Anaal Nathrakh ger bakgrunden till årets bästa låt – Paragon Pariah

[For english version, scroll down]

Jag älskar Anaal Nathrakh – och är knappast ensam om det. Britterna har förmodligen redan i maj släppt årets bästa metalalbum, Passion, som bygger på orubbliga grundstenar som Tod huetet uebel, Violenti non fit iniuria och framförallt Paragon pariah – vars mäktiga refräng fungerar som ett soundtrack till vilken krigsfilm som helst med grymma, tragiska slow motion-scener. Det är också redan en av de låtar Anaal Nathrakh fått mycket god respons på.

Sångaren Dave Hunt tog sid tid att svara på frågan hur låten kom till.

Berätta hur ni skrev Paragon pariah musikmässigt!

– Det var en av de låtar där vi ville forma om strukturen, och ändå behålla den omedelbara lyssnarkänslan – något av en utmaning för oss. Så en del av blastbeatsen är riktigt korta, versen kommer in när trummorna är hackiga och så vidare, vilket vid en första lysning kan kännas fel. Men på det sättet som Mick satte ihop låten kombinerat med hur vi har lagt upp sången tycker jag att allt flyter ihop riktigt bra.

– Den mellersta delen är tänkt att vara lite av en kontrast, så de vräkiga delarna av låten sticker ut på ett bra sätt, men utan att tappa det grymma headbangarflytet innan solo sparkar loss.

…och solot?

– Solot skrevs och spelades av vår vän Ventnor – han är killen som ibland spelar gitarr live med oss, och även gjorde solon på några av våra andra låtar som More of fire than blood från förra albumet. Jag älskar solot på den här låten, jag tycker han gjorde ett utsökt jobb – det är en cool avvikelse från Micks mer kaotiska stil. Klockrent.

 Sångpartierna då – hur la ni upp dem?

– För sången var det vårt vanliga tillvägagångssätt: jag fick idé till sång och en del av texten redan innan jag hörde musiken, och det handlade mest om att bara känna musiken och reagera på den på lämpligaste sätt.

– Så som refrängen låter – typ ganska ödslig men ändå triumferande – är ett försök till att fånga idéerna hos han som låten handlar om, en tysk filosof vid namn Max Stirner. Vissa människor tolkar honom som bara en självisk egoist, men jag tror att hans liv var rikare än så – genom att med sin personliga strid besegra hela världen, förlorade han samtidigt också världen på nåt sätt.

– Men han var också våldsamt kritisk, så verserna är den våldsamma delen. I det faktum att han på många sätt var ganska vardaglig, men också som en osäkrad handgranat, finns det något i honom som påminner om filmen Falling Down: ilskan från den som inte hörs. Och i mittenparitet finns det ett märklig och djupt citat – ’I am neither god, nor man, nor supreme being (”Jag är varken Gud eller människa, eller högsta väsen”). Tolka det hur det vill.

Skivan Passion kan ni köpa här.

* * *

Tell us about Paragon Pariah?

– It [the song Paragon Pariah] seems to be one of the songs from the new album that a lot of people close to us who’ve already heard the album really liked too.

– It was one of the songs where we wanted to push the structure out of shape a little, while still remaining immediate to listen to – sort of a challenge to ourselves.  So some of the blast beats are really short, the verse comes in at a time where the drum beats are choppy, which is a bit counter-intuitive, and so on.  But with the way Mick put the song together and how we’ve used the vocals I think it all flows together really well.

– The middle section is intended to be a bit of a contrast so that the more full-on parts of the song stand out well, but to still retain a vicious headbanging vibe before it kicks into the solo section. The solo was written and played by our friend Ventnor – he’s the guy who sometimes plays live guitar with us, and also did the solos on a few of our other songs like More of Fire than Blood from the last album.  I love the solo on this song, I think he came up with some excellent work – it’s a cool variation from Mick’s more chaotic style.  Spot on.

And the vocals?

– It was our usual approach – I had the idea for the song and some lyrics ready before I heard the music, and it was a question of just feeling the music and reacting to it in what felt the most appropriate way.  The way the chorus sounds – kind of desolate yet triumphant – is an attempt to capture the idea of the guy who the song is about, a German philosopher called Max Stirner.

– Some people read him as just being selfishly egotistical, but I think the example of his life was richer than that – in winning his personal battle over the world, he also lost the world in a way.  But he was also viciously critical, so the verses are the vicious part.  In the fact that he was in many ways quite mundane, yet also so incendiary, there’s something almost like the film Falling Down about him – the anger of the unheard.  And in the middle section, there’s a strange and profound quote – ‘I am neither god, nor man, nor supreme being’.  Make of that what you will.

Annonser

Etiketter: , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: