Ingen av er har väl undgått att se omslaget till David Bowies nya album The Next Day? Tämligen modigt. Otroligt uppseendeväckande. Metaljournalisternas allas fader Jonn Palmér Jeppsson hyllade omslaget i sin blogg nyligen, och utmanade Slayer att våga göra likadant.
Bara Metal tar upp Slayer-handsken, och frossar i en tänk om-värld, där sju metalband kom före David Bowie med samma djärva idé:
Och så här ser originalet ut, för er metalskallar som missat det:
Ni har säkert läst om att Anthrax är första metalband att spelas på Mars, i och med att roboten Curiosity varje morgon ”väcks” av en låt – en NASA-tradition från bemannade rymdfärder. Och en av dessa låtar var en dag Anthrax med Got the Time. Men Anthrax var inte först visar det sig.
Redan 2004, under Rover-programmet, var en del typiska 80-tals band före New York-thrasharna på Mars, bland annat Van Halen med Unchained och Runnin’ With the Devil, Ratt med Round and Round, Twisted Sister med We’re Not Gonna Take It, Kiss med X-ray Eyes och Whitesnake med Here I Go Again. Och så det här bandet, som precis som Anthrax bara fick bidra med en cover och inte en egen låt:
Den stora frågan är: Hur mycket stim-pengar får man för att spelas på Mars?
Det är bara några dagar kvar tills att Twisted Sister spelar på Sweden Rock. Ett band som slog igenom stort i Sverige 1984 genom Bagen, och vars videor och musik ledde många till att bli hårdrockare, samma roll som även Kiss har haft.
Båda gästskribenterna Kristian Svensson och Grimgoth var inne på detta – det där första bandet som startade allt.
Så jag var snabb med att ställa min enda fråga till gitarristen Jay Jay French när jag råkade komma i kontakt med honom inför ett Sweden Rock-reportage:
Twisted Sister nämns ofta som inkörsporten för många in i hårdrock, vilket ofta ledde vidare till tyngre grejer så som thrash, döds och black metal, både som fans och musiker. Vad känner du inför den rollen – inkörsporten?
– Så fort någon eller något band säger att vi var deras inspiration, så får det mig att känna mig bra, säger Jay Jay French.
– Det är svårt att exakt veta vad som får dem att känna sig så passionerade. Det kan vara att vi är de första band de någonsin såg, eller att något av våra album ändrade deras liv. Oavsett vilket, detta är vad som händer när du själv är passionerad musiker och den musiksjäl blir ett med det du gör på skiva eller på scenen.
– Det här kanske låter lite underligt – men jag är alltid lite orolig när jag själv träffar en musiker som betytt mycket för mig. Tänk om det är en skitstövel? I så fall kan jag inte lyssna hans musik igen. Det har faktiskt hänt några gånger. Jag vill inte berätta vem, men jag kan inte lyssna på deras musik igen. Så viktigt är det för mig att man respekterar sina fans oavsett hur trött man är.
– Om du träffar någon av dina idoler, och de är schyssta mot dig, då blir du ett fan för evigt.
– Jag träffade Mick och Keith in Rolling Stones 1966 i New York. Jag var tretton år gammal. De var väldigt schyssta. Det syntes på dem att de verkligen uppskattade att jag hade väntat på dem vid småbåtshamnen i flera timmar. Jag glömmer aldrig det, och jag försöker varje dag i hela mitt liv att alltid tacka varje band och musiker. Så mycket betyder det för mig.
Bokrecension:
Jackie Kajzer och Roger Lotring
The 50 most influential heavy metal songs of the 80’s
Course Technology, Cengage Learning
Jag är imponerad av ambitionen i The 50 most influential heavy metal songs of the 80’s and the true stories behind their lyrics. Här har Jackie Kajzer (radio-DJ) och Roger Lotring (frilansskribent) samlat vad de anser vara just de 50 mest betydelsefulla metallåtarna för tjugo-trettio år sedan, och intervjuat upphovsmännen bakom dem. Och upphovskvinnan, för Lita Ford får också plats.
Jag är också imponerad över att de har fått tag i alla dessa musiker för intervjuer. Det måste ha tagit lång tid. Det är en journalistisk bedrift, och värdet i vad de intervjuade är villiga att dela med sig av är så klart lite blandat. Jag blir upplyft av Rachel Bolans detaljerade redovisning av texten till 18 and life (Skid Row), Vernon Reids tankar om Cult of personality (Living Colour) och Kerry Kings hyfsat klara minnen om hur Jesus saves (Slayer) kom till. Allra bäst är nog ändå Dee Sniders redogörelse av The Price från Twisted Sisters Stay hungry-album, hur texten från början handlade om hans distansrelation till sin fru, och hur den idag snarare handlar om att vara en kändis på gatorna men ändå vara i stort sett utblottad eftersom musiken har slutat generera pengar sedan lång tid tillbaka. Han låter ärligt bitter och samtidigt så efterklok att man avundas hans förmåga.
Till det mer udda svaren hör numer avlidne Ronnie James Dios svar angående fantasytexten till Holy diver. Jag blir inte riktigt klok på vad han menar.
Det förvånar mig att så många av grupperna på 80-talet var så irriterade över Tipper Gores censurlobbygrupp PMRC. Den måste ha varit ett större hot än vad jag som ung hårdrockare förstod. Lika förvånad är jag över att så många band är så pass fascinerade av George Orwells bok 1984 – men det är klart, den skulle ju skildra 80-talet och var förmodligen högaktuell. Och det leder mig in på vad jag saknar i boken: En redogörelse av urvalsprocessen och nån form av egen slutsats om hårdrocken, texterna och 80-talet. Författarna är trots allt mer insatta än de flesta av oss. Och så föredrar jag ett upplägg med fråga-svar, för köttigare information. Det skulle ta allting en nivå högre.
Eftersom Kajzer och Lotring skämmer bort oss med så många intervjuer, och så många nya nördiga detaljer att lära sig, så blir jag också kräsen: Att ha med två av Metallicas låtar (Fade to black och Master of puppets) men inte intervjua nån i bandet blir kontraproduktivt. Jag känner att jag struntar i Brian Fairs (Shadows Fall) och Ivan Moodys (Five finger death punch) nostalgiska minnen av de låtarna.
Jackie Kajzer och Roger Lotring har gjort en mycket läsvärd bok för oss som gillade 80-talets metal. De kommer säkert att få kritik för att de inte fått med giganterna Iron Maiden och Mötley Crüe. Men å andra sidan är storheter som W.A.S.P., Pantera, Judas Priest, Anthrax, Megadeth, AC/DC, Overkill och Queensrÿche med. Liksom mindre band som Suicidal Tendencies, D.R.I., och Stryper. För att räkna upp ett fåtal. Nånstans måste man dra ett streck, det rör sig ändå om en era som rymmer tusentals band.
Avslutningsvis denna pärla från Frankie Banali (Quiet Riot) om refrängorden ”bang your head” i låten Metal health: ”Randy [Rhoads] berättade att det mest underliga han sett [under turnén med Ozzys soloband] var fansen i England, som svingade huvudet fram och tillbaka medan bandet spelade. Han sa att det kallades headbanging.”
Ljuva åttiotal, hårdrockens trotsiga tonår. Jag ser fram emot nästa bok, om nittiotalet.
