Mötley, mormor, mamma och dotter bakom boomen av rockbiografier

Jag blev varnad innan. När man är med i radio går det så snabbt att man inte hinner säga hälften av vad man vill få sagt. Och så var det. Så jag kanske får frångå bloggens motto och skriva en recension på Neil Youngs biografi trots att han inte är särskilt metal musikaliskt.

Igår medverkade jag i radioprogrammet Nya Vågen, länk till podden hittar ni här, och talade om rockbiografier ihop med Isabelle Ståhl. Vad vi bland annat inte hann prata är orsaken till varför rockbiografier är så populära just nu.

För det är de. Bara inom metal finns till exempel Kalla Kulors översättningar av Alice Cooper och Tony Iommi. Det har senaste månaderna kommit biografier om Yngwie, Kreator, Randy Rhoads, Machine Head och det kommer snart en om Behemoth och om Dan Lilker. Ni fattar. Det är många. Jag har inte ens nämnt alla.

Vi hann alltså aldrig snacka om anledningen till att det har blivit så här i radioprogrammet. Jag hann aldrig säga att allting är The Dirts fel.

The Dirt säger sanningen rakt upp och ned. Alla bråk. Alla misslyckanden. Inget skryt. Ingen feghet. Inga försköningar. Boken blev en bestseller världen över. Inte över en natt, men den slog. Den översattes till bland annat svenska, det tog visserligen flera år (2008), men den översattes.

När The Dirt slog insåg musiker, journalister och bokförlag att en bra rockbiogafi – oavsett om bandet är på topp eller ligger på botten – ger pengar. Eller för att vara mindre krass: en bra rockbiografi fångar många läsare. Det är anledningen till att en himla massa musiker – oavsett musikgenre – blir föremål för bokutgivning. Vissa musiker slåss förlagen om (så som skivbolagen slogs om dem en gång), andra tar chansen att själva hitta förlag, medan ytterligare andra blir biografier vare sig de vill eller inte.

The Dirt handlar om ett band som just då är på dekis. Jag tror inte ens Tommy Lee är med i bandet när boken ges ut. De har släppt tre album under senare nittiotalet som har gått riktigt dåligt (Mötley Crüe (1994), Generation Swine (1997), New Tattoo (2000)). Så träffar de Neil Strauss av någon anledning. Och idag, tack vare en rockbiografi, har de blivit världsstjärnor igen. Och lustigt nog själva passat på att ge ut egna självbiografier för att rida på vågen som de själva skapat, ihop med Neil Strauss.

Ska man gräva ännu djupare i detta, så bygger hela boomen av biografier på det faktum att någon i Mötley Crüe, vet ej vem,  berättar för Neil Strauss lite så där vid sidan av, att bandet under någon turné försökte ha tre-generationer-sex: Mormor, mamma och dotter. Vuxen dotter förstås. Mötley Crüe och tre generationer kvinnor. ”Detta måste världen få höra,” tänkte Neil Strauss när han förbluffad lyssnade till storyn om när de lyckades med sitt mål, nånstans i USA så klart, och idén till The Dirt såddes.

Och det är också det som i förlängningen gör att jag skriver den här krönikan. Underliga äro litteraturens vägar.

Etiketter: , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: