Gästskribent: ”Trots töntstämpeln – det var kärlek från första tonen”

Bara Metal har funnits i två år – på den tiden har Lulu chockat oss, Gojira skjutit upp sin Sea Shepherd-platta 12 månader, Big 4 spelat i Sverige och massa fantastisk musik sett dagens ljus. Bloggen firar genom att låta andra komma till tals. Inläggets gästskribent: Frilansjournalist Vibeke Specht, som berättar om ett band som hon inte kan sluta lyssna på – trots tönstämpeln.

– Men är det långt härifrån alltså, låtsades jag fråga. Det var mest ett konstaterande. Vi hade gått upp mitt i natten för att åka billighetsflyg till södra Tyskland och landat några timmars bussresa från målet. Det ingen inte hade haft i huvudet fick nu alla plocka fram ur plånboken och ge till biluthyraren.

Det var den allra första dagen i juni. Sommaren 2007 var officiell, regnet hängde i luften och vi var på autobahn mot kempefestivalen – Rock im park. En tredagarshistoria i Nürnberg (och Nürnburgring) med en så stor, hård och mäktig line-up att alla 150 000 biljetter var slutsålda i förväg.

Fint folk kan inte köra tillräckligt fort på autobahn och kommer därför sent och får tälta på gräsremsa utanför inhägnaden med cykel- och bilväg som sällskap. Att sätta upp tält är för övrigt ingen sport om det inte genomförs i ösregn.

Lagom blöta, halvt sura och pissetrötta promenerade vi slutligen in till kalaset – med hyfsat bestämda steg mot inomhusscenen Clubstage. Namnet till trots ett givet val. Chimaira skulle strax gå på och två band senare tänkte vi titta på Dave Mustaine och hans underläpp. Megadeth hade släppt ny skiva i maj men med lite tur hoppades vi få höra legendariskt material från fornstora dagar.

Chimaira gjorde skäl för sitt namn. Monstruöst tunga med en osannolik basist, Jim Lemarca, som spottade (!) på publiken. Till skillnad från annat metalcore är detta ett band jag hellre lyssnar på hemma i soffhörnet än ”cirkelpitar” till med andra metal heads …

– Dom här kommer du att gilla, sa en av mina vänner till mig medan vi satt vid kravallstaketet och väntade på bandet mellan banden.

Föga anade jag hur rätt min vän skulle få, att det här skulle bli kvällens “krämet mellan kexen”, än mindre en livslång kärlek.

Dragonforce.

Power metal är inte kreddit och allt annat än “bara metal”, men jesus christus när de gjorde entré – vilken tryckvåg.

Som ett fyrverkeri av endorfiner och dopaminer i regnbågens alla färger. Det var kärlek från första tonen. En explosion av ljuvlig musikaliskt uppåttjack.

När den stumma beundran släppte kändes inget mer naturligt än att lyfta händerna till hjärtformation. Det här var musik bortom alla metalhorn. Det här var toner som skulle få mig att halvera tiden i löparspåret. Eufori i samklang med min livspuls när den mår som bäst.

Allting med powermetalbandet Dragonforce imponerade. Från Herma Lis knälånga hår och omänskligt snabba riff till ZP Thearts klockrena röst eller hur hans krulliga hårman blåste i den Carola-inspirerade stormvinden.

Dragonforces extrema form av power metal kallas ibland nedlåtande för nintendometal eller Manowar på speed och jag förstår töntstämpeln. Detta är en syndig förälskelse.

Men jag är inte intresserad av avgiftning.

Etiketter:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: