Recension – Last Days Here med Pentagrams Bobby Liebling

Titel: Last Days Here

Regissör: Don Argott och Demian Fenton (Atlantic Film)

MV5BMTg3NTc1NzQzN15BMl5BanBnXkFtZTcwNzQ3MDM0Nw@@._V1_SY317_CR0,0,214,317_En människospillra. Kan han ens stå på scen och sjunga? Så var mina första tankar när jag såg de inledande minuterna nere i en källare i Germantown i USA, där doom metal-bandet Pentagrams frontfigur Bobby Liebling framhärdar. Närbilderna på hans slitna ansikte, som dramaturgiskt korrekt dröjer ett tag in i filmen, fick mig att rygga tillbaka. Han framstår som helt nedknarkad och omgiven av hopplöshet.

Men helt hopplöst är det inte. Han har en manager vid namn Sean ”Pellet” Pelletier som tror på honom stenhårt, och som genom hela Last Days Here tålmodigt försöker leda snart 60-årige Bobby Liebling mot ett bättre liv – och mot spelningar samt skivkontrakt.

Filmen ger intrycket av att Pentagram fram till filmens början bara gett ut ett enda officiellt album sedan starten 1971, och sedan försvunnit helt från kartan. Riktigt så enkel är inte bandets historia.

På så vis är filmen Anvil The Story of Anvil – en film som onekligen blir en mätstock när det kommer till filmer om bortglömda metalmusiker – en bättre historia, mer linjär och mindre krånglig samt mer dynamisk, eftersom den skildrar två personers kamp även mot varandra. I Last Days Here är bakgrundshistorien så komplex, och personen i centrum lika komplex om inte mer, och förmodligen väldigt svårfångad på film.

Det gör inte filmen om Bobby Liebling mindre intressant. Absolut inte. Klart värd att se oavsett om du gillar bandet eller ej. Här finns mängder av historia att berätta, och det kan förenklat hackas ned till knark, nån form av rock’n roll (det tar dock en hel timme innan tittaren verkligen får se att Bobby Liebling kan prestera på scen) och sex i form av kärlek som innehåller besöksförbud, ångestosande telefonsamtal och fängelse. Allt backas upp av managern Sean ”Pellet” Pelletier som utgör en form av ramberättare. Han ger oss fakta om vad som händer Bobby Liebling, särskilt när filmen emellanåt hoppar fram flera månader i berättandet – alltid till en ny livssituation som tittaren måste guidas in i.

Hur det går med skivkontraktet som Pellet så hårt jobbar för glömmer dock regissörerna Don Argott och Demian Fenton av att följa upp. Det sista vi ser av det är ett ”samtal” backstage mellan skivbolagsbossen Phil Anselmo (just den Phil ja) och Bobby Liebling i mitten av filmen. Ett samtal som känns tämligen fejkat, med kameror bakom axlar som försöker härma en typisk Hollywooddialog. Synd, eftersom allt annat är så äkta i filmen. Inte minst Bobby Lieblings plågor, fysiska som psykiska, som är väldigt kännbara. Eller hans föräldrars kommentarer som ger alla pappor hjärtknip.

Till filmen kommer mängder av extramaterial, men det är ingen tvekan om saken för min del – filmen är bra klippt, håller högt tempo, och det material som kommer som bonus är just ren bonus.

Torbjörn Hallgren

Etiketter: , , , ,

2 svar to “Recension – Last Days Here med Pentagrams Bobby Liebling”

  1. SpaderEss Says:

    Har inte sett extramaterialet, men filmen i sig var ruggigt bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: