En mastodont i King Diamond-t-shirt

Brann Dailor i Mastodon nämner olika turnéer som kritiskt viktiga händelser i bandets uppåtgående karriär.

Men han glömmer något. Fyra förskräckligt bra album. Med senaste Crack the Skye som spets.

Crack the Skye släpptes våren 2009. Det är ett album vars låtar bandet jobbade med under nästan hela 2008 innan de spikade inspelningen ihop med en av världens mest ansedda rockproducenter.

– När Brendan O’Brien kom in i bilden blåste han nytt liv i projektet, säger Brann Dailor, trummis i Mastodon.

– Vi hade skrivit låtar i åtta månader, och kanske inte stagnerat men nära därpå. Hans entusiasm smittade av sig till oss igen. Vår tanke var att vi skulle köra vår musik genom ett stort filter, ett filter som kunde klassisk rock, och filtret var Brendan O’Brien.

Men bandet hade även andra namn på en short list: Joe Barresi (Isis, Tool) Nick Raskulinecz (Foo Fighters) och Rich Costey (Muse, Glasvegas) var också tänkbara alternativ. Till slut var det en rekommendation som vägde väldigt tungt.

– Vi såg en konsert med Bruce Springsteen och träffade honom backstage. Han sa att han inte litade på nån annan än Brendan O’Brien när det kom till att ta hand om hans konst. Och du vet – he’s the Boss! säger Brann Dailor och lägger till ett självironiskt ljud för att visa hur dåligt hans skämt var.

En annan fördel med Brendan O’Brien är att hans studio bara ligger fyra minuter från Brann Dailors hem i Atlanta. På tidigare album spelade bandet in i Seattle, fick dyra hotellräkningar och hängde i studion för att slippa hotelldöden. Det drabbade särskilt Brann Dailor som sätter sina trummor de fyra-fem första dagarna.

– Men det är klart, lägger han snabbt till.

– Jag hjälper till så mycket jag kan med sångmelodier och texter efter det. Vi försöker vara ett band i så stor utsträckning som möjligt.

Med Crack the Skye har Mastodon lyckats göra en platta som sålt mest av alla plattor de släppt hittills. Det är ett komplett album, utan några svaga punkter. Brann Dailor berättar också att de la mer tid på arrangemanget av låtarna för att få alla riff, verser och refränger att hänga ihop bättre. Crack the Skye är ett album de kan spela live från början till slut. Och det har de gjort också, följt av efterrätter som Iron tusk och March of the fire ants.

Jag såg dig med en King Diamond t-shirt en gång…

– Det är ett av mina favoritband!

Jag undrar en sak – blir du ofta ombedd av band att ha på dig deras tröja?

– Nej. Men det är klart, om vi får en t-shirt av nåt band så vill de givetvis att vi ska ha den på oss. Men ingen har sagt det rakt ut: ”Ha på dig den här”. Jag gillar King, det är därför.

Brukar ert skivbolag pracka på er band-t-shirtar som de vill att ni ska marknadsföra?

– Nope.

Det är kul att du gillar King, jag tror du gör honom en stor tjänst.

– Tror du det?! Jag vet inte det, jag. Kanske. Han har i alla fall gjort mig en stor tjänst genom att skapa flera album med grym musik. Them och Abigail är två av mina favoritalbum genom tiderna. Och Mikkey Dee är en av mina största truminfluenser.

– Vi har hängt lite med honom när vi spelat ihop med Motörhead. Första gången hängde min haka vid knäna, och jag strök honom medhårs hela tiden. Men det släppte när vi börja dricka lite öl ihop, han är en kool kille.

Kan du nämna några tillfällen i er karriär som har varit avgörande för var ni är idag?

– Det finns många kritiskt viktiga händelser som har lett oss till där vi är idag. Som när vi fick hänga på Slayer och Slipknot under en stor Europaturné. Det betydde mycket för oss. Eller när vi fick spela förband till Iron Maiden. OCh när vi nominerades till en grammy.

Tillbaka till skivan. Det är ett sånt utomjordiskt flyt i hur riff och sångpartier avlöser varandra på Crack the Skye. Hur bär ni er åt?

– Tja… öh. Vi försöker alltid skapa det där flytet. Den här gången satsade vi stenhårt på låtskrivandet.

Och hur gör ni då? Hur skriver ni en Mastodonlåt?

– Först träffas vi för att repa. Vi visar vilka riff vi har, testar dom ihop med andra, kollar vilka riff som kan bli kompisar och leva tillsammans i en låt resten av livet. And that’s basically it. Att skriva riff går ganska enkelt, det är att arra ihop dom som tar tid.

Så ni träffas alltid – ni skickar inte filer mellan varandra?

– Nej, nej, nej. Aldrig. Vi är alldeles för gammalmodiga. Det är nåt särskilt med att skriva en låt ihop.

Gick producenten Brendan O’Brien in och arrade om låtarna?

– Inte särskilt mycket. Nåt här och där. Det påminner mycket om de demos vi gjorde innan. Vi spelade The last baron för honom, tretton minuter lång, och han kände väl att den inte riktigt gick att klämma ihop till en radiosång. Han såg istället till att få musiken att låta så bra som möjligt.

Och det lyckades han med. Crack the Skye har fått tusen tummar upp av både recensenter och fans. Resultatet är så bra att Mastodon helst spelar hela albumet från start till mål. Plus några gamla publikfavoriter.

Hur beskriver du ditt bands musik för nån med noll koll på Mastodon?

– Det kan liksom vara när man flyger, du hamnar bredvid nån snubbe runt 30-40.

– ”Spelar ni i ett band?”

– Yep.

– ”Vilket band?”

– Mastdon.

– ”Hmm. Låter bekant. Men jag tror inte jag hört er. Vad är det för sorts musik?” Eller det fattar han egentligen snabbt, för han tittar på oss och ser alla tatueringar och sättet vi är klädda på. Så han antar att det inte är hip hop eller R&B. Vi ser ut som man förväntar sig från ett metalband.

– Men har han lite mer kunskap om musik så säger jag, typ: ”Ta King Crimson, Metallica och Rush och blanda ihop dom. Och gör sen musiken lite smutsigare… eller… Äh, jag vet inte.

Brann Dailor faller tillbaka till verkligheten.

– Det är svårt, inte bara för mig, det är svårt för alla musiker att beskriva sin musik. Jag vet inte vad Mastodon är. Jag vet bara att jag gillar det. Det är originellt och annorlunda och det är därför jag gillar det.

Okej, men om det inte är ung människa utan ett äldre par som aldrig hört talas om er. Hur beskriver du då Mastodon?

– Då säger jag bara att det är rock’n roll.

Torbjörn Hallgren

Fotnot: Delar av den här artikeln skulle ha publicerats i BLT inför Sweden Rock, men bandet ställde in – och då blev den aldrig publicerad. Delar av den har också publicerats tidigare i en annan tidning. Jag slog ihop dem och arbetade om det lite.

Annonser

Etiketter: , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: