Recension: Mastodon live i Köpenhamn

Recension: Mastodon, Vega i Köpenhamn, 16 januari 2012

Nej, inte en enda björnunge dog under Mastodons spelning. Ryktet, om att varje gång Mastodon spelar fel dör en björnunge vid ett heligt berg, kan alltså inte bekräftas. Bandet spelade på topp.

När Mastodon headlinar får vi drygt tjugofem låtar insvepta i svett och med en Troy Sanders som öppnar upp gapet som om han vore hos tandläkaren vid varje skrik. Det är stabilt och levererat med stort spelhumör, trots att födelsedagsbarnet Bret Hinds, nåja det var två dagar sedan, har brutit foten dagen innan.

I förbandet Red Fang är det tydligt att trummisen John Sherman är klippan övriga musiker lutar sig mot. I Mastodon, med ofta väldigt tekniska riff som kräver total koncentration på fingrar och greppbräda, har ledarskapet fördelats jämbördigt. Var och en styr sig själv och bildar i sin perfektion en vattentät kvartett.

Jag skulle kunna klaga på låtmaterialet, eftersom jag vill ha mer från deras bästa album Crack the Skye, men jag förstår dem – har de turnerat med de låtarna i flera år, där de ofta kört hela albumet rakt igenom, så vill man variera sig. Spela gammalt som om det vore nytt. Spela nytt så att det kan bli gammalt.

Bandet har vid det här laget en så bred repertoar att de kan luta sig bakåt mot låtmaterialet utan att trilla. Till det kommer en Troy Sanders som ofta rör sig teatraliskt som om han vore en docka som rör sig bild för bild. Nej, den som trodde att Mastodon var killrock rakt upp och ned utan något mer än så fick gå hem överbevisad.

Men några saker slog mig – Curl of the Burl kändes helt malplacerad inklämd bland de övriga låtarna. En dansande mysig katt bland fräsande hermeliner. Mastodons svar på I Was Made For Loving You som min ende och bäste vän konstaterade. Alltså inget fel på låten. Men den funkar inte i sammanhanget. Lika underligt kändes det med den långsamma allsången Creature Lives som avslutning. Den borde ha kommit tidigare, och är inte alls värd det privilegiet som en sista låt automatiskt tilldelas.

The Hunter är Mastodons röda album, och scenen badade i det röda ljuset långa stunder. Det är då kontrasterna gör sig synliga, och när Sleeping Giant släpptes loss (se bild) i svepande långsamma blåa spotlights till lika långsamma musikaliska partier var det så vackert att söta björnungar lär ha uppstått från de döda.

Betyg: 4 av 5.

MER MASTODON: Kommer till Metal Town (GP)

Etiketter: , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: