Mötley, mormor, mamma och dotter bakom boomen av rockbiografier

Jag blev varnad innan. När man är med i radio går det så snabbt att man inte hinner säga hälften av vad man vill få sagt. Och så var det. Så jag kanske får frångå bloggens motto och skriva en recension på Neil Youngs biografi trots att han inte är särskilt metal musikaliskt.

Igår medverkade jag i radioprogrammet Nya Vågen, länk till podden hittar ni här, och talade om rockbiografier ihop med Isabelle Ståhl. Vad vi bland annat inte hann prata är orsaken till varför rockbiografier är så populära just nu.

För det är de. Bara inom metal finns till exempel Kalla Kulors översättningar av Alice Cooper och Tony Iommi. Det har senaste månaderna kommit biografier om Yngwie, Kreator, Randy Rhoads, Machine Head och det kommer snart en om Behemoth och om Dan Lilker. Ni fattar. Det är många. Jag har inte ens nämnt alla.

Vi hann alltså aldrig snacka om anledningen till att det har blivit så här i radioprogrammet. Jag hann aldrig säga att allting är The Dirts fel.

The Dirt säger sanningen rakt upp och ned. Alla bråk. Alla misslyckanden. Inget skryt. Ingen feghet. Inga försköningar. Boken blev en bestseller världen över. Inte över en natt, men den slog. Den översattes till bland annat svenska, det tog visserligen flera år (2008), men den översattes.

När The Dirt slog insåg musiker, journalister och bokförlag att en bra rockbiogafi – oavsett om bandet är på topp eller ligger på botten – ger pengar. Eller för att vara mindre krass: en bra rockbiografi fångar många läsare. Det är anledningen till att en himla massa musiker – oavsett musikgenre – blir föremål för bokutgivning. Vissa musiker slåss förlagen om (så som skivbolagen slogs om dem en gång), andra tar chansen att själva hitta förlag, medan ytterligare andra blir biografier vare sig de vill eller inte.

The Dirt handlar om ett band som just då är på dekis. Jag tror inte ens Tommy Lee är med i bandet när boken ges ut. De har släppt tre album under senare nittiotalet som har gått riktigt dåligt (Mötley Crüe (1994), Generation Swine (1997), New Tattoo (2000)). Så träffar de Neil Strauss av någon anledning. Och idag, tack vare en rockbiografi, har de blivit världsstjärnor igen. Och lustigt nog själva passat på att ge ut egna självbiografier för att rida på vågen som de själva skapat, ihop med Neil Strauss.

Ska man gräva ännu djupare i detta, så bygger hela boomen av biografier på det faktum att någon i Mötley Crüe, vet ej vem,  berättar för Neil Strauss lite så där vid sidan av, att bandet under någon turné försökte ha tre-generationer-sex: Mormor, mamma och dotter. Vuxen dotter förstås. Mötley Crüe och tre generationer kvinnor. ”Detta måste världen få höra,” tänkte Neil Strauss när han förbluffad lyssnade till storyn om när de lyckades med sitt mål, nånstans i USA så klart, och idén till The Dirt såddes.

Och det är också det som i förlängningen gör att jag skriver den här krönikan. Underliga äro litteraturens vägar.

De bästa fade in-låtarna i metal – topplistan

Ända sedan Slayer gjorde fade in på introt till Hell Awaits har jag gillat stilgreppet. Det är som om ett monster dyker upp i horisonten, och bara växer sig större och större. Visst, lite segt är det när det får mig att höja volymen eftersom jag tror att något är fel, och höjer för mycket så att jag tvingas sänka (sånt händer) när väl volymen stabiliserat sig. Men ändå. Jag gillar’t.

Slayer hade redan testat det på låten Black Magic, men det metalband som tog fade in till sitt signum (på gränsen till dålig fantasi) var Metallica, som på Hit the Lights testade det som Beatles en gång lär ha startat. Metallicas fade in-grepp dök sedan upp på bland annat Blackened – där de gjorde det skitsnyggt, och på King Nothing och The Unforgiven.

Så här är en lista med metalvärldens bästa fade in-låtar:

7. Bandet som tog Sverige med storm. Det bästa med Obey är dock inte introt, utan de grymma solopartiet runt 04:00. Perfekt avslut på bra album.

6. Bolt Thrower med The Killchain. Stiger fram som ett svart moln, bryter tvärt och slänger plötsligt in ett skönt punggungriff. Svårt att inte gilla. Fejdar dessutom ut, vilket knyter ihop säcken snyggt.

5. Kyuss med Mondo Generator. När black metal-skriket sätter in sätter hela världen två tummar upp.

4. Kvelertak med Ordsmedar av Rang. En typisk låt där man höjer och höjer och sedan sänker för att inte väcka barnen och grannarna. Sången kommer dessutom in genom fade in-eko. Me like!

3. Metallica med Eye of the Beholder. Ruggigt. Headbangandet liksom stiger i våldsamhet tills huvudet lossar.

2. Mastodon med Divinations. Perfekt början på en låt där riffen sitter så sammanvävda att hela låten känns som gjuten i en enda form. Lägg märke till att solot vid 2:22 också är en fade in. Genialt!

1. Metallica med Orion. Det blir inte bättre än så här. Måste ha varit Cliff Burtons idé.

Kom gärna med egna förslag i kommentarsfältet.

Gästskribent: ”Trots töntstämpeln – det var kärlek från första tonen”

Bara Metal har funnits i två år – på den tiden har Lulu chockat oss, Gojira skjutit upp sin Sea Shepherd-platta 12 månader, Big 4 spelat i Sverige och massa fantastisk musik sett dagens ljus. Bloggen firar genom att låta andra komma till tals. Inläggets gästskribent: Frilansjournalist Vibeke Specht, som berättar om ett band som hon inte kan sluta lyssna på – trots tönstämpeln.

– Men är det långt härifrån alltså, låtsades jag fråga. Det var mest ett konstaterande. Vi hade gått upp mitt i natten för att åka billighetsflyg till södra Tyskland och landat några timmars bussresa från målet. Det ingen inte hade haft i huvudet fick nu alla plocka fram ur plånboken och ge till biluthyraren.

Det var den allra första dagen i juni. Sommaren 2007 var officiell, regnet hängde i luften och vi var på autobahn mot kempefestivalen – Rock im park. En tredagarshistoria i Nürnberg (och Nürnburgring) med en så stor, hård och mäktig line-up att alla 150 000 biljetter var slutsålda i förväg.

Fint folk kan inte köra tillräckligt fort på autobahn och kommer därför sent och får tälta på gräsremsa utanför inhägnaden med cykel- och bilväg som sällskap. Att sätta upp tält är för övrigt ingen sport om det inte genomförs i ösregn.

Lagom blöta, halvt sura och pissetrötta promenerade vi slutligen in till kalaset – med hyfsat bestämda steg mot inomhusscenen Clubstage. Namnet till trots ett givet val. Chimaira skulle strax gå på och två band senare tänkte vi titta på Dave Mustaine och hans underläpp. Megadeth hade släppt ny skiva i maj men med lite tur hoppades vi få höra legendariskt material från fornstora dagar.

Chimaira gjorde skäl för sitt namn. Monstruöst tunga med en osannolik basist, Jim Lemarca, som spottade (!) på publiken. Till skillnad från annat metalcore är detta ett band jag hellre lyssnar på hemma i soffhörnet än ”cirkelpitar” till med andra metal heads …

– Dom här kommer du att gilla, sa en av mina vänner till mig medan vi satt vid kravallstaketet och väntade på bandet mellan banden.

Föga anade jag hur rätt min vän skulle få, att det här skulle bli kvällens “krämet mellan kexen”, än mindre en livslång kärlek.

Dragonforce.

Power metal är inte kreddit och allt annat än “bara metal”, men jesus christus när de gjorde entré – vilken tryckvåg.

Som ett fyrverkeri av endorfiner och dopaminer i regnbågens alla färger. Det var kärlek från första tonen. En explosion av ljuvlig musikaliskt uppåttjack.

När den stumma beundran släppte kändes inget mer naturligt än att lyfta händerna till hjärtformation. Det här var musik bortom alla metalhorn. Det här var toner som skulle få mig att halvera tiden i löparspåret. Eufori i samklang med min livspuls när den mår som bäst.

Allting med powermetalbandet Dragonforce imponerade. Från Herma Lis knälånga hår och omänskligt snabba riff till ZP Thearts klockrena röst eller hur hans krulliga hårman blåste i den Carola-inspirerade stormvinden.

Dragonforces extrema form av power metal kallas ibland nedlåtande för nintendometal eller Manowar på speed och jag förstår töntstämpeln. Detta är en syndig förälskelse.

Men jag är inte intresserad av avgiftning.

Gästskribent: ”Mörkret från Aston ritade om rockkartan för alltid”

Bara Metal har funnits i två år – på den tiden har Lulu chockat oss, Gojira skjutit upp sin Sea Shepherd-platta 12 månader, Big 4 spelat i Sverige och massa fantastisk musik sett dagens ljus. Bloggen firar genom att låta andra komma till tals. Inläggets gästskribent: Frilansjournalist Rickard Jakbo, som berättar om mörkret från Aston som för alltid ritade om rockkartan – en hyllning till de som ska hyllas:

En döende knarkare.  En deprimerad paranoid person. En man utan talförmåga som försöker varna för en annalkande katastrof. Persongalleriet i låtarna på Black Sabbaths andra album Paranoid gick rakt in i dåtidens manliga tonårshjärtan. Bandet ritade om den kommersiella rockkartan för alltid genom att locka en stor och ung publik, oftast från arbetarklassen. Det var en reaktion som hämtade näring ur bandmedlemmarnas liv och bakgrund, inte minst Ozzys.

Den blivande rockstjärnan hade 1966 dömts för inbrott och hamnat i fängelse eftersom hans pappa hade vägrat att betala böterna. Ett kort tag efter att Ozzy muckat upptäckte han till sin stora besvikelse att både radion och pubarna i Birmingham hade börjat spela hippielåtar. Överallt kvittrade idioter om blommor i håret överallt, muttrade 18-åringen, som inte alls kände sig som en del av The Summer of Love. Under skolåren hade han tvingats kryssa mellan mobbare och ungdomsgäng i ökända stadsdelen Aston, där han växt upp med de andra gruppmedlemmarna. Han hade ofta somnat till de bråkande föräldrarnas skrik och avskydde skolan eftersom han hade dyslexi och det som senare döptes till ADHD. Framtiden innebar att ”jobba i fabrik och sakta ta livet av sig med nattskiften vid ett löpande band”, som Ozzy säger i sin självbiografi.

Med den bakgrunden var det alltså inte konstigt att han ett par år senare nappade på gitarristen Tony Iommis idé: att sjunga läskiga texter i stället för att fortsätta med de jazziga bluescovers de brukade spela. Iommi hade ända sedan tiden i den ”eländiga skola” han och Ozzy gick i varit en typisk ledare. Då lutade han sig på kunskaper i boxning och kampsport, nu kom hans auktoritet av målmedvetenhet och disciplin. Även den idogt läsande basisten Geezer Butler och den genomsnälle trummisen Bill Ward tog till sig idén.

Till saken hör att bandet hade upptäckt att köerna till de lokala biograferna ringlade långa då skräckfilmer stod på repertoaren. En mörkare inriktning skulle också passa deras andra ambition: att bli tyngre och spela ännu mer distat än de hårt rockande Birminghamkollegerna Led Zeppelin.

Av böckerna om Black Sabbath att döma verkade de fyra medlemmarna komplettera varandra på ett utmärkt sätt.  Ibland växte låtarna fram kollektivt genom att Ozzy improviserade fram en vokal melodi till Iommis riff. Teman och ord som ”Iron Man” och ”Black Sabbath” från den brainstormande Ozzy fångades upp och knådades till en story av basisten Butler. Texterna var eskapistiska eller beskrivningar av verklighetens olidliga dysterhet. Flertalet låtar handlade om yttre och inre konflikter. ”Det är bara en observation av samhället. Jag predikar inte och försöker inte komma med några svar”, sa Butler till en början. (En linje som dock bröts i till exempel antikrigssången War Pigs).

Det var oftast inga muntra observationer: världsliga och metafysiska helveten, djävulen, krig, apokalyps, droger och väldigt ofta psykisk ohälsa, ämnen som i varierande grad präglar metalscenen än i dag. Men trots svärtan har det alltid funnits en känsla av styrka och revansch i såväl bandets musik som den musikstil de format, mycket tack vare den kraftfulla sången. Ozzy låter sina bästa stunder lika okuvad och upprorisk som plågad och Geezer Butler skrev in rader av hopp i flera av låtarna. Bra terapi för bandet och lyssnarna, konstaterade den unge Ozzy. En teater- och filmvetare skulle nog kalla upplevelsen katharsisk. Geezer Butler var inne på den linjen i en tidig intervju: ”Vi försöker att lindra spänningen i de människor som lyssnar på oss. Att få allt ur deras kroppar – det onda och allt”.

I cirka tio år höll grunduppsättningen innan den föll ihop under trycket av alkohol, depressioner och personliga konflikter 1978.

Nu har samtliga Aston-killar utom Bill Ward återförenats igen. Cancer och åldrande (och kanske pengar) gör att bandets framtid är oviss. Men oavsett om det är Black Sabbaths sista dödssuck som ljuder över Donington Park i juni kommer det i alla fall att bli en kraftfull och vida bejublad suck. För till skillnad från 1970 är metal större och starkare än någonsin. Fanbasen har breddats klass- ålders- och könsmässigt över så gott som hela världen. Motståndet från den etablerade kritikerkåren har nästan helt dött ut. Dödsmetallare, blackmetalfans, åldrande hårdrockare och pudelfriserade glammetalrockare tar alla av sig jeansjackorna (eller kavajerna) i respekt för gudfäderna. Det spelar mindre roll att det var länge sedan Ozzy sjöng lika demoniskt som hoppfullt på en scen. Drygt 40 år efter reaktionen mot hippieoptimismen vill många ändå höra originalet, som mer eller mindre omedvetet slog an en renande sträng i den moderna världens tonårssjäl.

För när livet är svårförståeligt och under förändring, vilket det oftast är, står den goda konsten högt i kurs.

Rickard Jakbo

Texten bygger på bland annat följande böcker om Black Sabbath:

Iron Man, Tony Iommi (självbiografi 2011)
Jag är Ozzy, Ozzy Osbourne (självbiografi 2009)
Black Sabbath –Doom let Loose, Martin Popoff (2006)
Into the void: Ozzy Osbourne and Black Sabbath – artiklar i urval 1970 – 2002, red: Barney Hoskyns (2004)
How black was our Sabbath?, David Tangye and Graham Wright, (2004)

Rock’n Roll Hall of Fame är en enda stor bluff

Rock’n Roll Hall of Fame är världens bästa bluff. Det är ett vanligt jävla museum, som ställer ut lite rockattiraljer, men som marknadsför sig med att ”godkänna” en liten handfull band/artister som värdiga att ”installeras”. Och just denna lilla bit blir det en himla massa media om. När ska Kiss väljas in? Vilka ska nomineras i år?

Det är smart marknadsföring. För en skitsak. Vad som är än mer intressant är att de stora, stora musikerna känner sig så oerhört smickrade när de nomineras, eller känner sig förbisedda när de inte nomineras host*Gene Simmons*host. För ett hittepåpris som inte alls stärker deras förtroende hos fansen.

Vem som helst kan starta ett museum – vi leker med tanken att vi startar ett Swedish Heavy Metal Museum – ställa ut lite attiraljer (jag lånade en gång ut mitt bas-case till Jesper Strömblad, där har vi en unik liten talking piece) och utser varje år två stycken band, eller personer, som blir ”godkända” att vara en del av Swedish Heavy Metal Museum. Får vi bara lite tidningar med oss som skriver om hur sura Europe är som inte väljs in, eller till och med får ett hatbrev från The Project Hate MCMXCIX, så är marknadsföringen klar.

Därför tänker jag idag hylla Axl Rose. Bra Axl, du behöver inget museum som rättfärdigar din roll i rock’n rollens historia. Den är lika stor med eller utan ett museums hjälp. Låt de rika ägarna bakom museet, en gång startat av ”leaders in the music industry”, klara sig utan dig. Jag menar, de drar ju ändå in 107 miljoner dollar årligen – bland annat på att ställa ut Kiss-prylar.

Rock’n Roll Hall of Fame är världens bästa bluff. Det är som att köpa sig en doktorstitel och sätta på sitt CV – noll värde. Rock skapas i replokaler, på spelklubbar eller i pojk- och flickrum med en gitarr i knät och en plansch på unga Guns’N Roses på väggen. Inte genom att ”installeras” och få en skenutmärkelse.

Så på museet Rock’n Roll Hall of Fame gör alla idag high five – så mycket uppmärksamhet de får av Axls brev motsvarar flera miljoner dollars i intäkter framöver från turister som åker till Cleveland. Det är smart marknadsföring.

MER OM DETTA: SDS, SvD, DN,

Analys: Bill Ward gör det enda rätta – Vinny Appice ersätter?

Ni har säkert läst det redan. Bill Ward har erbjudits, enligt egen uppgift, ett fulavtal för både turné och ny skiva. Gissningsvis: en lön som projektanställd till och med att turnén är över. Eller – en procentuellt sämre deal som inte står i paritet med de andras.

Det fina i kråksången är att efter att han gick ut offentligt med uppgifterna om att han har fått ett fulavtal så har han fått stort stöd bland Black Sabbath-fansen. Ta en titt på Black Sabbaths Facebook-sida, där folk skriver saker i stil med detta: ”Allvarligt, varför vill ni andra göra detta mot Bill? Han har varit med er från första början. Oberoende av hur stor jag var som rockstjärna, så skulle jag aldrig blåsa min barndoms kompis.”

Men historien upprepar sig. Samma bråk lär ha uppstått 2004, men då löste det sig. Några år senare ville Bill Ward inte hänga med under Heaven & Hell-turnén eftersom han hellre ville se en reunion med Ozzy, då kallades Vinny Appice in. Chansen eller risken är stor att samma sak händer idag.

Å andra sida – nu finns sociala medier, trycket från fansen är tyngre, och det ska bli intressant att se hur Sabbath-lägret svarar på detta. För de måste de göra.

Lustigt nog tror de flesta att detta är Sharon Osbournes påhitt. Det är (väldigt) mycket möjligt – med tanke på domstolsbråket mot Tony Iommi nyligen. Och jag skriver ”lustigt nog” eftersom Bill Ward och Ozzy Osbourne är de som kommit bäst överens de senaste åren. Geezer och Ward har till exempel bara sporadisk mail-kontakat enligt Ward.

Med Bill Wards öppna brev till alla fans, och med trycket på Facebook-sidan, och med en turné som uttryckligen bara är skapad för att bygga på originaluppsättningen kan man tycka att fulavtalet rättas till så att båda parter är nöjda. Men det kan också vara så att Bill Ward med detta helt och hållet spolierar sina chanser. Titta på Kiss, det går bra att turnera under täckmanteln att det är en originaluppsättning som är ute och cashar in.

MER OM DETTA: Black Sabbath-fans är en utmärkt kanal för senaste nyheter – följ den. Expressen, BBC, AB, SvD och SDS tar också upp denna händelse, och BBC påminner oss om att Mike Bordin också är en tänkbar ersättare.

Nog med kramar! Tillbaka till skitsnack och sura blickar

Första gången vi såg det var det fint. Alla de stora Big 4-banden kramade varandra. ”Kram på dig, James!” ”Kram tillbaka på dig, Dave – vi kan väl vara de goaste av vänner?!”

Vackert. Fred på jorden.

Sedan fortsatte de kramas inför varje obligatorisk jam-session. ”Kram på dig, lille Kirk!” ”Kram på dig, Kerry, [SÅ ATT ALLA SER ATT VI KRAMAS].”

September 2011 ser det bara sökt ut. Ett spel för galleriet. Placerade kramar som ingår i scenshowen. Jag har sett igenom det, och magin över den bandkamratliga freden är bruten. Ta mig tillbaka till rivalitet och sura miner. Tillbaka till den där tiden då Dave Mustaine hällde läsk i musikutrustningen för att medvetet paja. Tillbaka till detta:

När det folkliga och metal möts – lex Nicko McBrain

Jag har gått och småkluckat åt den i två månader snart: Daniel Ahlgrens serie i Close-Up [#130-131] om den tunnhårige hårdrockaren Ove, 34, som upplevde sitt livs chock när Lasse Berghagen gick ut till publiken under Allsång på Skansen. Mitt i publikhavet hittade han Nicko McBrain. Dessutom – de två visade sig vara goda kompisar och golfade ihop.

Lasse Berghagen! Allsång på Skansen! Med Nicko McBrain! Ve och fasa, tänkte Ove.

Jag har småkluckat åt det där, tills jag kände efter och upptäckte till min fasa: Jag är Ove! Jag förfäras också av att Nicko McBrain var på Allsång på Skansen, och att han umgås med Lasse ”sjung en söt melodi allihop” Berghagen.

Men var det inte bara en slump? De golfade ihop på grund av nån sponsorgrej med kändisar? Nicko McBrain gick till Allsång på Skansen för att en sponsor beordrade honom? Jag researchade saken och min teori knäcktes totalt: Google gav 16 000 (!) träffar. De hade lunchat ihop hemma hos Lasse Berghagen. De hade varit på kräftskiva ihop. Nicko fick en nalle av Lasse som han hade med på scen. I Aftonbladet stod det till och med att ”Lasse Berghagen och hårdrockaren Nicko McBrain fann varandra direkt.”

Vad kommer härnäst? Måns Zelmerlöv och Kerry King spelar på chokladhjulet ihop? Mille Petrozza och Anders Lundin seglar till Vrångö och solar? Joakim Cans sjunger duett med Watains Erik Danielsson?

Jag har aldrig sett Allsång på Skansen eftersom det kryper i kroppen varje gång jag råkar få en glimt av det. Och som ung hårdrockare lärde man sig tidigt att avsky allt som inte var hårdrock, ju mesigare desto värre.

Men jag tror på individens frihet, och Nicko McBrain får umgås med vem fasiken han vill. Lasse Berghagen? So be it. Wanna-be-hang-arounden Jovan Radomir? Kör hårt! Och kanske, kanske kan detta leda till att Iron Maiden står kvar, men svärmorsdrömmen vacklar? Till att Lasse Berghagen tolkar Iron Maiden. Till att han upptäcker djävulsintervallet. Till att han drar upp dockan Eddie på scen när han uppträder.

Nä förresten, inte det sista.

PS Till saken hör Lasse Berghagen fick sparken efter sommaren med Nicko McBrain. Hårdrockens dekadenta image blev för mycket för ledningen?

Mer Iron Maiden: Expressen har intervjuat sin recensent från Iron Maidens Europapremiär. Aftonbladet var också där.

Het nightgown, Unsurper och Seven curches

I juni 1988 gick jag till tandläkaren på en tvärgata till Vasagatan i Göteborg. Med mig råkade jag ha nyinköpta Them, King Diamonds tredje album. Eftersom jag var tidig så läste jag vartenda ord på sleeven med nördig uppmärksamhet, inklusive sångtexterna. En sak minns jag starkt. Det engelska ordet het, från låten Bye Bye Missy.

”Tea time Monday night, I was waiting
passing time
Then from the hallway, I saw Mother
in het nightgown”

Vänta lite! Het?! Vad faskien betydde het nightgown undrade jag, naiv och nyfiken på nya engelska ord. Kunde det vara en udda adjektivisering av ”heat”? Hade Kings morsa ett mycket varmt nattlinne på sig? Ett King Diamond-album kan väl inte ha stavat fel? Otänkbart!

Jag gick hem och slog i mina ordböcker, men fick inget napp. Sedan dess hävdade jag ändå att det ska vara ”het” nightgown. Det tycker jag fortfarande. King får anpassa sig till sleeven. Precis som Bubble boy får anpassa sig till svaret ”The Moops” i det där Seinfeldavsnittet.

Därför var blev jag oerhört besviken när King Diamond på sin officiella Twitterkanal nyligen skrev följande:

Suck. Det hade varit så mycket mer respektfullt om du höll dig till felstavningen, King!

Andra klassiska felstavningar är Usurper, som lär ha döpts till Unsurper på första skivan, och Possesseds album Seven Churches, som lär ha ”Seven curches” på den där sidan av albumen som kanske kallas rygg? Alltså motsatt sida där man stoppade in själva vinylskivan.

Följ Bara Metal på Facebook

Replik på Aftonbladets recension av Jacks rockiga resa

Efter att ha läst Aftonbladets recension av barnboken Jacks rockiga resa (ni hittar den via länken) kände jag att stämningen krävde att någon tog författaren i försvar.

Aftonbladet ville dock inte publicera mitt svar, med hänvisning till att de ”aldrig [tar] in repliker på recensioner.” Tur då att Bara Metal inte är lika kinkig eller enfaldigt principfast:

”Vad är egentligen problemet? Spelar det någon roll om en unge i Sverige upptäcker Slayer via en barnbok eller via pappas vinylskivor? I Aftonbladets recension av Jacks rockiga resa är just det den stora farhågan. Han vill ha hårdrocken för sig själv i sin vuxenvärld, skyddad från barnen.

Att sälja barnprylar till hårdrocksföräldrar är ett gammalt sätt att tjäna pengar på. Bodies med AC/DC och Mötley Crüe har funnits länge nu. Kiss har på sin hemsida en länk till barnkläder, med skor som kan få vilken förälder som helst att slänga upp betalkortet. Black Ingvars spelade hårdrocksversioner av barnlåtar redan 1995, och Kirk Hammett och Lamb of Gods Mark Morton sätter på Rockabye Babys söta godnattviseversioner av Metallica-låtar när de lägger sina barn.

Jacks rockiga resa är ett litet, högst valfritt, bidrag till alla föräldrar. När det kommer till den eviga proceduren att läsa för sina barn så varför inte en bok om en kille som åker till Metallien och hänger med sitt favoritband? Skulle de få de unga lyssnarna att aldrig någonsin fundera ”kring varför Venom ville ligga med döende horor”? Skulle det göra Benighteds och Negative Planes musik mer kommersiell och barnvänlig? Alla hjälpmedel föräldrar kan få för att underhålla sina barn är ofta varmt välkomna.

Tiden har hunnit ikapp en stor del av hårdrocken, och musik från Ozzy Osbourne, AC/DC och Guns’n Roses – alla band som alluderas på i boken – kan knappast räknas som lika barnfarliga som PMRC tyckte de var på åttiotalet. Och hårdrocken är ganska bra på att infantilisera sig själv – ta bara en sådan sak som att de ringer till Guinness Rekordbok stup i kvarten för att sälja in något löjligt rekord.

På en punkt håller jag dock med Aftonbladets recensent Christoffer Röstlund Jonsson. Hårdrocken, precis som många andra konstyttringar, oskadliggörs när den blir gullig. Även jag blir provocerad av att se Mojje spela ett metal-medley i Båstad.

Om Jacks rockiga resa om tjugo år från idag råkar vara startskottet till ett svenskt band som skriver lika bra låtar som Watain och Amon Amarth – so be it. Även Kerry King och Johan Hegg har någon gång varit barn, upptäckt hårdrock, och sedan skänkt världen fantastisk musik.

Ska författaren Therés Stephansdotter Björk ha någon som helst rättmätig negativ kritik så inte är det för att hon slår sig in i hårdrockare-som-har-fått-barn-nischen. Snarare för att boken skulle ha behövt en språklig uppstramning. Att stup i kvarten läsa hur karaktärerna ”flinar” när de säger något nöter på vilken förälder som helst.

Torbjörn Hallgren, bloggen Bara Metal”

UPPDATERING: Snowy Shaw dyker upp i uppföljaren till Jacks rockiga resa.

UPPDATERING II: Svd har efter fem månader upptäckt boken och recenserat den.

Följ Bara Metal på Facebook

Förresten – min åttaårige son gillar boken, men bryr sig inte nämnvärt om vilken musiksmak huvudkaraktären har. Lika lite som han är intresserad av vilken musik Lasse och Maja lyssnar på. Han är ute efter äventyr. Och detta är knappast hans inkörsport till metal, det får han upptäcka på egen hand.

Läs intervju med författaren här: Norrtelje Tidning.