Recension: Mission to Lars – ”…plötsligt dyker Kerry King upp med sin stora feta plånbok…”

[SPOILERVARNING]

Storebror Tom, drygt 50 år gammal, har grav autism (kallad fragil X-syndromet). Hans största dröm är att träffa Lars Ulrich. Han upprepar det konstant: ”Wanna meet Lars. Wanna meet Lars. Wanna meet Lars.” Han syster är journalist. Hans lillebror är filmare. De två senare bestämmer sig för att uppfylla sin brors dröm, och samtidigt göra en film av det. Det finns en klar nerv i hela upplägget: Ska en person med så pass skör autism – han är som en tvååring i en vuxens kropp – klara pärsen och resan till USA? Och ska de få träffa Lars Ulrich?

Dramaturgiskt är det alltså grönt ljus, men på vägen till klimax spricker filmen några gånger. Första gången det händer är när filmparet bygger någon sorts falsk spänning när Tom inte går att hitta dagen innan de ska åka. De letar. Och letar. Sedan hittar de honom. Samtidigt som personalen på boendet inte alls verkar särskilt ovana eller oroade av att han inte syns till.

Sedan, on the road i USA, tjäbblar syster och lillebror med varandra, och samtalet från lillebrors sida känns… regisserat. Skådespeleri. I en dokumentär? Sånt förstör. Särskilt när de tidigare har fått instruktioner om att inte bråka framför Tom. Det är som om bråkat skildras, spelas upp, bara för att piffa upp spänningen i vad som annars är en lugn, ganska händelselös roadmovie.

Bortsett från det så ger filmen en ganska klar inblick i hur Toms liv är. Och det är så klart poäng nummer 2 med en sån här film. Att öka förståelse för tillståndet. Det byggs på ytterligare av att de träffar USAs främsta expert på fragil X, vilket är en bra grej att ta med i filmen.

Syskonskaran har tre chanser på sig att träffa Lars, under Metallica-turnéns tre sista spelningar. Hela Metallicas management är på deras sida och försöker hjälpa till. Men när huvudpersonen har autismrelaterad sjukdom så är det inte direkt asfalterad eriksgata. Första konserten vägrar Tom gå på. Han sitter kvar i den hyrda husbilen. Han är rädd för det höga ljudet. Andra konserten kommer han in backstage, men får aldrig träffa Lars (trots att jag är 99 procent säker på att jag ser Robert Trujillo i bakgrunden – hmmm).

Slutligen får de träffas, och vad händer då? Stora delar av samtalet dem emellan får vi bara gissa oss till. Regissören fejdar in musik och man ser Lars försöka prata med Tom, leenden, klipp framåt i tiden, lite skratt. Och sedan iväg till att få testspela trummorna. Det var ju ”meet Lars” som var den stora grejen, inte ”play Lars’ drums”.

Absolut intressantaste scenen i hela filmen – för alla metalskallar – dyker upp alldeles i slutet, när Lars Ulrich och Tom stannar i en korridor. Där i bakgrunden står Kerry King med någon inställsam kvinnlig journalist och plockar ned sin stora feta plånbok i en av sina lårfickor, på de där pösiga långbrallorna man ofta ser honom i. Lars Ulrich säger till Tom: ”Det där är Kerry, han spelar i ett band som heter Slayer” och säger till Kerry: ”Det här är Tom. Han har åkt ända från England för att träffa oss.” Kerry King svara med spelad dum min: ”Åker aldrig ni till England och spelar?”

Jag vill inte ha filmen osedd. Den är ett roligt bonus för Metallica-fans. Men jag hade önskat att regissör och producent lät filmen ha sin gång, istället för att försöka bygga upp drama som fungerar i en spelfilm, men som hamnar i vägen för en dokumentär. Och framförallt skulle samtalet med Lars inte klippas ned och slätas över med vacker musik. Tala om att bli snuvad på konfekten.

Etiketter: , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: