Vad gör Candlelight Records när deras statusrad blir censurerat av Facebook? Skriver om det, så klart.
Censur på Facebook är det nya svarta. Med en sån moraltant som det amerikanska bolaget måste marknadsavdelningarna på tuffa metalskivbolag gnida sina händer. För vad tror ni Siewert Öholm bidrog till? WASP, förlåt, Vasp, fick fantastisk uppmärksamhet som de lever på än idag.
Så vad har nu hänt? Jo, det trevliga bandet med det ometaliska namnet King Parrot, en korsning av Skitarg och Cattle Decapitation, fick sin video halvt censurerad – Facebook lät inte Candlelight promota videon. Förmodligen för att den innehöll ordet ”shit” i titeln? Eller för att videon är lite störd?
Det fick mig så klart att lyssna på King Parrot, i flödet av all ny metal som kommer dagligen. Och här på Bara Metal kan ni själva lyssna, för vem vill inte höra det som censurerats?!
Albumet släpptes lokalt i Australien under 2012, om en vecka släpps det i övriga världen.
Det är med stor glädje jag konstaterar att Papa Emiritus II inhandlat svarta handskar på Åhlens i Linköping. Såna där med tre streck på ovansidan.
Svarta handskar är nämligen metal. Och har så varit länge.
Förmodligen kommer vurmen för de svarta handskarna från italienska slasherfilmer (giallos), där mördaren alltid bar svarta handskar. Han eller hon var därmed ond, läskig och farlig. Men på ett snyggt sätt.
Många metalband tog efter. Historieförfattarna var sena med att fatta poängen, men så här mycket vet vi: Chockrockaren Alice Copper var snabbt på med handskarna under åttiotalet, och har dem kanske fortfarande? Särskilt tydligt under Trash-perioden och i Poison-videon från 1989. Handskarna symboliserade hur läskig han var: ”Håll era barn inlåsta, för snart kommer jag med min show till staden – iklädd svarta handskar!”
En annan sångare i LA, Blackie Lawless, hängde på. Han satt i en filmstudio 1989 och spelade in videon till Forever Free, där han spelar akustisk gitarr med heltäckande handskar på händerna. Att ta ackord med tajta mördarhandskar fixade han lätt. Han var ju också chockrockare, om än omsadlad sådan inför Headless Children.
Exemplen är fler: Rob Halford har ju alltid gillat läder så han kanske inte räknas, men Duff McKagan räknas. Han tyckte också det såg coolt ut. Ni minns, den där dråpliga situationen i kyrkan i videon till November Rain, då Slash inte hittar vigselringarna och Duff McKagan håller upp sina svarta handskar – med ringar.
Men nånstans där tappade kanske svarta handsken sitt koncept – läskighet byttes ut mot LA-rock, och Stephen Pearcy i Ratt tyckte de gav honom en sexig look.
Sedan stannade det av. Svarta handskar inom metal förlorade sin status. Vilken nolla som helst kunde ta på sig dem.
Papa Emeritus (II) tar nu tillbaka de svarta handskarna som de en gång var: onda, läskiga och farliga. Metal och svarta handskar har återfötts. Låt oss införa licens på vem som får lov att ha dem i fortsättningen.
Tortyr. Att frivilligt utsätta en annan person för oacceptabel smärta och lidande. Ofta i flera dagar innan döden träder in. Ofta för att skada någon för resten av livet.
Det är vedervärdigt. Men vedervärdiga saker i vår historia ska inte gömmas undan och glömmas bort – det ska fram i ljuset så att vi lär oss att inte göra om misstagen, därför finns det heller inget absurt i ett tortyrmuseum, tvärtom.
Men jag skulle så klart aldrig skriva på Bara Metal om mitt besök om det inte var för att just detta museum besöktes av Anaal Nathrakh och ledde till att omslaget till Passion ser ut som det gör.
Och … att tortyr är ett återkommande tema i metal har också slagit mig. Två enkla exempel: 1. titeln på Cannibal Corpse tolfte studioalbum. 2. Texten till King Diamonds The Trial (Chambre Ardente) från The Eye (1990):
Entrails, en del av den nya dödsmetalvågen, släppte förra veckan nytt blod från kommande albumet i låten Bloodhammer (ja, gör det, klicka där! Du vet att du vill).
I maj kommer albumet Raging Death. Innan dess ska ni så klart läsa den tuffa fortsättningen på den intervju Bara Metal släppte igår: Loggan, namnet och trollen på Youtube avhandlas här med hela handen av Jimmy Lundqvist:
Var det självklart att Entrails skulle heta Entrails även 2008 när du drog igång igen?
– Japp. Det var ju så vi hette i början så för min egen del var det givet val.
Det lär ha funnits ett till Entrails på 90-talet, hade du koll på det?
– Jo, jag såg att det funnits ett band på 90-talet med samma namn men det fick bli så ändå.
Kom bandnamnet från att ha bläddrat i Norstedts Engelsk-Svenska Ordbok som många andra namn, eller hur gick det till?
– Jajämen. Vi tog en kväll i byns bibbla och letade bandnamn och fann att Entrails skulle passa oss.
Loggan – hur länge har den hängt med?
– Loggan gjorde vår trummis runt 1991. Även den kom fram efter ett besök på bibblan och en kopiator samt lite egen målning.
– Så jag putsade av den och körde med den fram tills nu. Fast inför tredje skivan har vi justerat den lite så att den passar vår musik bättre, gjort den råare och maffigare.
På Youtube kommenteras det knastrigt om er logga. Individer jämför den med Entombeds, och jämför i samma veva ert albumomslag till The Tomb Awaits med omslaget till Left Hand Path – whaddya say?
– Ja, jag har läst detta. Dom är så duktiga därute. Faktum är att det börjar bli aningen tjatigt.
Nu kan du svara, låt dem veta hut!
– Förklaringen jag har är att på dödsens begynnelse använde sig merparten av alla dödsband av typsnittet Old English Font, så även vi. Jämför Nihilist, Carnage, God Macabre, Bathory, Entombed med flera. Och sen att våra tre första bokstäver är de samma som Entombeds tre första gör ju att likheten blir mera lik. Skulle vi haft ett bandnamn som inte hade någon av deras bokstäver hade ingen reflekterat över det.
Om omslaget?
– Ja, vad gäller omslaget till The Tomb Awaits så har det utan vår tanke hamnat i facket slående lik Left Hand Path bland de kunniga därute. Ganska kul då tanken inte var sån.
– Vi ville ha en enslig väg över bottenlös avgrund till en nerbrunnen kyrkruin samt kyrkogård och lite träd, gravstenar och kusligheter och så vidare. Det blåa temat ger en kall känsla vilket vi använde oss av.
DISKOGRAFI
• Reborn (demo 2009)
• Human Decay (demo 2009)
• Tales from the Morgue (Fullängdare 2010)
• The Tomb Awaits (Fullängdare 2011)
• Split med Ominous Crucifix (2012)
• Raging Death (Fullängdare 2013)
Entrails är bandet som kom av sig. Det startade runt 1990 av bland andra Jimmy Lundqvist, och självdog fyra år senare utan att ha släppt en enda demo. Jimmy Lundqvist fortsatte dock ensam fyra år till, skrev riff och låtar, men ingenting gavs ut. 1998 slängde han in handduken.
Now, many many lifetimes later har han plötsligt återuppväckt bandet, som snart ger ut sitt tredje album, denna gång på Metal Blade. En smått fantastisk historia. Bara Metal har intervjuat Jimmy Lundqvist, och nedan är första delen i en lång intervju:
Vad har du gjort under tiden när bandet inte var aktivt?
– När bandet splittrades sålde av allt jag hade i musikväg och satsade på en karriär inom motorsport.
– Så under den tiden då bandet inte var igång körde jag uteslutande rally, men de blev för jävla dyrt, så jag slutade med det och köpte en gitarr och började lira lite igen. Det var 2005. Jag gjorde det mest för att ha lite kul men efter ha rotat i lådan med gamla kassettband var det igång igen.
Inte enda riff under rally-åren?
– Nej. Inte ett enda fram till 2005. Det var först när jag skaffade mig en gitarr igen. Så det gick sju år där utan en ton.
Hur många av de gamla låtarna, alltså från 1990-talet, finns på Entrails tre fullängdare?
– Första skivan hade allt material från förr, och från dom demos jag släppte 2009. Andra skivan, The Tomb Awaits, tog vi till lite nytt material så hälften är gammalt och resten från demos. Det fanns gammalt material till hela skivan men vi ville ändå kolla ifall man kunde göra lite nytt i gammal stil.
– Vad gäller kommande skiva Raging Death så har även den gammalt i sig från förr i tiden fast nu från material som aldrig sett dagens ljus utan bara material som funnits som små riff på gamla kassettband som jag har gått igenom.
Wow, du ger återvinning en helt dy dimension. Så när dök Metal Blade upp som intresserad label, och hur gick det till?
– Dom mailade oss vintern 2011/2012 och frågade hur vi planerat för vårt kommande material, hur framtiden ska se ut och ifall vi var intresserade att hoppa med dom för kommande alster – vem kan tacka nej till sånt?
Hur har du utvecklats som kompositör idag jämfört med 1990?
– Nja, jag tror jag är likadan som låtskrivare idag som då. Jag kör på enkla grejer och varierar lite här och där. Viktigt när jag gör en låt är ju att man skall ryckas med direkt.
Alla musik som växt fram sedan dess – den norska black metal-vågen? Mer teknisk dödsmetal? Meshuggahs följare? Vad betyder de för Entrails låtar?
– Jag lyssnar knappt ingenting på black eller teknisk döds eller vad de kan vara, utan ska jag lyssna på något och få inspiration skall det vara musik från 1983 till 1995. Däremellan gjordes all hård musik, och som jag ser det den musik som har allt.
Är du förvånad över den uppmärksamhet och framgång ni nu har lyckats få? Handlar allt om timing? ”Pure old school swedish death metal” är betydligt mer omtyckt idag är än runt 1998 när ni slängde in handduken?
– Jo, det skulle jag nog kunna säga. Jag hade ingen aning om hur musiken låg till när jag började om med bandet, och när skivbolag började maila kort efter att jag lagt ut lite låtar från mina demos på myspace så var cirkusen igång. Och jag visste nog inte då vad som väntade.
– Men jag tror det är naturligt att den sorten är mer omtyckt. Det känns som den ballade ur lite redan runt 1995, förutom vissa band som trots tapp av publik hängivet körde på.
– Idag, när de som dyrkade dödsen på tidigt 90-tal får höra den gamla skolan igen och blir de som unga på nytt och nostalgin och allt tar fart igen.
Ungefär hur låter dina instruktioner när du skickar musiken till mixning av Dan Swanö?
– Svårt att säga, han vet att vi önskar det feta ljudet från tidiga Sunlight-tiden och efter första mixen brukar allt kännas helt ok. Mest småjusteringar och sånt tills vi känner oss nöjda. Att jobba med honom är hur bra som helst då han kan den musiken i ryggmärgen.
Du har en studio, The Crypt, är den tokprivat eller spelar du in andra band?
– Nej då, Jag har hjälpt lite andra band med lite mix, sångpålägg och lite gitarrpålägg och så vidare. Jag har byggt om studion lite så nu skall även trummor kunna spelas in.
– Tanken är att studion bara är för oss men andra får gärna höra av sig.
Där hör ni, alla andra band som läser detta. Så… vad ska till för att du ska lägga ned Entrails ännu en gång?
– Vet inte. Men jag planerar ingenting långt fram ifall det skulle blir grus i maskinen!
The Jungle Rot interview. Bara Metal asked the questions, James Genenz [bass, backing vocals] gave the answers. Be sure to compete in the Jungle Rot contest, and do not miss him diagnosing other bands named after diseases or medical conditions. Go!
A FAQ I guess, but what the hell – how did you come up with the name Jungle Rot?
– Very early in the band inception the name was chosen. From what I hear it was from a high school exam multiple choice question. I think the name just stuck out and they rolled with it!
Quiet often, on social media like Youtube, I find the description ”underrated band” combined with Jungle Rot. How come Jungle Rot has not got more attention?
– Not enough touring. Not enough support. Some people just blow us off. I dont think any previous label really gave the band the push it needed.
– When people tell you 15 years later they are just now hearing about your band, something wasnt working. Youve got to have a team behind you who really cares for the band and likes the band and want to support the band. I dont think we ever really had that before. Things are changing now though.
So after so long time in the metal business – would you tour for free to get the extra attention?
– No. We couldn’t do it now. We’ve done it before. Its something you may have to do when youre coming up to get your name out there, and when you still have real jobs and lives that you havent quite sacrificed yet. We couldnt do it now, we depend on the income, as little as it may be.
I think your riffing has progressed to a thrashier death metal sound over the years, what is your opinion comparing your earlier compositions with Terror Regime?
– There have always been thrash elements in our sound, they may be a little more pronounced now though. We just know we can play a little more aggressively now with our drummer who can do whatever we need him to do. It helps and when we write, we can push it a little harder, a little faster now.
So, how do you put together your songs? Is it one day’s composing, or several different riffs put together while rehearsing?
– Usually one of us will just come with a riff and well build upon it. Its not really rocket science, it just comes out of us. Thats how its supposed to happen.
For this album you chose to cover DRI’s I Don’t Need Society. Why that particular song?
– We would just listen to this album on the road and Dave was like It might be cool to pull out a old punk song like this and make it ours. It wasnt really hard to choose, we just all agreed that song would stick out.
You did not choose DRI in order to show support to Spike Cassidy fighting cancer?
– That wasn’t the particular reason but we definitely support Spike and were glad he is still doing his thing! I just lost a great friend to cancer about a year ago who was taken from me way too young.
Birds of a feather flock together. Since Jungle Rot is named after an ulcer, Bara Metal asked James Genenz [bass, backing vocals] of the band to comment other metal bands named after diseases or medical conditions. Quiet logical.
And while I’m at it – Jungle Rot releases new album, Terror Regime, this very day. Full ”normal” interview tomorrow + contest. For now, time to unleash the metal hospital, and get that Jungle Rot diagnosis from James Genenz:
• Neurosis
The name: ”Suits them perfectly.”
The band: ”I’ve always dug this band, they are incredible.”
• Peste Noir
The name: ”It’s their name, haha!”
The band: ”I own a few albums, I wouldn’t say they are a favorite but I’ll listen to them here and there!”
• Cancer
The name: ”Well, I hate the disease cancer, but it suits a death metal band.”
The band: ”Loves their first two albums, I grew up on this shit. Cancer Fucking Cancer!”
• Morbus Chron
The name: ”Interesting.”
The band: ”I have yet to hear them, but I have heard of them. I will have to check them out soon!”
• Agoraphobic Nosebleed
The name: ”Humorous.”
The band: ”Psychotic grind! I can dig it, once again, not a personal favorite, but I’ve been following them for awhile.”
• Anthrax
The name: ”Catchy.”
The band: ”I’ve always been sorta on the fence with them. I did like the first few albums though.”
Förra året gjorde Tommy Krångh succe när han gestaltade Dead By April i Melodifestivalen. I år blir det istället två döva personer som gestaltar festivalfinalen – och Ralf Gyllenhammars bidrag Bed on Fire. Nytt för i år är också att de gestaltande artisterna, som heter Amina Ouahid och Ronny Jacobsen, inte får hänga på Globen som förra året, utan får hålla sig i Örebro.
Vill ni se på gestaltningen innan alla andra sprider det på Facebook, så ska ni se finalen på SVT Play, och inte på dumburken. Inte för att vi ser på nåt sånt, men ändå. Ralf är Ralf.
För tidskriften Fokus intervjuade jag bröderna Anders Johansson [Hammerfall] och Jens Johansson [Stratovarius] i och med att de har dragit igång projektet att spela sin pappas musik live runtom i Sverige.
Den långa intervjun hittar ni i senaste numret av Fokus som finns att köpa just nu. Med brödernas historia, framförallt Yngwie Malmsteen-tiden, blev det så klart en del hårdrockssnack också. De berättade vilken låt de mest tyckte lämpade sig att göra jazz på (se nedan), och sa bland annat följande om planerna att spela Jan Johanssons väldigt improviserade musik live:
”– Vi tycker detta är en kul grej. Det är otroligt annorlunda mot vad vi gör annars. Det är diametrala motsatser, jazz och hårdrock. Jazzen är lågmäld och full av improvisationer, säger Jens.
Hans ett år äldre bror fyller i:
– Normalt får man inte improvisera i hårdrocken. Alla fans förväntar sig att man ska spela exakt som på albumet, annars tror de att man spelar fel. Men när vi var unga var det skamligt att inte improvisera i hårdrocken. Vi gjorde det alltid när vi spelade med Yngwie. Allihop.
De var absolut inte ensamma om improvisationer inom hårdrocken på den tiden. Deep Purple gjorde så, och basisten i Metallica, Cliff Burton, improviserade alltid live för att inte tråka ut sig.” [Länk till Fokus hemsida här]
Ni vet den där känslan. Besvikelsen. Ditt lag förlorar mot ett bonkegäng. Den aptitretande maten på menyn var på sin höjd ordinär. Resan till Thailand regnade bort.
Så känner jag för Mick Walls bok om Metallica. Upplägget är så bra, sju stycken av världens mest kända metalmusiker samsas i en otrolig framgångssaga som kryddas med alla de där välkända motgångarna som har hänt Metallica – men det fungerar ändå inte. Ungefär vid halva boken tröttnar jag.
Ett stort problem är de många upprepningarna. Jag vet inte hur många gånger författaren skriver att ”alla i bandet såg upp till Cliff Burton.” Tröttsamt. Ett annat problem är alla gånger han avviker från ämnet. Det blir så många sidospår när han artigt, faktakorrekt och knivskarpt förklarar vad alla personer som korsat Metallicas väg är för några typer. Men det är tröttsamt.
Annat som stör läsningen är detta in och ut-schasandet när Mick Wall citerar folk. För det är han väldigt mån att göra. Ett exempel:
Han kallar Paul Baloff för ”kungen av utsvävningar” och jämfört med honom ”var Dave inte så farlig”.
Boken måste slå rekord i onödigt många citationstecken.
Å andra sidan – all reserach, alla intervjuer och roliga detaljer kring kontrakt och skivförsäljning gör boken värd att läsa. Framförallt gillar jag den första halvan, de tidiga åren med Brian Slagel och Ron McGovney.
Sedan finns det en hel del som inte besvaras i boken, trots att den är så tjock och tar upp så mycket. Till exempel nämns Lars Ulrich som en kille med gott om pengar under tonåren, men Ron McGovney hävdar, när han kommer in i bilden, att han stod för alla utlägg. Och Mick Wall verkar inte ens medveten om hur motsägelsefullt det låter. Just McGovneys alla utlägg nämns nämligen som en bidragande orsak till att han tröttnade och ruttnade på bandet.
Inte heller lyckas Mick Wall förklara hur Metallica har växt sig så gigantiskt stora trots att allt efter svarta albumet har varit tämligen dåligt. Den gåtan förblir olöst efter 500 sidors läsning.
