Mattias Frisk i Vanhelgd: ”Jag gav min själ åt dödsmetallen och har inte försökt få tillbaka den”

Bland dödskallar, staffli och the cursed redeemer.

LP_cover.indd

Ett av årets bästa album kommer från Mjölby och Vanhelgd. Jag har lyssnat på det hela sommaren. Mattias Frisk är sångare och gitarrist i dödsbandet. Han är också konstnär, illustratör (så som t-shirts) och grafisk designer, ansvarig för mängder av omslag till band som Vampire, Miasmal, Ghost och Hellbringer för att nämna en handfull. Kolla in hans hemsida här.

Bara Metal vill veta hur det går till. Alla dessa bilder av död och skräck han producerar: skallar, andra skelettdelar, obehagliga liksvarta händer, ormar och gravar. Hur tänker han? Så bloggen ställde frågorna. Och Mattias svarade.

Vanhelgds senaste släpp Relics Of Sulphur Salvation – ett av årets bästa album! – har ett stilleben till omslag. Hur växte idén fram?

– Vi hade en idé om att göra något som liknade Naxos, skivbolaget som släpper en massa klassisk musik, redan på förra plattan, men vi drog det inte tillräckligt långt, nu ville vi ha det i linje med tidigare släpp men samtidigt stå ut lite. Det fanns ett antal idéer redan innan plattan spelades in varav en var just ett vanitasstilleben som hängt med sedan våren/sommaren. Titeln blev klar under inspelningen och då tillkom ett gäng uppslag med, bland annat ett relikvarium och någon sorts ikonbild. Båda dessa jobbade jag lite på men de kändes inte riktigt rätt så då gick jag tillbaka till stillebenet.

Samtidigt hann Watain släppa sitt album med en liknande visuell idé?

– Ja, tyvärr hade Watain använt sig av ett liknande upplägg, först tänkte jag att det bara var att skrota stillebengrejen men tänkte om lite grann och fortsatte på det spåret trots allt. Då många omslag lätt blir ett i mängden blev problemformuleringen i stil med – hur gör man en typ av vanitasbild år 2014 i dödsgengren och får den att sticka ut lite? Jag tycker det lyckades till viss del men det finns alltid saker man kunde gjort annorlunda.

– Rent arbetsmässigt växte idén fram genom att vi ställde upp ett stilleben med saker vi hade, det fotades av och fixades lite i Photoshop tills en referensbild var klar sen var det bara att börja måla. Vi hade kunnat använda ett foto men när man målar med olja på duk får man en annan typ av bild med andra associationer och man har andra möjligheter att styra bilden. Nackdelen är att det tar ganska lång tid för oljefärg att torka och när tiden började bli knapp valde jag att måla färdigt det sista digitalt.

Du gör omslag till en mängd band, så som Maim. Det är ett kollage, fullt av skelettdelar, obehagliga liksvarta händer, orm och gravar. Hur jobbar du när du sätter ihop ett sånt kollage – och kan det inte bli för mycket?

maim_cover_high– Roligt att det kommer på tal då det var bland de första jag gjorde åt annat band. Jag ska precis börja med deras nya EP och det blir samma tillvägagångssätt denna gång. Den typen av bilder komponerar jag medan jag jobbar, det är svårt att göra en skiss på förhand tycker jag men de flesta vill ju ha det så jag har lärt mig att skissa lite mer, annars har jag alltid gått på känsla i min egen rent konstnärliga praktik, bara kört på.

– När man arbetar med färdiga bilder i en sorts klipp och klistra process så finns det vissa begränsningar direkt vad det gäller storlek, färg och form. Ofta har jag ganska många urklipp att välja på. Ibland plockar jag digitala bilder och då går det ju att sälla storlek och så vidare innan utskrift, men det gör processen lite tråkigare och bilden kan bli lite stelare vilket inte riktigt hänger ihop med den typen av estetik. Mycket kan även korrigeras med oljefärg. Visst kan den typen av bilder, precis som alla andra, blir överlastade. Det gäller att stanna upp i processen och låta bilden och ögonen vila ett par dagar så man hittar konstigheter och saker som borde fixas. Det är ganska lätt att bli blind för sina egna verk när man jobbar intensivt med dem, då är det bra att bolla lite med bandet som ofta ser det med nya ögon.

Apropå att bolla med banden. När du målar på uppdrag, och kunden begär mer mörkblått eller liknande, ändrar du eller håller du fast vid vad du själv tycker är bäst?

– Jag håller en dialog med kunden och ger mina synpunkter på det uppslag som uppkommer. Ofta har bandet en färdig idé eller ett koncept men det finns en rad sätt att utföra en idé på. Jag lägger in min erfarenhet och min kreativitet och så för vi en diskussion om vad som blir bäst för slutprodukten. Om kunden vill ändra något som jag av erfarenhet inte tror på tar jag upp det för diskussion, är det enkelt gjort så brukar jag göra ändringen och argumentera för vad jag anser vara bäst. Smak är synnerligen subjektivt och det gäller att kunna sätta sig in i mer generella preferenser och föreställa sig vad som funkar.

– Jag är helt på det klara med att arbetet sker tillsammans med bandet, på uppdrag av dem, och då funkar det inte att köra sitt eget race och skita i vad andra tänker.

Å andra sidan har jag sett på din hemsida att du även skapar mycket metalrelaterat utan uppdragsgivare?

– Jag har mitt eget konstnärliga skapande där jag arbetar med de frågeställningar, uttryck och problem som intresserar mig personligen och jag har hittat ett sätt att hålla isär dessa två områden för mig själv genom att se det som att jag spelar i olika band, i det uppdragsbetonade arbetet är jag mer av en studiomusiker som har viss frihet att uttrycka mig inom förutbestämda ramar. Sedan har jag mitt egna konstnärliga, kanske ett frijazzband, där jag gör vad jag vill, hur jag vill.

– Så mina helt egna verk är inte så visuellt lika de illustrationsuppdrag jag gör, även om det finns likheter i tematik och ämnen, båda har på något vis extrem-metal som referenspunkt, det är väl det som fått mig att bli den jag är idag: Jag gav min själ åt dödsmetallen runt 1992 och har inte försökt få tillbaka den sen dess.

 Du gillar dödskallar – Berätta! Vad är fascinerande med skallen?

– Skallen som symbol är paradoxal – livets fundament och en manifestation av döden. I vår del av världen är den som symbol så starkt förknippad med döden och det slutgiltiga att vi nästan har en reflexartad undermedveten reaktion på den, typ ”fara, stick härifrån”.

– Jag är oerhört fascinerad av skallen och dess plats i vår visuella kultur och konsthistorien, jag var ganska nära att skriva min magisteruppsats i konstvetenskap om döden i konsten och tycker det vore ett utmärkt ämne för en bok men det kommer nog inte hända. Om man betänker det som jag tog upp ovan i första frågan så borde skallen vid det här laget vara en så urvattnad och tillplattad symbol att den egentligen inte borde har någon effekt på betraktaren men jag anser att den fortfarande har det, åtminstone i en naturalistisk avbildning.

Förutom dödskallen som är given som dödssymbol, vilka är de allra bästa symbolerna att ta till när det gäller döden på omslag?

– De som först dyker upp i mitt huvud är timglaset och ett släckt ljus, gärna med lite glöd och en rökslinga. De är olycksbådande och ganska abstrakta, betraktaren får själv fylla i eftersom tecknen i sig själva egentligen inte indikerar döden på annat än ett symboliskt plan, dödskallen är en konsekvens av döden, alltså ett indexalt tecken enligt den semiotiska begreppsvärlden, som spår i snön är ett indexalt tecken på att någon gått där. Döden och lien är med bra men de har en mer våldsbetonad aspekt i min tankevärld.

Miasmal. Sjukt snygga färger, ett foster och en omegasymbol som jag tolkar som slutet. Vad hade du för önskningar från bandet? och vad ska omega-symbolen egentligen skildra?

– Om jag inte missminner mig så var tanken från början ”en varelse”, en ganska luddigimages beskrivning men jag fick ett gäng exempel på omslag de tyckte kunde vara bra förebilder. De ville ha något enkelt och tydligt. Jag började skissa och kom fram till någon sorts monsterfoster, alltså ”The cursed redeemer”, i ett omegatecken som jag vände uppochned på, dels för det estetiska och att det ger lite laboratoriekänsla, men även för att det uppstår en tvetydighet i undergångssymboliken.

– Jag tycker omslag fungerar som bandet önskade, enkelt och lätt att komma ihåg med en särpräglad form. Bilden är, som många av mina alster, framarbetad i en korsbefruktning av olje- och digital måleri.

 Vad tittar du på för att inspireras?

– Jag kollar på allt omkring mig, från andra skivomslag till intrycken från en kvällspromenad. Konsthistorien är en viktig inspirationskälla såväl teoretiskt som visuellt. Ofta söker jag referensmaterial i böcker eller på nätet, annars fotar jag själv. Mest inspirerande är det att diskutera med vänner och bekanta som håller på med någon form av kreativ verksamhet, jag delar ateljé med två nära vänner och vi för en nästintill daglig dialog om pågående arbeten.

– Jag har min stil, precis som alla har något eget drag över det de gör, men jag är inte ute efter att renodla något när det kommer till illustrationsbiten, att bli superb på en viss aspekt, det har jag inte tålamod till. Jag beundrar och inspireras av dem som har det, som Marald Van Haasteren eller Paolo Girardi, man ser direkt att det är de. Jag försöker kanske ha flera stilar det handlar väl om nyfikenhet, rastlöshet och en idé om att bemästra så många aspekter som möjligt. Hittills har det varit väldigt utvecklande att arbeta med skivomslag, med beställningsjobb, man pressar sig själv varje gång.

Och vad lyssnar du på?!

– När det kommer till musiken i ateljén så beror det på dagsformen och sinnesstämningen. Jag har svårt att lyssna på för peppande grejer för då blir jag bara sugen på att dricka öl. Förr var det ganska mycket alkoholintag i ateljén, något som inte funkar lika bra när det är en heltidssysselsättning. Ibland lyssnar jag på det band jag arbetar för, ofta är det tyst eller P1 eller någon ljudbok som gäller.

Du måste droppa några bandnamn!

– Jag och min vän och ateljékollega Martin Frid använder ofta begreppet ”ateljémusik” för att beskriva band som funkar bra att arbeta till, oftast är det hela skivor som gäller. För min del handlar det ofta om musik som på något sätt är ganska konstant, jämn eller inte för dynamisk, sån som låtarna flyter samman i en helhet, välskrivna album helt enkelt. Ska jag ta ett par exempel på stammisar så dyker Lie in Ruins, Grave Miasma, Desolate Shrine, Dead Congregation, Primordial och Necros Christos ofta upp, även Bolt Thrower, Paradise Lost och My Dying Bride.

Men egentligen – hur förmedlar man skräck genom en målning?

– Det enkla är att använda sig av en etablerad symbolik och motivvärld, sådant som betraktaren kan tänkas känna till väl och placera in i kategorin skräck. Ungefär så som till exempel musik används i film: vissa kombinationer av tempo, harmonier och instrument framkallar och förknippas med särskilda känslotillstånd. Musik är dock så mycket mer direkt än bild när det kommer till att framkalla känslor så jämförelsen är kanske inte helt gångbar.

– Det är ofta detta tillvägagångsätt som eftersöks av beställaren och används av illustratörer, även jag själv arbetar nästan alltid så, men samtidigt tror jag att om man verkligen vill skrämmas på riktigt istället för att illustrera ”skräck” blir det mer komplex.

Kan du utveckla det?

– Ifall man vill skrämmas på riktigt måste man gå utanför avbilden eftersom det okända, det främmande ofta är det som skämmer oss. Detta är ganska svårt att göra och kräver mycket konstnärlig frihet, ofta har jag en ganska tydlig uppdragsbeskrivning och band har vanligen ett koncept de följer.

– Även det irrationella kan vara skrämmande, när något inte riktigt stämmer. Bilden kanske inte inte innehåller några egentliga element som i sig är ”kodade” som skrämmande men sammanhanget/kombinationen av delarna skapar en helhet som skrämmer betraktaren på ett eller annat sätt.

– Skräck är i sig en märklig företeelse, vi blir upprymda, kan känna avsmak obehag av konstnärligt framställd skräck och vi återkommer ständigt till den trygga formen utav den, men den verkliga, faktiska skräcken är det få som återuppsöker annat än kanske för adrenalinkicken men då är det ju en annan typ av företeelse egentligen.

Har du en favoritdetalj i någon av dina omslag som du vill berätta om – något du blev sjukt nöjd med?

– Idémässigt, alltså det betraktaren förstår utav bilden, så är det bebisen i Herder-omslaget. Den återger civilisationsförfallet, egocentrismen och oförmågan att se de behövandes behov.

– Målarmässigt, i detta fall de tekniska bitarna, färgen och formen är svårare att svara på när det gäller omslagsgrejer eftersom sådan aspekter jag intresserar mig för måleriskt sällan används i illustrationsarbetet. Ska jag nämna något så är det nog fostret på Miasmalomslaget, jag gillar hur det blev.

baby

miasmal

 

Etiketter: , , ,

Ett svar to “Mattias Frisk i Vanhelgd: ”Jag gav min själ åt dödsmetallen och har inte försökt få tillbaka den””

  1. galacticmutilator Says:

    Trevlig läsning. Tackar och bockar för det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: