Avatar om monsterlåten: ”…ett av våra ständiga fan-vad-Dave-Grohl-är-cool-snack”

Avatar har släppt nytt album, och häromdagen gick jag runt och nynnade på min favorit från albumet, One Touch. Ett svingrymt riff, en vers som får stenhårda rumpor att skaka och som vanligt fantastisk sång från Johannes Eckerström – jag tycker det är en av svensk metals bästa sångare.

Han är också en rolig typ, och har knepat ihop en track comment som blåser alla andra av banan. Ta en vuxen hårt i handen – så här gick det till när Avatar skapade One Touch:

”Det började med riffet, som det så ofta gör. Vi hade precis avslutat nåt sorts möte där vi gått igenom alla låtarna vi höll på med för tillfället när Jonas Kungen Jarlsby började spela upp personliga favoriter från sin gigantiska riffbank. Det här var ett som alla i rummet föll för direkt. Det var tungt och aggressivt med nästan mest av allt sjukt kul på ett sätt som andades galenskap. Riffet fick hög prio när vi skulle fila vidare på mer material.

Att tempot sänks på tredje taktslaget kom från John Alfredsson och är en ganska typisk sak för honom att bidra med. Av någon anledning tror jag att det mynnade ut från att vi hade ett av våra ständigt återkommande ”fan, vad Dave Grohl är cool”-snack. Redan utan temposänkningen så var det ett helt sjukt häng just den där benden och vi ville överdriva det för det är kul att överdriva.

Riffet satt på plats rätt tidigt med trummor och allt medan resten av låten var ett mysterium för oss. Den hade länge en mycket mer konventionell 2011-metal-refräng och hette Leaving without you. Riffets galenskap mötte refrängens tydliga kitschiga stämmelodier och det andades tonårsdesperation. Det var rätt schysst men funkade aldrig hela vägen, särskilt eftersom vi fortfarande inte hade en vers värd namnet. Men tiden började vi komma in i ett allmänt flyt där vi lät låtarna växa fritt i all sin enkelhet och om riffet var stommen så fick det färga hela låten. Alltså växte versen fram som en sorts variation på huvudtemat.

Refrängen som det slutligen blev kom också från Kungens katakomber. Det var en gitarrgrej som väntat länge på att få komma till nytta. Från början hade den ett ganska så breakbeat-aktigt trumkomp som gjorde den lite mer ”upp och hoppa” och speldoseaktig. När sångmelodin väl kom på så blev det mer och mer avskalat och förenklat, förutom ett par körer på demo-versionen.

Texttemat tog en tvärvändning och kom att luta sig mot känslor av självförvållat, kollektivt utanförskap och total död av empati. Det pendlar alltså från galenskap, ilska och desperation till sorg och längtan på ett sätt som inte alls ska kännas kul. Det var befriande att gör en melodisk refräng som inte lutade sig mot en dröm att få vara Ronnie James Dio i nästa liv och att istället få använda min rösts djup till att förmedla skörhet och berätta en historia.

Solot föll på plats hyfsat sent i processen men utan större konstigheter. Bach-biten var först mycket kortare med jag såg till att hetsa Kungen att dubbla det vilket var en av väldigt få gånger som jag lagt mig i hur ett solo gå. Det var helt enkelt för bra för att ha för lite av det.

I studion var allt redan på plats och ändringarna var i slutändan en ren soundfråga. Tobbe [Tobias Lindell, producent] lade till en miljon synthar och andra grejer som i slutändan skrotades till förmån för en enkel och avskalad variant. När Walter [Bäcklin, ljudtekniker] dock kom med syna electrogrejer kunde vi inte låta bli. Det var för coola att avstå.”

Etiketter: , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: