Judas Priests Ian Hill: ”När tiden är mogen kanske jag gör nåt av det”

Med anledning av Judas Priests besked, ett band vars karriär täcker hela sex decennier (1968-2011): Jag intervjuade Ian Hill för två år sedan. Han är vad vi göteborgare kallar en go gubbe. Jag ställde min favoritfråga (varsågoda och inspireras om ni är journalister): Vad har du gjort i år som du aldrig gjort förut i ditt liv?

Jag berättade för honom att jag ställt samma fråga till Ripper Owens tre år tidigare. Jaså, har du? Frågade Ian Hill förvånat. Då berättade jag att Rippers svar var att han medverkat i en golftävling ihop med en kändis.
– Verkligen?! sa Ian Hill. Han lät förbluffad. Ja, det var nog Vijay Singh la jag till.
– Va, har han?! sa han och rösten flög upp i fasett. Det var uppenbarligen skvaller för honom att ta med till nästa rep.

Ian Hill svar: ”Me? I’ve learned to fly. He he!”

Delar av intervjun följer nedan:

När Judas Priest släpper sitt nya album Nostradamus är det stor risk för kvarsittning; albumet är flera månader försenat.
Det beror knappast på att basisten Ian Hill skulle ha för många sidoprojekt på sitt samvete.

När jag tar bladet från munnen och frågar Ian Hill om varför han, Rob Halford och de andra har hållit fansen på halster svarar han urskuldande. Inför Nostradamus undvek Judas Priest Priest att sätta deadline. Det har i sin tur gett betydligt mer studiotid än gruppen hade förväntat sig.
– Och det har kostat oss en himla massa pengar. Ken och Glenn har visserligen egna studior, men Nostradamus spelade vi in i en studio som heter the Old Smithy i England.
Nostradamus är Judas Priest första konceptalbum, och har höga förväntningar på sig. Detta trots att de senaste albumen inte på långa vägar säljer lika bra som platinum-eran 1982-84 då bandet släppte Screaming for vengeance och Defenders of the faith.
Musiken på nya albumet kan beskrivas som en korsning mellan symfoniorkester och metal, och det är ett betydligt modigare steg mot förnyelse än det faktum att alla texter bygger på ett och samma tema. Ett modigt steg som borde ha lett till heta diskussioner.
– Nej, det var inga livliga debatter till att tala om, säger Ian Hill.
– Det var Rob, Ken eller Glenn som kom upp med idén och sen hängde vi andra på med egna förslag. Och även om det är en ny utmaning så har vi i ärlighetens namn använt synthar och stråkar tidigare.
Hur ska ni framföra detta live?
– På kommande turné ska vi bara köra ett par låtar, kanske två stycken. Men sen, nån gång 2009, ska vi göra spelningar som inkluderar hela Nostradamus.
Två låtar säger du – vilka?
– Det vet vi inte än. De låtar som passar in.
Kom igen, du vet vilka det blir!
– Jag har ärligt talat ingen aning. Det ska vi prata om nästa vecka. Men om vi pratar klassiker så finns det vissa låtar vi inte kan stryka. Ändå måste en eller två försvinna för att ge plats för de nya. Det är minst sagt ett dilemma.
På tal om klassiker – vilken är din favorit då?
– Åhhh, puuuh, jag vet inte… Som vi kör live? Förmodligen Painkiller. Och från nya albumet säger  jag titelspåret Nostradamus.
Det måste finnas en låt som du är dötrött på att spela också?!
– Ha ha ha! Jag vet att du inte tror mig för vissa låtar har vi spelat i trettio, fyrtio år, men det är fansen som håller låtarna purfärska. Reaktionerna vi får när vi spelar en klassiker är sagolika.
Förresten – stämmer det att du aldrig någonsin har spelat in med något annat band sedan du startade Judas Priest?
– Det stämmer.
Men du måste ha fått massa förfrågningar om gästinhopp på nån låt här och där från andra band?
– Tja, en eller två stycken, men inga som jag har hoppat på. Det har mest rört sig om samlingsplattor som hyllar nån artist eller grupp, men jag har aldrig tackat ja.
Alla Judas-låtar är skrivna av Rob Halford, Ken Downing och Glenn Tipton. Varför skriver inte du musik?
– Ehhhm. Det är något som jag inte gör helt enkelt. De andra gör det så bra så de klarar sig utan mig.
Gör du det privat då, utan att visa upp för de andra killarna vad du knåpat ihop?
– Jag har idéer, visst, och när tiden är mogen kanske jag gör nåt av det. Men så länge fansen inte vill att vi ska sakta ner så händer inget.
Jag får intrycket av att du är den anonyme i bandet.
– Japp, det stämmer nog.
Känner folk igen dig på en fest?
– Ja, jo det gör dom. Men när jag går på stan tänker nog folk, eh, det är han! men kan det var han? Så jag får vara ifred. Faktum är att jag är den som är svårast att känna igen i bandet, så är det nog.

Mer metal, mer Judas: SDS, HD, YA, KB, BLT, AB, Expressen, DN, GP

Mer bloggar om Judas: Kulturbloggen, Den melodiösa, Festivalnyheter,

Etiketter: , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: