim of the Insane är världens bästa låt. Otroligt tungt.

– I alla fall, vi ringde till pastorsexpeditionen, och min styvmor berättade att jag vill byta namn. ”Vad vill han heta” frågade de. ”Messiah” svarade hon. ”Det går nog inte” svarade de. Då fick vi boka en tid, och så gick vi dit. Min styvmor slog näven i bordet mer eller mindre och krävde att ”han ska heta Messiah för att alla kallar honom det.” Så det blev så. Det var i september 1986 som det gick igenom. Då spelade jag fortfarande med Mercy, och det är då munkkåpan kommer in i bilden.

– Men det finns ett annat band som också var otroligt bra på den tiden. Mercyful Fate. Känner du till dem?

Självklart.

– Okej. Trouble var bättre, men Mercyful Fate var riktigt, riktigt bra de också! Det var ett sataniskt band.

– Jag växte upp i ett katolskt hem. Det var därför jag kom på att klä ut mig till en katolsk präst, och vi hade en låt som hette I’m Your Pervert Priest. Men allt med imagen gick egentligen ut på att chocka och skapa uppmärksamhet då Mercy var praktiskt taget okända.

– Så i tonåren kom grejen med att vara rebell, och det med råge. Jag körde hela den där Mercyful Fate-imagen, jag köpte the Satanic Bible, läste hela den, och där stod ju vad man skulle göra. Band annat målade jag om hela rummet svart där hemma.

Shit!

– Visst. Jag frågade pappa om jag fick måla om i mitt rum. ”Ja, det går bra. Vilken färg?” frågade han. ”Svart” svarade jag. ”Javisst.” Sedan frågade jag om jag fick måla taket svart också. ”Ja då” svarade han. ”Och så skulle jag vilja måla ett pentagram på golvet”, sa jag. ”Vad är ett pentagram frågade han och skruvade på sig. ”En djävulsscirkel. Ett pentagram alltså”, svarade jag. ”Om du gör det, då slänger jag ut dig!” svarade pappa. Så jag nöjde mig med att lägga in en blodröd matta. Sedan höll jag på med alla ritualer där inne i rummet. Efter ett tag kände jag att det blev en obehaglig känsla i rummet. Jag kan inte beskriva det bättre. Det var ett obehag. Så till slut slutade jag med det.

– Men de första veckorna innan jag kommit igång med satanistritualerna sov jag otroligt bra där. Det var ju helt mörkt i rummet, jag kunde sova i två dygn i sträck nästan. Hade till och med svarta persienner!

– Jag flyttade sedan hemifrån Ronneby till Stockholm för att gå med i Candlemass. När jag någon månad senare hälsade på hemma igen hade de målat om mitt gamla rum helt vitt! Jag frågade varför och de förklarade att släktingar från Österrike inte hade vågat sova i rummet annars.

– Nu till munkkåpan. Det var ju inte bara en munkkåpa först. Jag hade också en prästkrage och ett uppochnedvänt kors målat i ansiktet.

Candlemass_-_Messiah_MarcolinMen du, vi tar det från början. Var det en egen idé eller var du inspirerad av någon? Typ Obi-Wan Kenobi och Star Wars som var stort när du växte upp?

– Nej, det var helt en egen idé. Jag var ju ett Kiss-fan och det fanns fler som klädde ut sig ganska mycket. Det där med Star Wars har jag faktiskt aldrig någonsin tänkt på.

– Men munkåpan stämde in på musiken. Det var tungt och medeltida om det. Först munkkåpan, och sedan ett rep om midjan som man ser i gamla kloster på munkarna, fast mitt rep köpte jag i en båtaffär i Stockholm. Har kört alla Mercy- och Candlemass-konserter med samma rep, det håller än!

– I Mercy hade vi en stubbe på scen också, och en likkista med lönngång som stod upp framför trummorna. Mina föräldrar jobbade mycket så jag bodde mycket hos min dagmamma även i sena tonåren. Av min dagmammas man lånade jag en brandyxa, oerhört fin med plakat för lång och trogen tjänst. Innan konserten stod kistan öppen så publiken kunde se att den var tom, sedan stängdes den. När introt drog igång kröp jag med yxan under trumupphöjningen genom lönndörren i kistan. Introt avslutades med ett enormt högt skrik och då rusade jag ut rakt mot stubben med yxan i högsta hugg. Vad jag inte hade tänkt på var att våra fans hade sina händer på den där stubben för att den var längst fram på scenen. Det var nära att jag högg av en hand eller två, jag var så adrenalinstinn så jag kunde ju knappast hålla inne det där hugget.

– Fansen blev dock skrämda och flyttade sina händer fort!

Ha ha ha! Livsfarligt!

– Men allt det här, det var ju en tonårsgrej. Det var häftigt. Men det blev som sagt… det blev otrevligt i rummet. Så jag slutade med ritualerna.

– Det var faktiskt redaktören till fanzinet At dawn they read, Tom Hallbäck, som introducerade mig för Candlemass. Han sa att det här måste du höra, Epicus Doomicus Metallicus. Och jag lyssnade och det var ju otroligt bra! ”Vad är detta? Från USA” frågade jag honom. ”Nej”, sa han ”…det är ett Stockholmsband.”

– Så jag tog kontakt med Leif Edling. Jag ringde upp honom och sa att jag ville bli Candlemass sångare, och så spelade jag akustisk gitarr och sjung för honom där i luren. Visst, han tyckte det var bra, men man måste ju bo i Stockholm för att det ska vara aktuellt menade han. Så jag flyttade till Stockholm, och en vecka senare ringde jag igen. När ska vi börja spela? ”Fattar du trögt eller, du måste bo i Stockholm, du kan inte bo i Ronneby och vara med i Candlemass” svarade han. ”Ja, men jag har ju flyttat hit ju!”

– Så vi satte igång och repa ihop, och det blev en del förändringar i bandet. Trummisen ville inte ut och spela live, så han valde att hellre sluta. Jag var en väldigt pådrivande kraft när jag gick med i Candlemass. De hade inte repat sedan de hade spelat in Epicus och saknade en sologitarrist. Jag fick nys om Mike Wead från Boden och frågade om han kände någon bra trummis, så han tog med sig Jan Lindh också. Sedan var det hård repa som gällde.

CandlemassNightfall– Resultatet blev Candlemass skiva Nightfall som räknas som en klassiker idag. Och ett av våra tidiga gig var Marquee i London, en klassisk och viktig rockklubb, och övriga i bandet ville att jag skulle lägga av med munkkåpan.

Va? Varför då?!

– Det frågade jag också. De trodde folk skulle skratta åt oss, och tyckte det var skämmigt. Men jag var stenhård och behöll den. Vi hade redan då gjort en första spelning i Jönköping som var enormt lyckad, det var succé direkt. Det blev det på Marquee i London också, två kvällar i rad, samt strålande recensioner i engelska musikpressen. Candlemass var grymt bra live!

Var kom munkkåpan ifrån?

– Det är faktiskt min dagmamma som sydde munkkåpan. Min pappa och min styvmamma drev företag så det var inte hemma så mycket, jag tillbringade väldigt mycket tid hos min dagmamma istället.

Har du förstått vilket intryck munkkåpan har gjort på hårdrocken idag? Små undergroundband som Irkallian Oracle via lite större band som Portal och Sunn O))) till kritikerhyllade Ghost – alla har munkkåpor. För du var väl först?

– Jag var först. Det är bra att de har kopierat originalet tänker jag. Till och med han Ebbot i Soundtrack of our Lives! Fast vet han ens vem jag är?

Det är klart han gör!

– Fast det kanske inte är en munkkåpa. Det är väl en sån där kaftanpryl?

Ja, det får nog räknas som något annat än en munkkåpa. Men varför skulle han inte känna till dig?

– Jag vet inte. Det är ju inte hans musik. Det är förresten lustigt att du nämner Ghost. Jag köpte deras första platta, och för några år sedan tittade jag in på min myspacesida, på meddelandena som kommer dit. Då hade Ghost hört av sig till mig och frågat om jag ville sjunga i Ghost. Det var innan de gav ut sitt första album.

Aha. Så den person som nu är sångare hade alltså tänkt spela gitarr i Ghost?

– Jag säger inget om det, eller vem det är.

Okej, det respekterar jag fullt ut.

– En annan rolig grej med Ghost är att de kör hela det där hemliga racet, så ingen kommer in i deras loge. När de spelade på Muskelrock så köpte jag 40 nötcreme där på plats, och eftersom jag släpps in i logen så bjöd jag alla i Ghost och hela crewet på nötcreme. Så där satt hela Ghost och åt nötcreme. Ha ha ha! Ghost räknar jag som vänner och tycker de är grymt bra och trevliga.

Du, vad hade du under munkkåpan?

– Jag var naken! Ha ha ha!

All right!

– Nä, skojar bara. Lika naken som skottarna och deras kiltar. Nej, jag hade svarta läderbrallor, strumpor och läderstövlar. Stövlarna har jag inte kvar, men munkkåpan är densamma som på den tiden. Jag har dock låtit sy upp en extra.

– Men du hur var det nu, du ringde från en kristen tidning?

Ja, den heter Amos. Jag är frilans och skriver för många tidningar, gärna om hårdrock. Jag intervjuade till exempel Mortuus i Marduk för begravningsbranschens tidning där jag förklarade konceptet med death metal.

– Mortuus? Han är trevlig!

Verkligen. Men detta är alltså för tidningen Amos som handlar om tro och kristen livsåskådning.

– Men eftersom du skriver för den tidningen så kanske du undrar. Jag tror nämligen på Gud. Jag är ju uppväxt i en katolsk familj, och jag tror på Gud. Allt det där i tonåren det var bara en rebellgrej. Det är en väldigt personlig tro, inte som man kanske tänker sig att det är. Jag ber till Gud i mina tankar och predikar inte för någon. Men om någon frågar så säger jag som det är. Det finns ont och gott i alla människor, sedan är det bara att välja hur du vill vara. Har dock flera vänner som är satanister och de är hur trevliga som helst, jag respekterar andras tro.

Okej. Trevligt. All respekt.

– Men du, munkkåpan lever än idag. Jag är inte färdig än. Jag jobbar med egen musik för en soloplatta och nya projekt. Jag har kört lite live som gästartist, bland annat ihop med Johan Hegg i Amon Amarth. Och inom kort kommer ni få höra ny musik, och då hänger munkkåpan med så klart.

Ny musik?

– Det blir bara en låt till att börja med, som vi släpper på nätet, jag jobbar ihop med en känd musiker som än så länge är hemlig. Och då ska jag självklart köra med munkkåpan. Det är ju min idé.

– Apropå munkkåpa så hände en annan rolig grej när vi gjorde en reunionturné med Candlemass och spelade före Dio. När vi spelade i Tradate i Italien, på Iron Fest Festivalen, så kom jag ut i munkkåpa på scenen, och då stod det en riktig munk där framför publiken, längst fram vid kravallstaket, i munkkåpa. Jag var tvungen att fråga honom vad han gjorde där, och han berättade att han var där för att prata med fansen och säga åt dem att ta det lugnt med spriten. Jag tackade honom och skakade hans hand. Musik ska vara kul, visst det är trevligt att vara lite dragen när man går på konsert, men om man är dygnrak är det meningslöst. Själv dricker jag ingen alkohol alls innan jag går på scenen. Jag vill ha full koll på texter, framförande och publikkontakt. Är dock väldigt förtjust i några mycket bra glas italienskt Amarone-rödvin efter konserterna.

Etiketter: , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: