Frost, Quorthon och Gene Simmons – tre i rad

Gästskribent: ”Dags att återupptäcka osminkade Kiss” Del II

Bara Metal har funnits i två år – på den tiden har Lulu chockat oss, Gojira skjutit upp sin Sea Shepherd-platta 12 månader, Big 4 spelat i Sverige och massa fantastisk musik sett dagens ljus. Bloggen kalasar genom att låta andra komma till tals. Inläggets gästskribent: Seance, som ger oss en professionell (och humoristisk) guidad tur genom Kiss osminkade historia – del II.

”They try to tell us we don’t belong, that’s alright, we’re millions strong, This is my music, it makes me proud, these are my people and this is my crowd.” Så öppnas KISS Crazy Nights-album med låten som blev en megahit i England. Makalösa I’ll Fight Hell To Hold You följer där Paul Stanley sjunger starkt och passionerat.

Innan vi kliver på minan No No No, låttiteln borde varit producentens svar när de tog med denna låt på albumet och ratade fenomenala Sword and Stone. Bon Fire gjorde en cover på låten (till filmen Shocker) likaså Loverboys Paul Dean. Paul Stanley pressar rösten i smittande My Way, powerballaden Reason To Live som gjorde Gene Simmons stum i telefonen första gången Paul spelade upp den. Crazy Nights når klimax i Turn On the Night.

Albumet Hot In The Shade från 1989 lider av den undermåliga produktionen och alldeles för många låtar, hela 15 stycken, där en del inte håller klass. Som ett trotsigt barn springer Eric Carr ut ur en intervju när Paul och Gene berättar att det är tveksamt ifall hans låt Little Caesar kommer med på albumet.

Tyvärr viker sig Gene och Paul och tar med denna styggelse till låt på albumet. Men bland alla dessa låtar hittar man skatter som bland andra fantastiska King of Hearts, megaballadhiten Forever och Hide Your Heart som Robin Beck, Molly Hatchet, Bonnie Tyler och Ace Frehley gjort cover på.

REVENGE: ”I was there through the ages, Chained slaves to their cages, I have seen you eat your own!” knockar Gene dig med i det brutala öppningsspåret Unholy som följs upp av tuffa Take It Off innehållande en brygga med snygga körstämmor. Grooviga Though Love tar över, i God Gave Rock ‘N’ Roll to You II delar Gene och Paul på sången som blev en topp-tio-hit i England och Tyskland.

Revenge är ett av KISS mest helgjutna album som avslutas med Carr Jam 1981 en sann tribut till en fallen hjälte (Eric Carr dog i cancer under inspelningarna).

KISS Alive III är ett enastående livealbum som kommit i skymundan. Det är det perfekta albumet för KISS-novisen. Från den mäktiga öppningen med låten Creatures of the Night, där de briserande bomberna får ditt högtalarmembran att be om nåd, till elaka tunga Watchin’ You och avslutande Star Spangled Banner blandar ett KISS i musikalisk högform låtar från hela sin karriär.

Gillar man inte KISS Alive III gillar man inte musik.

Seance blogg hittar du här.

DEL I HITTAR DU HÄR

Gästskribent: ”Dags att återupptäcka osminkade Kiss” Del I

Bara Metal har funnits i två år – på den tiden har Lulu chockat oss, Gojira skjutit upp sin Sea Shepherd-platta 12 månader, Big 4 spelat i Sverige och massa fantastisk musik sett dagens ljus. Bloggen kalasar genom att låta andra komma till tals. Inläggets gästskribent: Seance, som ger oss en professionell (och humoristisk) guidad tur genom Kiss osminkade historia.

I dagens KISStorik hafsas KISS osminkade era oftast igenom snabbt.  Nu är det dags för dig att upptäcka eller återupptäcka denna i mångas ögon ganska bortglömda period.

KISS producerade fantastiska låtar under den osminkade eran. Många har missbedömt denna era genom att bara lyssna på hitsen från albumen som kom under den perioden och hitsen är inte alltid är helt representativa hur resten av materialet på albumen låter.

Efter Creatures of the Night (ett måste i alla skivsamlingar och ett utmärkt vapen när du krigar med dina grannars dåliga musiksmak, trummorna i I Love It Loud brer ut som om ett ogenomträngligt ljudtäcke över grannskapet) var det dags att återvända till studion. Trots Creatures of the Nights briljans hade albumet just då inte sålt så bra som önskat. Skulle KISS nu lägga sitt sista trumfkort? Sminka av sig och avslöja sina identiteter? (Ingen på den tiden visste vilka identiteter medlemmarna i KISS hade eller hur de såg ut utan smink).

Den 18 september 1983 på MTV var det dags för världen att för första gången se KISS-medlemmarna utan smink. Paul Stanley fann sig snabbt tillrätta i det nya osminkade KISS, likaså Eric Carr. Gene Simmons hade svårt att hitta rätt image och som han själv säger såg han ut som någonting han förmodligen själv skulle ha satt på, speciellt under Asylum-perioden. Det tog ända till Revenge innan Gene riktigt hittade hem imagemässigt men i gengäld gjorde han det med besked då han såg grymmast ut av alla. Att Vinnie Vincent inte passade in imagemässigt i det osminkade KISS blev alldeles uppenbart när man såg videona till Lick It Up och All Hell’s Breakin’ Loose. Han såg ut som en hen bredvid karlakarlarna Gene och Paul.

Lick It Up är något av en systerskiva till Creatures of the Night med samma producent och liknande ljudbild. ”Life’s such a treat and it’s time you taste it, There ain’t a reason on earth to waste it, It ain’t a crime to be good to yourself” mässade partytitelspåret.

Men albumet öppnar med hårda och snabba Exciter (en låt som gör att du lätt blir tung i högerfoten under bilkörning) som följs av tunga maniska Not For the Innocent – ”Hey Man, I am Cool, I am the breeze” pratsjunger Paul Stanley i början på All Hell’s Breakin’ Loose i den fantastiska halvballaden A Million To One sjunger en smäd Paul med en innerlig känsla. I avslutande tunga And On The 8th Day skrovlar en Gene i högform. Du kan också be cool and the breeze, bara lätta på lädret och inhandla remastrade Lick It Up för det facila priset 49kr.

Hen (Vinnie Vincent) fick något egobryt och avpolleterades och gitarrfantomen Mark St John rekryterades samt briljerade med sitt smakfulla gitarrspel på Animalize som öppnar stenhårt med I’ve had enough (Into the Fire) (låten som spelas när du kör ifrån polisen). Megahiten Heaven’s On Fire följer, Under the Gun drar upp tempot igen och i Thrills In the Night tar passionen över.

Tyvärr tvingades Mark St John lämna gruppen sedan han ådrog sig Reiters syndrom och mannen som föddes utan karisma – Bruce Kulick – rekryterades.  Klarar din psykiska hälsa av det fruktansvärt hiskligt fula Asylum-omslaget kan du hitta låtskatter som inledande King of the Mountain där Eric Carr får glänsa, i denna suveräna albumöppnare. Missa inte heller suggestiva Who Wants To Be Lonley och Tears Are Falling.

Seance blogg hittar du här.

FORTSÄTTNING HITTAR DU HÄR

Gästskribent: ”Attributen avgörande för generationsväxling”

Bara Metal har funnits i två år – på den tiden har Lulu chockat oss, Gojira skjutit upp sin Sea Shepherd-platta 12 månader, Big 4 spelat i Sverige och massa fantastisk musik sett dagens ljus. Bloggen kalasar genom att låta andra komma till tals. Inläggets gästskribent: Kristian Svensson.

Jag är inte bara hårdrockare, jag är pappa också. Detta jubelfaktum brukar som bekant få de tuffaste killar att fundera på livets väsentligheter.

Så även mig.

Därför: Hur går egentligen hårdrocken i arv? Hur säkerställer vi genrens långsiktiga överlevnad? Ser till att våra efterkommande spisar bredbenta riff på Roskildefestivalen, istället för formstöpta miffon i Melodifestivalen?

(Tycker du detta låter tillspetsat och elitistiskt? Lugn, det är helt med glimten i ögat. Samtidigt tror jag att Bara Metals läsare fullt ut håller med om hårdrockens särställning och att dessa filosofiska frågor är viktiga…)

Det vore såklart oförsvarligt att tvinga en viss musikstil på våra barn. Naturlagarna säger nämligen att effekten då blir den rakt motsatta. Så istället för att direkt öka utbudet av relevant ljudmaterial gäller det att analysera efterfrågesidan.

Gå tillbaka till dig själv. Vad var det som fick in dig på metal? För egen del kan jag konstatera att image och uttryck var avgörande när det begav sig.

Kiss var en tidig favorit. Min allra första platta var ”The best of soloalbums”, alltså samlingen med tre låtar från respektive sologiv med Gene, Paul, Ace och Peter. Inköpet gjordes helt baserat på skivomslaget.

Jag ville ha ett album där alla medlemmars sminkning syntes tydligt, och det gör det här. Inte förrän i efterhand begrep jag att det inte var en vanlig Kissplatta. Men strunt samma. Ace rockade fett och denna älskar jag fortfarande:

Vad är då slutsatsen?

Jo, att band som Lordi, som ofta får skäll av puritaner och för den delen också apat sig i just Melodifestivalen, är oerhört betydelsefulla. Siewert Öholm skulle utryckt det så här: Det är en inkörsport till tyngre grejer.

Kul är att min femåring gillar Danko Jones. Han kan några låtar men har framförallt fastnat för omslaget till Below the belt, där Danko poserar med ett livs levande lejon. Hans eget smeknamn på The Mango Kid – Lejonet Danko – sätter fingret på värdet av yttre attribut som talar om att detta är något annat än det vanliga skvalet.

Kristian Svensson, Journalist

Vi måste snacka Michael Bolton – och Black Sabbath

Vi måste snacka Michael Bolton. Mest för att han kunde ha ändrat metal-historien helt och hållet om Tony Iommi och Geezer Butler hade gett honom tummen upp efter hans audition – runt 1982 efter att Ronnie James Dio stack:

”Vi fick miljontals av kassetter skickade till oss från olika sångare och de flesta av dem var hemska. En av dem kom från Michael Bolton. Jag kände inte till honom på den den tiden. Vi lät honom dyka upp och lät honom sjunga på Heaven and Hell, War Pigs och Neon Knights. Han var ganska bra, men inte exakt vad vi letade efter just då. Där sket vi verkligen i det blå skåpet, eller hur? Michael Bolton! Minst sagt ett stort misstag.” (Ur Iron Man av Tony Iommi)

Ja, shit. Kanske, kanske hade detta åtminstone inneburit en stabilare line-up under åttiotalet för Iommi och Butler? Å andra sidan är Michael Bolton låtskrivare, och hade knappast nöjt sig med att lämna över all komposition till Tony Iommi.

I alla fall – Michael Bolton hade vid detta tillfälle redan gett ut två soloalbum på sjuttiotalet, bildat gruppen Blackjack ihop med Bruce Kulick (se bild) och med Blackjack spelat förband till Ozzy Osbourne.

Så han fick nej från Tony Iommi, fick istället snabbt eget skivkontrakt och släppte först självbetitlade albumet Michael Bolton (1983) och sedan Everybody’s Crazy (1985). Och här kommer tidningen OKEJ in, som intervjuade honom i Los Angeles under PR-turnén till andra albumet:

”Du skriver olika stilar, vad föredrar du själv?

– Jag är tudelad, det finns några stycken av mig, säger Michael med ett skratt. Jag skulle kunna göra ett rent heavy metal-album om jag ville, men jag vill inte. . . . Jag vill ha sånger med tyngd och melodi.”

Ett rent heavy metal-album? Ni förstår varför vi måste snacka Michael Bolton! Så Black Sabbath gick vidare med först Ian Gillan, sedan Glenn Hughes, och vidare till Tony Martin – varav Tony Martin är den bäste av dessa tre. Jag menar – Ian Gillan lärde sig aldrig ens texterna på Ozzy- och Dio-låtarna.

Michael Bolton turnerade med Bruce Kulick, men förlorade honom till Kiss, värvade Al Pitrelli – som varit en hired gun hela sitt liv, bland annat senare i Megadeth. Men innan Michael Boltons gitarrist blev en del av thrash metal, skrev Michael Bolton den här hemska låten till sina polare i Kiss. Och tänk nu detta – tänk om det hade varit ett smörigt Black Sabbath istället.

Ibland måste man snacka Michael Bolton. Och nej, Tony Iommi, jag tycker nog inte att det var ett misstag. Men det kanske hade varit lika rolig clash som detta?

Nån form av Kiss på besök i Malmö

Galleri GKM, Stora Nygatan 30, Malmö.

Bild: Kristian Svensson

Tipstack: Kristian Svensson

Vinnie Vincent skyldig Aftonbladet ett stort tack

Vem är Vinnie och vem är Paul? Den frågan borde man ha ställt sig på Aftonbladet häromdagen. Men det gjorde man inte, och då blev det tokfel, som vissa av tidningens läsare säkert har sett.

Nu har Vinnie Vincent skrivit ett låååångt inlägg på sin Youtubekanal, som ni hittar här. Möjligheten att kommentera har tagits bort, vilket får räknas som Vinnie Vincents kanske klokaste beslut. Någonsin. I sitt inlägg skyller han på media, och att ha blivit dömd i förväg.

Han skulle kunna ha lagt till:  ”Tack dock till Aftonbladet som länge, länge trodde på min oskuld och istället pekade ut Paul. Ni är bäst!”

…efter några timmar, eller kanske nåt dygn (?) bytte Aftonbladet bild.

Nu är det ju inte så att jag själv är fri från synd. Jag gör massor av fel, och ska i rättvisans namn outa ett: Länge, länge tog jag fel på Dupond och Dupont, tills jag lärde mig att Duponts mustasch är formad som ett uppochnedvänt T, och Duponds mustasch är formad som ett liggande D. Så där. Ni får den kunskapen gratis.

Lika som bär: Lady Gagas musikvideo vs. Vinnie Vincent

Lika som bär: Skärmdump från Lady Gagas musikvideo vs. Vinnie Vincents Invasion.

Kom igen! Lite?

Vill du ha unika nyheter och nostalgiska gammelheter som bara rör metal? Lägg till Bara metal på din Facebookvägg!

Guitar Hero 5 floppade – här är banden som får bära hundhuvudet

Guitar Hero 5 floppade. Nu läggs spelserien ned, och här är listan på de tuffare banden vars låtar hjälpte till att gräva spelets grav. Eller ja, kanske det bara är så att Guitar Heros tid var förbi, vilket sån här desperat marknadsföring visade på [VARNING! STARK SCEN SOM KAN VÄCKA DITT HAT TILL ALLT VAD KOMMERSIALISM INNEBÄR].

Megadeth – Sweating bullets

Kiss – Shout it out loud

The Sword – Maiden, mother & crone

Mötley Crüe – Looks that kill

Rammstein – Du hast

Children of Bodom – Done with everything, die for nothing

Darkest Hour – Demon(s)

Iron Maiden – 2 minutes to midnight

…tillsammans med massa annat löst folk i mjukisbrallor. Inte direkt Lars Lagerbäcks starkaste elva (och lägg märke till att jag pratar om ett landslag som ligger på 29:e plats på Fifas rankningslista).

Dimebags kista återlanseras av Kiss och Gene Simmons

Dimebag Darrell dog idag för sex år sedan. I år är det dessutom tjugo år sedan Pantera släppte Cowboys from hell, som flera har uppmärksammat i år, bland annat Close Up. I en intervju berättar The Haunteds sångare Peter Dolving om hur otroligt gravt alkoholiserad Darrell var mot slutet. Ruggig läsning, bland annat drack han vätskeersättning för att vara någorlunda i balans, sådant som jag ger mina barn när de är magsjuka.

Apropå Dimebag Darrell så ska Kiss snart återlansera sin Kiss-kista, som bland annat Darrell ligger begravd i (tillsammans med en Eddie Van Halen-gitarr han fick postumt). Vill du istället ha en Kiss-urna eller ett Kiss-gravljus så är det också på gång. Allt enligt hemsidan.

Gå med Bara metal på Facebook för snabb info om uppdateringar. Sök på ”bara metal” på Facebook eller klicka på den här länken.