Intervju med Black Breath: ”Vi kallar det 500 dollar-riffet”

”Nine slaves of death, Trapped in eternal hell, Kill you with their breath…” Så skränade Repulsion i sin låt Black Breath om Tolkiens Nazgûlerna. Idag är låten aktuell igen eftersom den namngett ett av USAs mest spännande band.

Black Breath har släppt ett av 2012 års bästa album, och Eric Wallace [gitarr] ger oss detaljer så som 500 dollar-riffet och vad man får om man korsar Judas Priest, Metallica och Black Flag visuellt.

Ni verkar ha imponerat på många i år, metalfans och skivbolag så som Roadrunner höjer er till skyarna – vad har 2012 inneburit för er?

– Det här året har gett oss mer av allt: fler turnéer, fler grymma band att spela med, vildare konserter, fler intervjuer, fler mil att köra eller flyga, fler skivor sålda, fler möjligheter att sparka rumpa. Det har varit ett grymt bra år! Det är verkligen smickrande att så många gillar våra låtar, och det gör allt så mycket lättare när vi bokar spelningar land och rike runt.

Så har några stora skivbolag dykt upp med papper och bläckpenna? Vi vill ha namn!

– Ha! Jag vet inte om jag ens behöver nämna några namn, men det har varit en del stora skivbolag som har visat intresse senaste året. Vad som gäller inför nästa release är att det albumet också ska släppas via Southern Lord.

Bra! Jag har läst att ni till och med fick repa i själva studion när ni skulle spela in Sentenced to Life – berätta om några av de där sista-minuten-påläggen ni gjorde, de brukar ofta bli ganska lyckade är min erfarenhet.

– Vi gjorde så många sådana att det är svårt att komma på bara en! En personlig favorit är något som vi la till på The Flame i slutet av låten, där Neil säger sista textraden och fortsätter med ett utdraget skrik. Vi hade bara tänkt att avsluta låten, men jag frågade Kurt [Ballou, gitarrist i Converge och producent på Sentenced to Life] hur det skulle låta om vi tog tillbaka riffet mitt i skriket, som om bandet kickade igång låten igen. Han testade och vi tyckte alla att det lät så pass coolt att vi behöll det.

– Och så lät inte The Flame när vi hade skrivit den. Å andra sidan skrev vi nästan hela låten på plats i studion.

Shit! Det låter som dyra rep. Okej, mer?

– Vi har ju den där roliga grejen med små gitarriff i Of Flesh som vi kallar typ 200 dollar-riffet eller om det är 500 dollar-riffet, eftersom vi la så mycket tid på att försöka harmonisera fyra olika toner mellan våra två gitarrer. Den biten i låten är väl drygt 1,5 sekunder lång, och varje gång jag hör det kan jag inte låta bli att le.

– Faktum är att nästa varje lead eller solo på albumet är skrivet på plats i studion. Klackkören i slutet av i Feast of the Damned la vi till bara för att höra hur de lät. Vi tänkte faktiskt bara ha dem på slutet, tredje och fjärde gången, men de lät så bra att de fick vara kvar även första och andra.

– Refrängen i Home of the Grave är också en favorit: all text, alla sångarrangemang och till och en del musikarr så som några extra takter i andra refrängen är sista-minuten-grejer. Och hela början och slutet av Mother Abyss skrevs i studion.

– Du ser? Jag kan fortsätta i evigheter. Hälften av texterna: Mother Abyss, The Flame, Home of the Grave och några till skrevs på natten mellan 02:00-05:00 när vi höll oss vakna och försökte komma på grejer. Som tur var hade Neil en del textidéer att bygga på.

Du talade lite om The Flame, det är min favorit. Bortsett från vad du redan berättat, hur kom den låten till?

– Det är lustigt att den låten över huvud taget kom med! Vi tänkte vi skulle nöja oss med nio låtar, men i sista stund snodde vi ihop The Flame på ett sätt som vi gillade som den fick också vara med. Faktum är att vi inte ens visste om vi gillade den eller inte, för det var en sån vindlande process att våra huvuden inte riktigt hängde med. Vi tappade liksom perspektiv och slutade lyssna på den.

– När jag hör den idag, eller när vi spelar den live, så har den växt och jag tycker om den. I alla fall, så här kom den till riff för riff: Jamie hade ett gitarriff som blev liksom låtens signum, det är det som låter lite mer Slayeraktigt. Vi började med det, och jag hade ett annat riff sedan tidigare som vi använde som bridge. Sedan fyllde vi resten kring de två riffen. Jag skrev verserna på natten medan vi satt och söp på hotellet.

– Jag tror Zack hjälpte till med introt och outrot medan vi spelade in trummor i studion. Jag minns att vi stod där och skrev dem fem sekunder innan vi verkligen skulle spela in trummorna. Vi tog några markeringar från Vinnie Appice till trummorna, och hela låten fick börja i F. När sedan samma Slayer-riff kommer tillbaka har vi sänkt till Ess, alltså E sänkt en halvton, för att göra det tyngre, och innan jag kunde transkribera hur sjutton det skulle spelas fick jag spela in vissa delar av låten med en capo, sedan pausa, plocka av den och fortsätta spela.

– Live gör jag ju inte det, men det tog ett tag innan jag fattade hur jag skulle spelade med vår vanliga stämning så att det låter likadant!

– Refrängen är lite underlig. Vi kunde inte komma på något vi gillade, och Kurt föreslog några toner som vi annars själva aldrig hade försökt med. Vi tog dem, körde dem genom vårt Black Breath-filter och gillade det tillräckligt mycket för att spela in det. Så jag måste ge cred till Kurt som kom på refrängen.

– När vi spelade in musiken till låten satt Neil och Zack i källaren och arbetade ihop en text som blev lite udda för att vara Black Breath. Hela låten är udda, så det passade bra ihop.

Om du bortser från Sentenced to Life – vilken av era tidigare låtar rekommenderar du nya fans att lyssna på? Någon som lär hänga med länge live.

– Vi spelar inte EP:n live, men vi har åtminstone två låtar från Heavy Breathing som har hängt med varje spelning. I så fall borde jag alltså svara Black Sin eller Wewhocannotbenamed. Troligen Black Sin eftersom det är förstaspåret, och jag brukar tycka den första låten på ett album ger ett bra intryck över hur resten av albumet låter.

Ert albumomslag får mig att tänka på British Steel och Kill’em All. Hur kom ni fram till det omslaget? Det ser ut som en nytagen, konceptuell bild, till skillnad mot era tidigare omslag.

– Du prickade in det helt rätt! Ett annat omslag som vi snackade om var Black Flags Damaged. Vi bestämde oss för att göra referenser till de albumen visuellt i vårt egna omslag. Det skulle också vara något som på något sätt anspelade på vår albumtitel, som vi hade bestämt oss för skulle vara Sentenced to Life.

– Ursprungligen snackade vi om att ha en domarklubba i krom och slå sönder glas, vi skrattade ganska gott åt idén, men det hade varit lite för bokstavligt. Släggan såg mycket mer skrämmande ut så vi körde på den.

– Sedan skulle vi bestämma oss för att illustrera det genom en målning eller ett foto, och slutligen valde vi att skapa ett säreget, fotobaserat omslag. Mycket eftersom vi på våra tidigare omslag har lånat bilder från andra sammanhang. Men också för att vi älskar så många av de där fotobaserade omslagen från åttiotalet.

Wow, vilken story det låg bakom omslaget!

– Visst är det skumt? Även om vi inte låter som Judas Priest, så tänkte vi att ett sånt omslag skulle särskilja oss lite från de andra banden. Men en slägga som krossar glas, hur styggt är det inte? Ilska, förstörelse, våld, och så lite läder ovanpå allt det där!

Då måste jag fråga en nördig sak – vem håller i släggan?

– Ha ha! Jag önskar jag kunde säga att det är någon känd snubbe, men det är bara min hand. Hur hela bilden sedan skapades är ytterligare en lång, rolig historia, det får vi ta en annan gång.

Definitivt. Boss HM-2 Heavy Metal Pedal – hur många har du och vad betyder pedalen för Black Breath?

– Jag tror jag har tre. Vi har nog sex stycken ihop i bandet, som back up. Saker och ting går ju sönder vet du. Ljudet som de skapar bestämmer till viss del hur vi skriver våra riff, så jag antar att pedalen är ganska viktigt. Det är ganska tydligt att folk älskar att jämföra Black Breath med Sunlight-soundet och motorsågsriff, och det är inte direkt slumpen som fick oss att experimentera med pedalerna.

Nästa album?

– Vi avvaktar. Det ska bli lite kallar och merondskefullt innan vi sätter igång att skriva låtar.

Jag förmodar att Black Breath är en hyllning till Repulsion och deras låt, men varför just den låten? Det finns ju andra att välja på, så som Eaten Alive och Lurking Fear? Bollade ni förslag mellan er?

– ’Lurking’ är ett underbart ord, det är läskigt, och fullt av onda möjligheter. Men låten Black Breath med legendarerna Repulsion var bara för bra för att säga nej till.

Ni har spelat med Entombed och Grave, band som ni gillar som fans, berätta hur de har bemött er och vad de sagt om era låtar?!

– Alltså, jag sprang inte direkt fram och frågade vad de tyckte. Victor i Entombed kontaktade oss innan vi drog igång vår senaste Europturné i Göteborg och sa at han såg fram emot spelnigen, men jag vet inte ens om han såg det eller ej för jag snackade aldrig med honom efter spelningen. Men alla i de banden du nämnde verkar schyssta.

Etiketter: , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: