Skräckromantik och metal på konstmuseum

19 oktober, 2014

Bombasm.

20141017_112954

Göteborgs Konstmuseum har just nu en utställning som jämför och påvisar inspirationen och influenserna från 1800-tals målaren Marcus Larson och hans kollegors tavlor till många av hårdrockens omslag. Det handlar om dramatik och storslagenhet, utställningen heter Från Marcus Larson till Goth.

Originaltavlor från 1800-talet är upphängda jämte stora kopior och originalomslag av bland andra Kristian Wåhlin (Dissection, King Diamond, Grotesque, Sarcasm med flera), Dan Seagrave (Entombed med flera) och många fler.

Jag tycker att just metalbiten är ganska hafsig och ogenomtänkt. Här ligger fokus i mångt och mycket på Kristian Wåhlin, medan svenska metalrelaterade konstnärer med tydlig koppling till Mary Shelley och den tidens gothskräck som Pär Olofsson och Mattias Frisk inte alls finns med. Mycket underligt. Ni som läst Bara Metals intervju med just Mattias Frisk förstår min invändning.

Oavsett detta, jag tycker ni ska gå på den här grejen. Nedan kan ni se lite teaserbilder.

Läs hela inlägget här »

At the Gates förändrar världen denna gryning

18 oktober, 2014

Sjukt bra.

I min bok finns det ingen tvekan. Detta album är så otroligt bra. Första teasern At War with Reality väckte mest frågetecken, men låtar som The Book of Sand, Eaters of Gods och Upon Pillars of Dust visar på en makalös kapacitet 20 år efter det vi länge trodde var slutkapitlet. Som allra första video har At the Gates valt en annan fullpoängare – Death and the Labyrinth.

Nytt från Aosoth-lägret: debutalbum och splittar

15 oktober, 2014

Nu händer det grejer.

563373_10151269234266363_1072849894_n

Förra årets bästa album släpptes av franska blackmetaltrion Aosoth. Nu börjar det hända saker hos bandet igen, som också har fingrar i VI och The Order of Apollyon:

We’ve completed the tracking of all the lead vocals on VI’s upcoming debut full length! Mixing will begin shortly!

Also the recording of the final vocal tracks for THE ORDER OF APOLLYON’s second album will be finished within the next couple of weeks…

Some AOSOTH news as well: Two split releases and another EP are on their way. Two tracks have been sent to respective labels about to release those split vinyl releases meant to be unleashed in 2015… 

 

Forrest Gumps mamma kan inte ha fel

15 oktober, 2014

Den här stal jag från en facebookgrupp, som i sin tur säkert stjält den från någon annan. Kul är den, oavsett vilket:

1622597_10152583805893964_9036073651668188520_n

Stark festival söker

14 oktober, 2014

Har din poporkester vad som krävs? I så fall – läs nedan, och klicka er vidare till Muskelrocks facebooksida för att hitta adresser så ni kan komma i kontakt med sökande. Och nu, som Nifelheim säger på sitt artiga sätt: Fuck off!

 

MuskelrockSöker

Recension Morbid Angels Covenant – låt för låt

13 oktober, 2014

Covenant i backspegeln.

Covenantfront

Det första som slår lyssnaren är omslaget. Lite ockulta böcker, en kniv som ser ut som en brevöppnare och ett tänt ljus. Allt som saknas är svarta handskar. Kom igen – det är ett riktigt barnsligt omslag med tydligt utplacerade objekt som någon matfotograf fått i uppdrag att plåta.

Men sällan har uttrycket ”mer att bjuda på än vad ögat visar” varit mer sant.

Covenant var Morbid Angel och hela death metal-samhällets debut på ett majorbolag, och det visade sig också bli bandets bästa album. Eller näst bästa. Otroligt bra tror jag alla kan komma överens om. Det producerades i stort sett av Morbid Angel själva, och mixades av ingen mindre är Fleming Petersen. Ljudet genom hela albumet är otroligt torrt, vilket var populärt just då, och blöttes mest upp av Trey Azagthoths vurm för flanger.

I december kommer bandet till Malmö, Göteborg och Norrköping för att jubilera med just Covenant, som spelas låt för låt – albumet fyllde nämligen tjugo år nyss. En bra idé, och en konsert ingen borde vilja missa. Och du kan vinna biljetter till Malmöspelningen genom Bara Metal.

Detta är Bara Metals recension av albumet, låt för låt.

 

  Rapture – 3/5

• Sångpartierna, sårskilt verserna, är ganska ljumma på Rapture. Först vid det tyngre partiet runt 2:00 vaknar låten till liv och får färg. Trey Azagthoth otroliga lekar med gitarren, från full-fräs-flanger via den där stunden när han bara hackar plektrum mot strängarna fram till solot – what can one say. Geni.

 

  Pain Divine – 5/5

• En av albumets mer kända låtar. Borde kanske ha inlett hela albumet, eftersom den håller högre klass än Rapture. Pete Sandoval trumspel på Pain Divine är fenomenalt. Det är det visserligen genom hela albumet, men här är det ett underbart bombardemang till den typ av tremoloriff som bandet slog igenom med på Altar of Madness. Pain Divine innehåller inte ett enda tråkigt moment.

 

  World of Shit (the Promised Land) – 5/5

• Det finns två låtar som gjorde Covenant till det break through-album som det blev för death metal för fans som ännu inte funnit sig i musikstilen. Den ena är så klart albumets sista spår. Den andra är World of Shit. En otroligt sinnrik början, där det medryckande introriffet följs av ett lugnt riff som är som så pass nedsvärtad och melankoliskt – trots att det är tämligen enkelt – att det är helt oförgömligt. Det riffet utgör också låtens piece de resistance och upprepas två gånger. Det snabba partiet, som ibland låter ganska Slayer-thrashigt, fram till 2:30 är en perfekt pendang.

 

  Vengeance is Mine – 2/5

• Fullt ös medvetslös. Den här titeln är inget unikum. Mitt gamla favoritband från 80-talet, Blind Illusion, hade samma titel till en betydligt bättre låt. Jag gillar snabba låtar, men den här fastnar inte.

 

  Lion’s Den – 5/5

• Albumets mest underskattade låt. Morbid Angels mest underskattade låt? Lion’s Den är perfekt uppbyggd. Det där fragila slingriga riffet som återkommer är hur hemsökande som helst, och verspartiet med bara Vincent och trummor – ”Whip crack” – sticker ut i all sin enkelhet. Även sångpartierna med ”Kill em’all” är otroligt bra, i en text som hänsynslöst berättar en av Romartidens grymmaste underhållningar. Efter det kommer en paus följt av ett av albumets absolut bästa riff runt 03:00, som är så pass bra att det måste bli fade out – riffet får inte sluta officiellt.

 

  Blood on my Hands – 3/5

• Även den här låten brister i finess. Nu blir det enkelt att tro att jag har svårt för snabbare låtar, vilket skulle vara jobbigt om man driver en metalblogg, men så är inte fallet. Blood on my Hands är helt enkelt byggt på sämre låtmaterial.

 

MorbidAngelBaksida

Baksidan

  Angel of Disease – 1/5

• Den här låten avskyr jag. Det räcker inte med breakdowns och tydliga skyltar för var man ska mosha. Dave Vincents punksång till det där punkriffet i versen är så oerhört motbjudande. Dessutom är den här låten oerhört dåligt upplagd och planerad, hackar från olika riff och olika moment. Bara mishmash av överblivet material. Kul är dock det Led Zeppelinaktiga bluesinspirerade svarta hålet i låten mellan 2:55-3:40, där man bildligen kan höra hur basen löper amok lever ut sitt försvunna 70-tal. Detta är utan tvekan albumets sämsta låt och när bandet spelar den live blir det en välkommen dryckespaus. Extra bra då att den är hela 6:15 lång och därmed albumets längsta låt. En låt som är kul, men på ett sånt sätt att man skrattar åt den.

 

  Sworn to the Black 5/5

• Titeln är så gångbar att alla band någonsin inom black- och death metal skulle kunna återanvända den utan att vi reagerade på att det var samma ord som skrevs om och om igen. Här är det fullt ös på flangern igen, utan att överdriva det. Vincents sång är brutal under versen och genialsikt effektpålagd under refrängen. Man börjar fundera på om han verkligen är svuren åt det svarta. Sedan minns vi hans fortsatta karriär, och texten blir bara ytterligare en i mängden.

 

  Nar Mattaru 4/5

• Lite spökstämning i form av keyboardlek i studion? Inte helt fel. För med tanke på vad som ska komma efter instrumentala Nar Mattaru så är den här låten placerad perfekt på albumet. Jag kan tänka mig att bandet diskuterade om den skulle komma allra först, kanske gjorde den det under turnén (någon som vet?) men som den ligger nu är det perfekt. Jag hoppas den här låtordningen gäller under kommande turnén. Enligt ”källa internet” ska Nar Mattaru tydligen betyda ”avgrund” och vara sumeriska.

 

  God of Emptiness 6/5

• Morbid Angel (och Pantera) har ganska mycket att tacka Beavis och Butthead för. Bland annat för att MTV valde att lyfta fram den här låten i soffsittarnas program. God of Emptiness är ett fantasisk samarbete mellan Trey Azagthoth och Pete Sandoval, och Dave Vincents sånginsats är otrolig. Ni vet vad jag menar. Är struphuvudet nere i magsäcken?

Jag kan inte fatta hur någon kan komma på en sån här udda låt, den är som hämtad från en annan planet, utomjordlig. Bandet har precis tagit ut svängen så långt de kan, hållit sig så långt bort från de koncept de egentligen håller sig inom, utan att på något vis gå utanför sitt eget skinn. Detta är konst punkt slut. Låten är tämligen lång för Covenant, men det märks inte. Perfektion.

Att lägga en sådan låt sist, i en tid när låtordning verkligen gällde, var kaxigt. Det visar vilket självförtroende Morbid Angel hade 1993.

ZOM går in på djupet med debuten

12 oktober, 2014

Zomsalabom!

3540339505_logo

Irländska ZOM släpper sin debutfullängdare Flesh Assimilation i november via Invictus, och det finns all anledning att bevaka släppet. Första spåret, In Depths, krossar alla halvbra släpp denna höst med en skön blandning av black och death metal. Klicka er vidare till cvltnation.com för att skaffa er en egen uppfattning.

3540339505_photo

The Haunted och Dracula Untold – Lika som bär

10 oktober, 2014

Alltså. Den här lustiga lilla grejen, som så klart är en slump (och dessutom en albumtitel hämtad från en amerikansk film från 2001).

10450103_10152214357512503_3305996786619398935_o-600x600

 

draculauntold1

 

 

 

Carach Angren släpper nytt – på väg med något riktigt bra

9 oktober, 2014

Krav. Och leverans.

För nåt tag sedan skrev jag om hur enormt många sökningar Bara Metal får på ”carach angren”, vilket är en indikation på att många googlar deras bandnamn och hamnar hos bloggen. Det är också en indikation på att ett band är populärt. Enkelt beskrivet.

Nu har detta band, som spelar i den svåra genren symfonisk black metal, spelat in ny musik, och i onsdags kom första spåret – som är riktigt bra. Klart bättre än till exempel Septic Flesh Septicflesh som släppte nytt i år, i samma svåra genre (den är svår för att den 1. är lite ute just nu och 2. för att man inte vill få en Dimmu Borgir-stämpel på sig).

Lyssna och tyck till. I mina öron är det här riktigt bra. Skönt för Carach Angren, som har byggt upp stora förväntningar på kommande album.

 

FEN reser en sten – och du borde höra på den

9 oktober, 2014

Did not see this coming.

Progressiva post-black metalbandet FEN från England släpper sin fjärde fullängdare, Carrion Skies, den 22 november. Ovan kan ni se en officiell video till en riktigt bra låt inom sin genre. I consil you beacause is very good är allt jag har att säga om den.

Albumet släpps via Code 666, ett dotterbolag inom the Aural Music Group.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 31 andra följare